Det påstås att generalerna alltid planerar för att utkämpa det förra kriget. Detsamma skulle kunna sägas om en del andra ledare i vårt samhälle.
På fjärde året av ett stort europeiskt krig står det klart att det inte i första hand är stridsvagnar och avancerade stridsflygplan som dominerar dagens slagfält, utