Det är oktober och det betyder att årets upplaga av fototävlingen Wiki Loves Monuments har avslutats. Kampanjen, vars syfte är att dokumentera kulturarv med hjälp av öppet licensierade foton, ser varje år till att antalet bilder med kulturarvsmotiv på den öppna mediedatabasen Wikimedia Commons ökar. Vi har redan valt ut en av våra favoriter som ni ser ovan – som dessutom visar en plats i Larissas nya yrkeshemvist, Östergötland.
Månadens artiklar
Aron har tidigare skrivit om utbildningar och fortbildningar inom digitalt kulturarv. Som en uppföljning har han intervjuat Ida Nordlander, assisterande intendent på ArkDes, om hur hon kombinerat studier i digital humaniora med museijobb inom digital samlingsförvaltning.
Larissa har deltagit i Riksantikvarieämbetets omvärldsdagar i början av oktober och på vägen hem kretsade hennes tankar särskilt mycket kring en specifik programpunkt. Säkerhetsexperten Hanna Linderstål delade med sig om cybersäkerhetshot mot svenska kulturarvsorganisationer. Frågan som Larissa tog med sig kretsade kring den potentiella konflikten mellan kulturarvets säkerhet och digital öppenhet.
Institutet för språk och folkminnen (Isof) söker en biblioteks- och digitaliseringsassistent, en visstidsanställning på heltid under ett år. Ansök senast 2 november 2025.
Wikimedia Sverige söker en policyansvarig (med fokus på bland annat kulturarv, utbildning och forskning), en deltidsanställning på 50–75 % i 12–24 månader med möjlighet till förlängning.
Kalendar
🗓️ Semantic Web in Libraries (SWIB) är en årlig konferens som fokuserar på länkad öppen data i bibliotekssektorn. Den äger rum digitalt den 17 till 19 november, enbart online.
🗓️ Fantastic Futures 2025, AI4LAMs årliga konferens. Temat i år är ”AI Everywhere, All at Once”. Anmälan är stängd, men presentationerna kommer att kunna ses i efterhand på Youtube.
🗓️ Museum Computer Groups årliga konferens ”Museums + Tech” den 5 december, online och i London. Årets upplaga har temat ”Seize the Tech!”
Som en uppföljning till den tidigare artikeln om utbildningar och fortbildningar inom digitalt kulturarv passade jag (Aron) på att intervjua Ida Nordlander, assisterande intendent på ArkDes och masterstudent i digital humaniora vid Linnéuniversitetet.
Aron: Vem är du och vad jobbar du med på ArkDes?
Ida: Jag heter Ida Nordlander och arbetar som assisterande intendent, främst inom FoU-projektet Ett nätverk av platser. Länkade öppna bebyggelsedata som forskningsinfrastruktur, där jag är projektkoordinator och arbetar med att tillgängliggöra data om byggnader. Mitt fokus ligger på att bearbeta den data vi redan har om våra samlingar – jag arbetar för att göra den så strukturerad, tillgänglig och sökbar som möjligt för andra användare. I stället för att registrera nya objekt, fokuserar jag på att förbättra och strukturera den information som redan finns, och i viss mån berika den.
Jag har en kandidatexamen i museer och kulturarv från Stockholms universitet, med huvudämne i etnologi. Just nu skriver jag min masteruppsats i digital humaniora vid Linnéuniversitetet.
Utbildningen har verkligen haft stor betydelse för min förståelse av det digitala landskapet. Det känns som att jag har fått en verktygslåda med lösningar på många av de utmaningar vi möter inom kulturarvssektorn. Även om inte alla i programmet har en bakgrund i, eller siktar på, museisektorn, så har jag haft stor nytta av det jag lärt mig – särskilt när det gäller att fördjupa mig i olika digitala verktyg. Programmet lade en bra grund som jag idag använder för att driva digital utveckling inom museiområdet.
Vad hade ni för kontakt med kulturarvsinstitutioner under utbildningen?
Vi hade flera föreläsare från kulturarvsinstitutioner som talade om digitalisering, liksom från organisationer som Wikimedia. Vi introducerades även till företag som utvecklar digitala lösningar i kultursektorn. Under utbildningen fick vi prova på flera av dessa verktyg i en studiemiljö, vilket gav oss praktisk erfarenhet som var direkt användbar när vi senare kom ut i arbetslivet. För många av oss handlade det om verktyg som faktiskt används, eller kan användas, inom de områden vi planerade att jobba inom. Vi fick prova (bland annat) OpenRefine, ArcGIS, ArcGIS StoryMaps, OnSpotStory, Replit, Voyant Tools och Stornaway.io.
Nu när du hunnit jobba ett tag, vad hade du önskat dig mer eller mindre av i utbildningen?
Utbildningen gick igenom verktyg som kan användas på olika sätt museiverksamheten – allt från samlingsförvaltning till kommunikation med publiken via digitala plattformar och applikationer. Det är roligt att ha erfarenhet av flera olika verktyg som är användbara i olika delar av verksamheten. Vi kunde sedan använda dessa verktyg för våra uppsatser.
Om du fick bestämma, vilket moment i utbildningen borde erbjudas som fortbildning till redan yrkesverksamma i museisektorn (till exempel inom samlingsförvaltning)?
Momentet där vi fick testa olika digitala verktyg – och hur de kunde användas i praktiken inom verksamheten – var särskilt värdefullt. Att ha den erfarenheten redan innan man kliver in i yrkeslivet har gjort att jag lättare kan se möjliga användningsområden för dessa verktyg i mitt dagliga arbete. Det momentet hade varit väldigt givande även som fortbildning för redan yrkesverksamma inom museisektorn.
Vad borde det forskas mer om kring museer och digitalt kulturarv?
Det är en svår fråga. Jag upplever att det redan finns många verktyg, forskningsprojekt och metoder för att tillgängliggöra det digitala kulturarvet. Utmaningen ligger snarare i att få andra inom sektorn att förstå värdet av detta arbete. Vi inom området kan driva framgångsrika forskningsprojekt, men det är sällan dessa implementeras fullt ut i den praktiska verksamheten efteråt. Det är lika viktigt att nå den digitala publiken som den fysiska besökaren. Om jag ändå skulle peka ut ett specifikt område som jag tror kommer att bli allt viktigare inom forskningen om digitalt kulturarv, så är det AI – det kommer sannolikt att få en allt större roll de kommande åren.
Många i kulturarvssektorn kombinerar tillfälliga jobb med studier – det kan dröja länge innan första fasta jobbet. Hur har du hanterat kombinationen?
När jag började studera på masterprogrammet så jobbade jag deltid på Nobelprismuseet ett tag. Därefter kombinerade jag heltidsstudier med både tjänsten på Nobelprismuseet och en visstidsanställning på 50 % på SHM inom FOU-projektet Användbara auktoriteter för datadriven samlingsforskning. Det var lite rörigt! Sedan började jag arbeta heltid på ArkDes ungefär samtidigt som jag började skriva på min masteruppsats. Även om det var värdefullt att FoU-projektet och uppsatsen hade liknande teman, så var det svårt att faktiskt hitta tid till att skriva. I efterhand känns det ändå som att det var bra att vänta med inlämningen. Jag har lärt mig otroligt mycket genom att både delta i projektet och fördjupa mig i ämnet parallellt med studierna.
”Vi befinner oss i ett läge med systematiska cyberattacker mot svenska system.” Det framförde Hanna Linderstål på Riksantikvarieämbetets omvärldsdagar i Gävle den 2 och 3 oktober 2025. Både Aron och jag var på plats för att delta i programmet och även om det gjorde många inspirerande inspel, så var det ändå hennes presentation jag hade i huvudet på vägen hem.
Linderstål lyckades sätta fingret på ett problem som jag har funderat på och diskuterat med kollegor. Vi har redan skrivit en del om cyberattacker inom kulturarvssektorn (se till exempel Albin Larssons artikel om lärdomar från cyberattacker mot kulturarvsinstitutioner) och jag har hört kollegor diskutera om vilka risker det finns för kulturarvet i dagens säkerhetsläge. Men aldrig innan har jag hört någon beskriva öppet digitalt tillgängliggörande av kulturarv så tydligt som en säkerhetsrisk för mer än det specifika objektet eller den påverkade institutionen.1
Att sänka förtroendet i samhällets infrastruktur och institutioner
Hanna Linderstål beskrev den pågående vågen av systematiska försök att störa våra digitala system bland annat som försök att störa vårt förtroende i myndigheter, medier och offentlig infrastruktur: ”Man vill störa så pass mycket så att man sänker förtroendet för ett samhälle”. Hon drog ett sammanhang mellan fysisk förstörelse av kulturarv i krig, som till exempel i Syrien eller Ukraina, och cyberattacker och spionage på svenska kulturarvsinstitutioners digitala plattformar.
Hon konstaterade att det är ett antal svenska museer som redan försvårar för internettrafik från Ryssland och andra länder i öst, bland annat för att få ned botanrop och dataskördning för AI-träning. Ändå syns det tydligt, enligt henne, att det pågår aktiva försök att kartlägga kulturarv utifrån publikt tillgänglig digital information och utforska möjligheter som finns för att manipulera eller förändra narrativ om historia och kulturell identitet. Att det alltså utgör en risk att så lätt kunna få en översikt över det svenska kulturarvet för att så mycket information finns tillgängligt, att vi gör det för enkelt att kartlägga infallsvinklar för desinformation och sabotageförsök. Enligt Linderstål kan förståelse av kulturarv leda till att informationsöversikten över ett samhälle blir rikare och mer fullständig. Den kunskapen kan sedan användas för att göra desinformationskampanjer mer trovärdiga eller autentiska eller riktade mot konfliktbelagda ämnen.2
Öppenhet vs. säkerhet?
Men hur ska vi då agera utifrån dessa slutsatser? Betyder det att vi ska publicera mindre av våra samlingar öppet? Behöver vi välja mellan säkerhet och öppenhet, prioritera det ena över det andra? I viss utsträckning stämmer det säkert för vårt digitala kulturarv, om vi ser det som en samling av all information om kulturarv som professionella organisationer och ideella aktörer, myndigheter och privatpersoner har samlat och publicerat på nätet. Idag skulle jag säga att en majoritet av nordiska organisationer prioriterar öppenhet genom att publicera sina digitiserade samlingar och den samlade kunskapen öppet på nätet, på sina egna webbsidor, via aggregatorer, på sociala medier, på Wikimedia Commons. Det finns en hel del information som döljs, just av säkerhetsskäl, som till exempel försäkringsvärde, placering i magasin osv. Där sker redan en avvägning mellan säkerhet och öppenhet. Men det finns ändå en hel del museer som till exempel uppger om ett specifikt verk just nu ställs ut och i så fall var den befinner sig.
Även om det finns anledningar varför man skulle kunna argumentera att det är säkrare att inte publicera detaljerad information om konstverk, biblioteksbestånd, fornlämningar och kulturhistoriska föremål, så vill jag slå ett slag för att det kan vara tvärtom. Ju öppnare och bredare vi publicerar våra digitiserade samlingar, desto bättre blir dess skydd. Varför? För att vi delvis blir fler som är intresserade av att skydda det och för att det blir svårare att förstöra allt.
Ju mindre kulturarvet sprids och är känt, till exempel i digitiserad form, desto svårare blir det att motivera fler till skydda det. När Notre Dame brann, då var det ett antal röster som kritiserade att det var just den kyrkan som brann som fick så mycket uppmärksamhet, medan kulturarv i andra länder, med kanske lika stor eller större betydelse, inte alls fick ihop lika mycket stöd. Det visar, menar jag, att vi behöver känna en anknytning till något för att kunna bry oss om dess bevarande. Därför är det viktigt att samhället känner sig delaktigt i skyddet av vårt kulturarv. De ska kunna komma så nära som möjligt (med en praktisk begränsning utifrån föremålets fysiska bevarande), där de befinner sig, för att kunna utveckla en relation till det.
Mitt andra argument för en bred digital spridning av vårt kulturarv är utfallet av de cyberattacker mot kulturarvsinstitutioner som vi redan har sett. I British Librarys fall var kopiorna på Wikimedia Commons och Internet Archive bland de få högupplösta kopiorna som fanns kvar efter hackerattacken. Deras katalogtjänst låg nere, och i och med att även backupversionerna hade påverkats av attacken var kopiorna på andra tjänster livsviktiga under den första tiden efter angreppet. Att sprida ut sina data kan bli en otroligt viktig aspekt om den egna databasen förstörs hos en aktör.
Att sprida kulturarvet öppet betyder att förbättra dess skydd
Jag skulle alltså konstatera att det kan vara tvärtom. Att prioritera öppenhet kan betyda att prioritera kulturarvets säkerhet, åtminstone i den digitala sfären. Att datan sedan kan användas även av dåliga aktörer, det är en risk som vi behöver avväga mot fördelarna gentemot alla som behöver tillgång av goda skäl.
Hanna Linderstål uppmanade i slutet att ”var och en av våra organisationer kommer behöva identifiera vilka kritiska processer och delar vi har i vår organisation som vi behöver skydda. Vilka är de kritiska delarna hos oss? Hur ser vi till att vi har ett lämpligt skydd för dem?” Det kan jag helhjärtat instämma i. Vi alla behöver få en bättre forståelse av vilken känslig information vi sitter på, hur vi skyddar våra system, och hur vi skyddar våra samlingar och bestånd, digitalt och fysiskt.
Ett tips: Dubbelkolla med era systemleverantörer hur er tillgång till er data säkerställs i krig och kris.
Hösten är i full fart och kultursektorn debatterar kulturkanon och kulturbudget. I detta nyhetsbrev ska vi zooma in på kulturarvets digitaliseringsvardag och tar oss an frågor om användarfokuserad digital förmedling, medborgarforskning och GDPR.
Månadens artikel
Wilhelm Lagercrantz skriver i sin artikel ”Det handlar om arbetssätt, inte om skärmar eller inte skärmar” om hur Historiska jobbade med digital förmedling i utställningen Vikingarnas Värld. I en djupdykning ger han insyn i vilka designval som präglar skärmar, hur de tar fram statistik och vilken relevans arbetssätt har i utställningsproduktionsprocessen.
Norska Nasjonalbibliotekets nya webbplats Flyfoto låter inloggade besökare hjälpa till att komplettera flygfotografier med koordinater. Biblioteket har förvärvat en enorm samling med flygfotografier (uppåt tre miljoner bilder) med – såklart – bristfällig metadata, och tar både AI och crowdsourcing till hjälp för att berika informationen om bilderna. Kul projekt som tyvärr kräver norskt bankid för den som vill hjälpa till – lite oklart varför. Själva flygfotografierna verkar göras fritt tillgängliga med public domain mark.
Den svenska arkivlagen ”går före” dataskyddsförordningen. De som har stöd i arkivlagen (statliga myndigheter, regioner och kommuner) får och ska fortsätta bevara personuppgifter på samma sätt om de gjorde innan dataskyddsförordningen trädde i kraft. Problem uppstod för de som inte omfattas av arkivlagen (föreningar, stiftelser, akademier, företag, med flera) som bevarar personuppgifter av allmänt intresse. För dessa aktörer behövdes särskilda föreskrifter, vilket Riksarkivet utfärdade under hösten 2024 (RA-FS 2024:8).
Svenska Arkivförbundets arbete kompletterar och, i vissa delar, förklarar Riksarkivets föreskrift och tillhörande promemoria. Som statlig myndighet tog Riksarkivets jurister in arkiven i dataskyddskontexten. Svenska Arkivförbundet har däremot friheten att ta sig an frågan från andra hållet. Vi tog dataskyddsförordningen och satte den i en arkivkontext. Vi hoppas att våra resurser (handledning, avtalsmallar och kunskapsportal på arkivforbundet.se/gdpr) ska fungera som ett praktiskt och vardagsnära stöd för alla som bevarar arkiv och personuppgifter, oavsett om det är arkivinstitutioner, museer, bibliotek, hembygdsföreningar, med flera.
Det är av största vikt att man känner förtroende för den som hanterar ens information – och det omfattar i allra högsta grad arkivbevarare också.
I vårt förra nyhetsbrev skrev vi om en studie som konsultbolaget Nubart hade publicerat som handlade om de låga nedladdningssiffrorna för museernas egenutvecklade appar. Statens museum för Kunst (SMK) i Köpenhamn håller just nu på att ta nya tag i ett koncept för digital förmedling i utställningar. Jonas Heide Smith, Head of Digital på SMK, skrev om deras process i ett blogginlägg där han bland annat citerade sistnämnda studien. Målet är att ”utveckla en inspirerande, attraktiv och faktiskt hjälpsam digital companion som ska berika det fysiska museibesöket”. Tanken är att SMK Link som den kallas just nu ska bli en webbaserad applikation där besökaren kan skanna QR-koder i utställningen för att både få mer information, men även sammanställa ett eget urval av favoritverk.
Sist men inte minst ska även finansiering av kulturarvets digitisering kommenteras. I år har det hänt två saker som får en som jobbar med att göra kulturarvet digitalt tillgängligt någorlunda besviken. Det första var när Riksarkivet och de statliga museerna i våras fick öronmärkta pengar för digitalisering. Villkoren var följande: ”De statliga museerna centrala museer, Statens musikverk och Stiftelsen Svenska Filminstitutet [får] sammanlagt 30 miljoner kronor under andra halvåret 2025 för att stärka möjligheterna till sysselsättning genom ett utökat arbete med digitisering och digitalisering av arkiv och föremålssamlingar i berörda verksamheter”.
Insatserna riktas mot att anställa nyutexaminerade och arbetslösa. Det var en extremt kortsiktig satsning. I många fall betydde det att tjänsterna behövde utlysas innan sommaren, bara strax efter att budgeten släpptes. Det var ingen långsiktig satsning på antingen kompetensutveckling hos de som anställdes med dessa medel (i många fall blev det ju inte ens ett halvår i tjänst, i och med att medlen bara gällde budgeten till årsskiftet), eller för den delen för kulturarvsinstitutionerna.
Vi som har lett digitiseringsprojekt vet hur mycket arbete det krävs för att välja ut, ta fram och strukturera material till digitisering. Vi vet också att nyanställd personal behöver utveckla kompetenser för att jobba med de specifika arbetssätt som ändå varierar från organisation till organisation.
I budgeten för 2026 (som Magasin K har skrivit mycket bra om) ser vi inte heller en satsning för kulturarvets tillgängliggörande. Det är inte ens att summan i sig som behöver kritiseras. Men den totala bristen på långsiktig planering och en vision vad politiken egentligen vill göra tillsammans med kultursektorn är talande. Istället för stora, kortsiktiga tillskott här och där hade det varit så mycket mer värdefullt med en långsiktig budget för bevarande och tillgängliggörande av kulturarvssamlingar som satsar på samarbete mellan institutionerna.
Istället riktas fokuset mer och mer på privat finansiering. Det finns definitiv delar av kultursektorn som kan gynnas av ekonomiskt samarbete med publiken, stiftelser osv. Problemet är att samlingsförvaltning och digitisering inte är ett avgränsat projekt som kräver en viss summa i några år. Det är linjeverksamhet. Och handlar det inte om kända samlingar eller institutioner som själva har blivit ett känt varumärke blir det mycket svårare att få privata medel för den typen av verksamhet. Dessutom är frågan om vi som samhälle vill att kulturarvets bevarande och tillgängliggörande ska vara beroende av privata medel?
Har du en kommentar om finansiering av kulturarvets digitalisering? Hör gärna av dig!
Vad är på gång kring digitalt kulturarv? Tipsa oss gärna om evenemang vi missat.
🗓️ Museernas omvärldsdagarmed omvärldsbevakning och trendspaning den 2 och 3 oktober i Gävle. (Här kommer Larissa medverka som kommentator och i ”Museipanelen, och Aron i ett panelsamtal om museologi – ses vi där?)
🗓️ Digikult 2025äger rum i Västerås den 14–16 oktober. Anmälan till digitalt deltagande är fortfarande öppen till den 10 oktober. (Här träffar du Aron i en workshop om att ladda upp bilder till Wikimedia Commons med OpenRefine!)
🗓️ KB-labb ordnar enonlineworkshop om AI för bildsamlingar den 21 oktober kl. 10–12. Hur kan AI hjälpa oss att utforska stora bildsamlingar utan metadata? KB-labb bjuder in till en onlineworkshop där deltagarna får testa CLIPtopic, en metod för multimodal ämnesmodellering. Workshopen riktar sig till forskare och kulturarvsproffs, men är öppen för alla – inga förkunskaper krävs.
🗓️ Årets Samlingsforum äger rum den 19 och 20 november i Göteborg och temat är ”Samlingsförvaltningens grunder”. Det finns en hel del i programmet för den som är intresserad av digital samlingsförvaltning, bland annat om digital repatriering. Deltagande är möjligt både fysiskt och digitalt.
I blogginlägget ”Digitala skärmar i utställningar – hinder eller hjälpmedel?” gick Larissa igenom olika aspekter av skärmlösningar i utställningar på ett föredömligt sätt. Jag har själv många års erfarenhet av att ta fram just pekskärmsapplikationer för utställningbruk och kan inte annat än instämma i de flesta av observationerna. Men några av punkterna skulle jag vilja utveckla och problematisera. Dels om skärmar som del att ett större tänk kring digitala arbetssätt dels om farhågorna för att fastna i dyr och svårförvaltad teknik.
Man kan definitivt fundera på om just fast monterade pekskärmar är det bästa gränssnittet för en specifik utställningen men grundfrågan, anser jag, är snarare om man vill jobba analogt eller digitalt. Genom att fokusera på själva arbetsflödet och hur man tar fram innehållet så blir frågan om i vilket format man bäst tillgängliggör sekundärt. Alltså inte underordnat men det kommer som steg två.
Exempelvis är problemet med långa och otillgängliga texter egentligen inte kopplat till tekniken i sig. Oavsett format bör texter utformas med tydlig ingress, underrubriker samt vara målgruppsanpassad. Den digitala tekniken erbjuder dock vissa specifika möjligheter som rätt utformat kan göra innehållet ännu mer tillgängligt, men det kommer inte automatisk med tekniken utan handlar om medvetna design-val.
Vikingarnas värld
I det här blogg-inlägget tänkte jag exemplifiera från utställningen Vikingarnas Värld på Historiska museet i Stockholm. Den invigdes sommaren 2021 och har med andra ord fyra år på nacken nu.
Vi fattade tidigt ett beslut om att använda huvudsakligen skärmar i stället för tryckta skyltar. Huvudargumentet var att de är lättare att uppdatera samt att det går att få in fler språk på ett enklare sätt. Om målet är att få besökarna att fokusera på föremål och miljön så tar en skärm, i det här fallet 19” pekskärmar, upp betydligt mindre yta än vad motsvarande textskylt skulle kräva. Särskilt om man tänker på att allt innehåll behöver finnas på så väl svenska som engelska. Det betyder att skärmlösningen inte inkräktar lika mycket i miljön och i bästa fall får besökarna att fokusera mer på utställningens föremål och övrig gestaltning.
Pressbild, utställningen ”Vikingarnas Värld” på Historiska. Foto: Erik Lernestål, Statens historiska museer.
Genom väl avvägd design kan dessutom skärmarna bli mer av en del av formgivningen. Exempelvis har utställningen tio färgkodade teman, dessa färger återkommer i golvet och i bakgrunden på montrarna men tas också upp i skärmarna.
I defaultläge visas bara en rubrik och en kortare inledningstext på skärmen och den fungerar på så sätt som en översikt för besökaren. När man sveper över montrarna är rubrikerna tillräckligt stora för att läsas och ge en hint om vad temat för montern är. Om något fångar ditt intresse kan du gå närmare och läsa den inledande texten. Därefter finns möjlighet till fördjupning. En läs-mer-knapp fäller ut en längre text och ”svåra ord” är klickbara och fäller ut förklaringar men framför allt kan man klicka sig vidare till föremålen där det också går att djup-zooma in på detaljer. På så sätt har skärmarna en dubbel funktion. Initialt som ersättare för tryckta väggskyltar och sekundärt som föremålsfördjupning.
UX design
Designfilosofin var minimalistiskt. Eftersom skärmarna är en del av en visuell helhet bör designelement minimeras. Ju färre val användaren har vid varje nivå desto lättare att fatta beslut om var man skall klicka. Vi gjorde användarundersökningar på plats efter att utställningen öppnat och gjorde mindre justeringar baserat på resultatet. Bland annat var de ”svåra” orden understrukna. Det är ju standardmarkering för länkar på en webbsida men tolkas inte på samma sätt på en pekskärm där man förväntar sig knappar. Lösningen blev att utforma markeringarna mer som knappar, se bild nedan.
Hårdvaran
När jag arbetade med mina första pekskärmslösningar byggde de digitala inslagen ofta på vanliga PC-datorer som var dyra i inköp och svåra att underhålla och inte heller så driftsäkra. I Vikingarnas Värld använde vi i stället små, strömsnåla och prisvärda enheter av den typ som ofta används i point-of-sales-miljöer, till exempel i affärer och på restauranger. De är byggda för att tåla kontinuerlig drift och vara driftsäkra i krävande miljöer vilket gör dem betydligt bättre lämpade även i museisammanhang. Det är en av anledningarna till att lösningen fungerat så stabilt i praktiken. Sedan öppning sommaren 2021 har ingen hårdvara behövt bytas ut.
I och med att dessa enheter är ganska små, billiga och lättmonterade kan man som museum ha ett lager liggandes och använda även i tillfälliga utställningar, det blir inte en engångsinvestering utan en del av en allmän maskinpark som man kan nyttja på ett flexibelt sätt.
Digitala arbetssätt
Hårdvaran är dock bara en ganska liten del av investeringen, för att återkomma till frågan om analogt eller digitalt arbetssätt. Innehållet som visas i skärmarna, texter, bilder och föremålsinformation kan och bör publiceras på flera plattformar. På så sätt får museet större utväxling för sin insats, mer ”bang for the buck”. I Vikingarnas Värld hämtar applikationen information från samlingsförvaltningssystemet. Vi valde att lagra informationen på föremålsnivå där och förmålstexterna publiceras därmed även i det allmänna samlingssöket och berikar informationen på de ingående föremålen.
Det går också att återanvända de producerade texterna när man vill beskriva föremålen på museets vanliga webbplats, som del av andra berättelser kring samma föremål. På SHM tog vi fram en modul för detta som gör det enklare att bädda in informationen genom att ange föremålsnummer och sedan ”fiskas” informationen upp automatiskt och bäddas in på sidan. Se exempel här från Ekonomiska museet som använder samma lösning. I utställningen ser sidan ut så här.
Tillgänglighet
Pekskärmsapplikationen är webbaserad och responsiv vilket betyder att den fungerar bra på olika enheter som exempelvis mobiltelefoner, surfplattor, laptops och stationära datorer. Det gör att innehållet nås lika väl från egna telefonen. Så man måste inte använda de fasta skärmarna. I telefonen får användarna också ytterligare funktioner, dels är allt innehåll tillgängligt vilket betyder att du kan navigera mellan teman och montrar. De fasta skärmarna är låsta till innehållet i den monter där de är placerade. Dels kan man få allt textinnehåll uppläst och därmed lättare ha ögonen på utställningen.
En väldigt användbar möjlighet för användare med funktionshinder är att de oftast har egna hjälpmedel på sin telefon så genom att använda mobilversionen kan de applicera dem på utställningsinnehållet.
Ytterligare en tillgänglighetsaspekt är att tryckta skyltar i utställningar kan vara svåra att läsa eftersom belysningen ofta är svag. Den här besökaren tar fasta på det i sin recension på TripAdvisor.
Statistik
Webbtekniken gör det också enklare att mäta användningen eftersom det blir möjligt att använda de vanliga webbstatistikverktygen. För Historiskas del betyder det att vi mätte med Google Analytics men numera gått över till Matomo.
Vi såg redan från start att användningen var väldigt hög på museet. De bästa dagarna på sommaren nådde vi 30 000 sidvisningar per dag. Det är svårt att mäta användare eftersom varje enhet är en användare men används i praktiken av många olika personer varje dag.
I och med att museet tillgängliggör innehållet i andra format så används det i högre och högre grad även på egna enheter både på museet och utanför. Under 2025 har sidorna haft drygt 2000 besök i månaden fördelat på följande enheter:
Följande länder toppar statistiken över användare: Sverige, USA, Kina, Storbritannien och Tyskland. Jag tänker att genom att göra innehållet synligt utanför museet ökas kännedomen om Historiska som varumärke och kan på sikt också leda till fler fysiska besök.
Resurser och förvaltning
Valet att jobba med webbteknik är också viktigt vad det gäller resursutnyttjande. Skärmlösningen är bara en av flera webblösningar och förvaltningen av såväl kod som servrar och hårdvara kan skötas av de interna resurser och/eller externa leverantörer som redan är satta att arbeta med detta. Extrajobbet som skärmarna ger blir på marginalen.
Till skillnad från nyhetsbrev tog KOD-listan inget sommaruppehåll. Där har det diskuterats digitala skärmar i utställningar, publicering av inskannade årsböcker, hur man kan gå till väga för att byta från Microsofts tjänster, verktyg för OCR-tolkning, AI-genererade bildbeskrivningar i museisamlingar – och såklart GDPR.
Till detta nyhetsbrev har vi inte skrivit några egna artiklar. Istället kommer här några tips på intressant läsning om digitalt kulturarv som vi snappat upp i andra sammanhang.
I senaste numret av Nordisk Museologi skriver Cecilia Bygdell, forskare vid Upplandsmuseet, om Samtida digitala insamlingspraktiker. Kvantitet, kris och demokratiska museer. Artikeln är en uppmaning till kritisk reflektion kring varför och hur museer genomför storskaliga digitala insamlingsprojekt/samtidsdokumentationer, väl värd att läsa för alla som arbetar med webbenkäter och digital insamling.
Under sommaren har teamet runt CommonsDB publicerat sin första genomförbarhetsanalys. Projektets mål är att bygga ett register över upphovsrättsfria och öppet licenserade verk. Prototypen finansieras av EU-kommissionen.
Vasamuseet har testat en AI-uppläst audioguide i Vasamuseets trädgård över sommaren. Läs pressmeddelandet eller lyssna på audioguiden (som konstigt nog ligger på Järnvägsmuseets webbplats, inte Vasamuseets). Författaren Brian Merchant har pratat med översättare som förlorat jobbet på grund av AI – det kanske är just översättare och röstskådespelare som blir först med att tappa sina museiuppdrag på grund av AI?
A propå audioguider: Konsultföretaget Nubart har tagit fram en analys av museiappar. Enligt deras uppskattning och analys av nedladdningsstatistik laddar bara 2,47 % av besökarna ned museernas egna appar. Det vore spännande att höra från ett svenskt museum som har utvärderat sin app – hör gärna av dig om du vill bidra med ditt perspektiv till nästa nyhetsbrev!
🗓️ Digikult 2025 går av stapeln i Västerås den 14–16 oktober. Istället för att anordnas i Göteborg kommer konferensen att rotera mellan olika svenska städer och Västerås (med medarrangörerna Västerås konstmuseum och Västmanlands länsmuseum) är alltså först ut.
🗓️ GLAMWiki 2025. Wikimedia-rörelsens konferens om kulturarv äger rum den 30 oktober till 1 november i Lissabon, Portugal. Temat är ”Resilience. Shaping the Future Through Community and Openness”.
🗓️ Fantastic Futures 2025. AI4LAMs årliga konferens har i år temat “AI Everywhere, All at Once” och äger rum 3–5 december på British Library och delvis digitalt.
I många utställningar används digitala skärmar för att erbjuda fördjupad information, multimedialt innehåll eller målgruppsanpassade upplevelser. Samtidigt behöver vi tänka på frågor om tillgänglighet, teknikens livslängd och besökarnas faktiska engagemang. Är skärmar en väg till ökad delaktighet och kunskap – eller riskerar de att bli dyra, svåråtkomliga lösningar? I den här artikeln fördjupar jag mig i både möjligheter och utmaningar med digitala gränssnitt i fysiska utställningar, med utgångspunkt i ett pågående samtal mellan två kollegor.
Ett omdebatterat ämne
Förra veckan dök en fråga upp i mejlinglistan till detta nyhetsbrev, KOD-listan. Jesper Hillbom beskrev ett kommande utställningsprojekt där museet överväger att visa föremålsinformation och bilder via Digitalt museums API på pekskärmar vid montrarna – en idé som väckt intern tveksamhet kring tillgänglighet och användarvänlighet. I ett svar lyfte Fredrik Nordbladh en rad fördelar med digitala skärmar: de är flexibla, kan anpassas efter olika målgrupper och möjliggör ett rikare innehåll, såsom film, 3D-modeller och olika tillgänglighetsformat som syntolkning, teckenspråk och lättläst. Samtidigt pekar han på tydliga nackdelar: tekniken kräver löpande underhåll, både tekniskt och innehållsmässigt, samt kan vara energikrävande och kostsam att utveckla på ett tillgängligt sätt. Dessutom upplever många besökare skärmtrötthet, och säkerhetsrisker som intrång i system har förekommit. Utifrån tidigare projekt inom besöksnäringen betonar Fredrik också vikten av att tänka strategiskt kring den digitala upplevelsens mervärde, snarare än att fokusera enbart på själva tekniken.
Mejlkonversationen triggade olika tankar hos mig (och om det gör det hos dig med, delta gärna i diskussionen i mejllistan eller kommentera under detta inlägg).
Det blir inte automatiskt bättre med skärmar
Tyvärr har jag sett flera exempel där skärmarna inte har förbättrat utställningar, utan tvärtom. I vissa fall har det försämrat utställningsupplevelsen. Jag tänker på de fall, där skärmarna har lett till att all text som curatorerna eller antikvarierna har velat få med fick vara med. Begränsningen som av naturliga skäl finns för fysiska texter på grund av en begränsad väggyta har också fördelar. Den bästa utställningstexten är ändå den där flera tillsammans slipar på ordval, formuleringar, väljer ut och prioriterar till en text har tagit form.
Den naturliga begränsningen finns inte med utställningsskärmar och det är både en för- och ibland en nackdel. Texterna till skärmar både produceras med samma noggrannhet som fysiska texter på väggarna, vi borde producera dem med samma kvalitetsanspråk som vi har på alla andra utställningstexter.
Samma ambivalens ligger i skärmarnas potential att uppdateras, på ett mycket enklare sätt än väggtexter eller utställningskataloger. Det kan lätt bli ett ”Vi gör det först såhär, invigningen är ju snart, och då uppdaterar vi skärmen senare” – men senare blir aldrig av.
När jag som de flesta i sektorn rör mig i utställningar är jag ju lite yrkesskadad och observerar andra besökare. Här kommer mina rekommendationer vad som kan vara bra att tänka på om man funderar på att använda skärmar i utställningar – och när man kanske ska låta bli.
1. Det beror på utställningen.
Det är en stor skillnad om man gestaltar skärmar för en tillfällig eller en permanent utställning. Förväntningarna på tekniken, både när det gäller hårdvara och mjukvara, är helt olika. Planerar man för en basutställning som ska stå fem, tio eller tjugo år behöver man räkna in att mjukvaran behöver uppdateras eller ersättas och att hårdvaran med stor sannolikhet behöver ersättas med tiden. Det krävs en helt annan planering av kompetens som man behöver internt för att kunna agera snabbt. Vi alla vet att inget är så pinsamt som en stor pekskärm med en klisterlapp på: ”Ur funktion”. Samtidigt måste man räkna in att användarupplevelsen och besökarnas förväntningar kommer förändras med tiden. En animerad film, ett interaktivt spel eller till och med ett bildspel kan upplevas som otroligt gammaldags om fem till tio år. En utställning som känns toppmodern när den invigs kan snabbt upplevas som utdaterad om bara några år. Har ni den typen av budget för att förvalta och uppdatera tekniken? Vet ni att det finns den interna kompetensen för att förvalta, uppdatera utställningstekniken och planera för utbyte och uppgraderingar?
2. Att kunna dra till sig besökarnas nyfikenhet – och ge ett direkt svar på den.
Ett stort problem som jag har upplevt i många utställningar är att besökarna ser något, till exempel ett föremål i en monter, och är nu, i den sekunden, intresserad av vad det är för något. De har helt enkelt ett direkt intresse av att få information. De ser ingenting som ger dem svaret i den fysiska omgivningen, förutom en skärm – och den kommunicerar alldeles för otydligt vad de får förvänta sig från att interagera med dem.
Jag kan varmt rekommendera boken UI is communication : how to design intuitive, user-centered interfaces by focusing on effective communication som jag nyss läste i en kurs om användarvänliga digitala gränssnitt. Den sammanfattar väldigt pedagogiskt och icke-tekniskt viktiga grundprinciper för användargränssnitt och deras formgivning. I alla fall gav den mig en formulering för just detta problem och hur induktiva användargränssnitt (user interfaces på engelska, förkortad UI) undviker det: ”Inductive UIs explain each task step with a clear and concise main instruction that answers the first question users have: What am I supposed to do here?” (McKay 2013, p. 39)
Många utställningsskärmar är gestaltade på ett sätt som satsar på experiment istället för att göra interaktionsflödet självklart. Besökaren behöver testa sig fram, hittar inte direkt knappar för att de finns på platser där de inte förväntar sig dem eller för att de använder andra ikoner än de är vana vid. Då dör det där momentära intresset som besökaren hade otroligt fort. Där hade vi en möjlighet för kunskapsförmedling och har misslyckats.
3. Mäta framgångar och upptäcka nödvändiga uppdateringar
Ett stort problem är att det, enligt min kunskap, finns alldeles för lite data och för få utvärderingar av utställningsskärmar, både för tillfälliga och basutställningar. Därför är det en fråga jag rekommenderar om ni vill upphandla eller köpa in ett system till digital förmedling i fysiska miljöer: Hur lätt är det att ta fram statistik om användning? Vilken sorts statistik kan vi samla in, hur får vi tillgång till datan?
Ni kan såklart också göra kvalitativa undersökningar med besökarna. Jag kan varmt rekommendera att prata med besökare i olika demografiska kategorier innan och efter utställningsbesöket. Då får man ofta fram mycket överraskande och lärorik information om användandet av digitala förmedlingsstationer i form av skärmar, ljudspår och liknande.
Ifall ni kan utvärdera statistik är det också viktigt att tänka på vad siffrorna egentligen betyder: En skärm som används sällan, men då väldigt länge och på många olika hierarkiska nivåer kan vara mer meningsfull för en viss målgrupp än en skärm som används otroligt ofta, men bara i några få sekunder. Den ena kan vara en station för besökare som är intresserad av fördjupning, som besöker utställningen själv och har mycket tid, medan den andra kan stå centralt och verkar ha ett tydligt syfte, men är sedan svårt att interagera med. Jag har upplevt att det oftast bara går att tyda datan om man kombinerar statistiska analyser med observationer i utställningar och kvalitativa användarintervjuer.
4. Testa användarupplevelsen innan lanseringen
I museisektorn satsar man ofta på en stor lansering, till exempel vid en utställningsinvigning. Jag avråder dock från att göra samma sak för digitala användarupplevelser. Även om det bara finns lite tid kvar rekommenderar jag att prioritera användartester. Det kan vara så enkelt att be olika kollegor från olika generationer, med olika nivåer av utställningsvana, att testa prototypen. Ge dem inga eller få anvisningar (för det kommer de flesta besökarna inte heller ha i utställningen) och observera hur väl kollegan tar sig genom formatet. Är det tydligt vad som förväntas av besökaren? Letar din kollega länge efter olika knappar? Undrar den överlag varför hen ska interagera med skärmen?
5. En skärm är ingen bok, eller: Dra nytta av mediets möjligheter!
Av de skärmar jag själv har utvecklat är det de som antingen löser ett riktigt problem för besökaren eller som erbjuder verklig interaktion som används mest. Det ser jag bekräftat i mina observationer i andra utställningar.
Många utställningsskärmar är en animerad version av en klassisk utställningstext eller en katalog. Det är text med bild, bildspel med text, text med mera text. Det förutsätter a) att besökaren vill fördjupa sig här och nu i längre texter och b) att andra besökare som står runt omkring vill läsa exakt samma text samtidigt istället för andra texter som finns på samma skärm. Problemet som besökaren har är dock ofta inte ”Nu vill jag läsa mer”, utan snarare ”Vad är det där? Varför var det sådär?” och ”Jag vill komma närmare! Jag vill veta mer om just detta!” Många utställningsskärmar har svårt att bemöta den konkreta frågan och bemöter besökaren istället med text som kan vara svårt att navigera och söka i efter den relevanta informationen.
Jag tyckte mycket om de föremålsbaserade små skärmarna i Historiska museets utställning ”Vikingarnas värld” (även tillgängliga på webben), där man kan zooma in på föremålen, se dem från olika håll och läsa mer om dem. Skärmarna löste direkt flera problem som fysiska föremål har i utställningar: ofta kan man inte komma riktigt nära och man ser dem bara från ett håll. Dessutom försökte man inte koppla en och samma skärm till många föremål i olika montrar, utan kopplingen mellan skärmen och föremålet blev väldigt tydlig.
Hur kan vi göra rätt?
Digitala skärmar i utställningar kan fördjupa upplevelsen, tillgängliggöra innehåll och skapa nya sätt att möta föremål, men kräver samtidigt genomtänkt formgivning, intern kompetensutveckling, resurser för förvaltning och en förståelse för olika målgruppers behov och beteenden. Som alltid gäller det att matcha teknikens möjligheter med utställningens syfte och publik. Hur har ni arbetat med digitala skärmar i era utställningar? Vilka lösningar har fungerat – och vilka har ni övergett? Dela gärna med er av era erfarenheter i mejllistan eller kommentera här!
Databasen Gotlandic Picture Stones (gotlandicpicturestones.se) lanserades den 25 april 2025. Sajten är tillkommen i ett flerårigt forskningsprojekt knutet till Stockholms universitet och Gotlands museum inom ramen för forskningsprogrammet Digarv. Alla kända gotländska bildstenar har dokumenterats i 3D med hjälp av fotogrammetri och varje bildsten presenteras på sajten med 3D-modell, metadata och bibliografi.
Webbplatsen är byggd i Omeka S, ett php-baserat CMS med öppen källkod förvaltat av Digital Scholar som bland annat tillhandahåller referensverktyget Zotero.
Kärnan i projektet är de noggranna 3D-avbildningarna. Fotograferingsprocessen är utförligt beskriven. Det står att 3D-modellerna är nedladdningsbara men jag hittar inte några nedladdningsknappar – antingen är de väl dolda eller så saknas de.
Själva digitiseringsprojektet har fått en hel del uppmärksamhet men jag tänkte istället titta närmare på en del vägval kring teknik och användargränssnitt. Det blir några noteringar kring länkstruktur, länkade öppna data, kartvyer och en del annat smått och gott.
Länkstruktur
Projektet använder Omeka S något styltiga urler. Startsidan ligger till exempel på adressen https://www.gotlandicpicturestones.se/s/index/page/homepage. Även bildstenarna har ett krångligt ”s/index/” i adressen som borde tagits bort, förslagsvis med Omeka-modulen Clean Url.
Tanken med den publicerade databasen är förstås att resultatet av den enorma arbetsinsatsen med 3D-fotografering av bildstenarna ska göras tillgängligt för fler än bara de medverkande forskarna. Det är glädjande att allt är öppet tillgängligt (open access) och inte låst bakom inloggning hos ett kommersiellt förlag, tyvärr fortfarande alltför vanligt i forskarvärlden.
Det saknas dock uppgifter om copyright – för text- och bildmaterial hade en tillåtande CC-licens varit lämplig och för metadata är det kutym att förtydliga vad som är tillgängligt med licensen CC0.
Alternativa identifierare för bildsten 2299. Skärmbild.
Nästa steg, som jag hoppas finns med i projektplanen framåt, skulle vara att lägga ytterligare fokus på sammanlänkning. En första ansats finns i fälten ”Identification” och ”Links”. Här uppenbarar sig dock problem direkt.
För det första: i bilden ovan saknas en viktig identifierare, nämligen den som används i själva databasen. Detta numeriska ID (såvitt jag kan bedöma ett autogenererat löpnummer inifrån Omeka-S, i exemplet ovan 2299) används i bildstenens URL men presenteras inte för användaren på något annat sätt.
För det andra: identifierarna är inte länkade. Om jag exempelvis vill hitta motsvarande bildsten i Statens Historiska Museers databas behöver jag klippa och klistra ”29974:1”, vilket tyvärr ger 250 999 träffar. Ingen större hjälp alltså. Tänk om den istället var länkad direkt till posten i SHMs samlingsdatabas. (Tyvärr drabbas bildstensprojektet här av SHMs databasbyte, där just formatet förvärvsnummer:löpnummer inte kan tolkas av fritextsöket).
Statens Historiska Museer ID finns som property på Wikidata, dock inte (såvitt jag kan bedöma) någon av de andra identifierarna. SHM ID handlar dessutom om uuid-strängen, för exempelstenen alltså object/BC48956B-6414-43B3-8191-C65506B0DF2A, inte 29974:1.
Här kan projektet alltså bidra med värdefull information till wikirörelsen för sammanlänkning av öppna data mellan olika plattformar. Hittills finns endast 21 bildstenar beskrivna på Wikidata, så en uppladdning av välstrukturerad, länkad information dit kommer göra stor skillnad.
Förkortningar – varför då?
Ibland märks det extra tydligt att projektmedlemmarna är vana vid att arbeta med tryckta texter, kanske särskilt uppslagsverk med begränsat utrymme. Helt i onödan har man nämligen valt att signera texter med författarnas initialer istället för att använda fullständiga namn. För att uttyda vem som är avsändare till en text behövs därmed en separat lista över förkortningar. I en digital publikation råder inte utrymmesbrist! Särskilt inte för så viktig information som vem som är en texts avsändare. Användningen av initialer gör det också betydligt krångligare att, exempelvis, söka fram alla texter författade av Anders Andrén. Projektet vill också att den som hänvisar till databasen ska använda författarnas fullständiga namn.
Ibland är förkortningsförvirringen dock inte forskningsprojektets fel. De anger till exempel att förkortningen SHM står för ”Statens Historiska Museum”, i vardagligt tal känt som Historiska museet. Numera har dock den överordnade myndigheten Statens Historiska Museer tagit över förkortningen och kallar sig för SHM – oklart vilken förkortning som blir kvar för själva museet. (Nuvarande SHM, det vill säga museimyndigheten, gick länge under förkortningen SHMM. Webbplatsen shmm.se är föredömligt omdirigerad).
Kartvyerna
Den inledande kartvyn. Skärmbild.
Sajten använder Leaflet som kartverktyg. Leaflet innehåller nästintill oändliga möjligheter för anpassning och konfigurering. Några tillägg används (leaflet.markercluster för gruppering av kartnålar och leaflet-providers för att lägga till några alternativa kartlager) men i övrigt används verktyget utan särskilt många inställningar.
Särskilt grupperingen av kartnålar hade behövt tänkas och arbetas igenom ytterligare några varv. Den inledande kartvyn är automatiskt skalad till att innehålla samtliga kartnålar, men eftersom en bildsten visas på Historiska museet innebär det att kartan är såpass utzoomad att de övriga 458 bildstenarna klumpas ihop till en markör. Kanske hade någon slags chloroplethkarta på sockennivå passat på den utzoomade nivån för att vid inzoomning ersättas av markörer för varje bildsten? Det hade också varit bra med en livefiltrering av kartnålarna utifrån exempelvis titelfältet.
Inzoomat läge. Skärmbild.
Inte heller det inzoomade läget är genomarbetat. Leaflet erbjuder möjlighet att anpassa kartnålarnas popuprutor. Istället för ”View item” hade det passat bra med titel och bild redan här, så att besökaren inte behöver klicka för att se om hen hittat rätt bildsten på kartan.
Fortsättning följer?
Sammantaget återstår alltså en hel del arbete med att anpassa gränssnitt och åtgärda en del skavanker i den digitala presentationen av vad som i grunden är ett fantastiskt digitiseringsprojekt. Vad har hänt?
Det är tydligt att projektets fokus varit själva digitiseringen av bildstenarna, inte den digitala förmedlingen av det färdiga resultat. Det kan inte ha funnits särskilt mycket tid, pengar eller engagemang kvar till arbetet med sajten.
I ljuset av Larissas artikel i förra nyhetsbrevet – Ser du mig fortfarande? Webbsidornas roll i AI-söktjänsternas tid – kan det vara värt att fundera över webbplatsens roll i forskningsförmedling av det här slaget. Istället för att lägga tid på att fixa till webbplatsen (mina anmärkningar är trots allt på marginalen, innehållet är värdefullt och går att ta del av) kanske det i första hand gäller att stärka upp presentationen av bildstenarnas metadata som maskinläsbar länkad öppen data.
Kanske allmänheten ändå tar del av databasens innehåll genom en LLM?
ChatGPT har full koll på den nya databasen……och kan även hämta detaljerad information om enskilda bildstenar.
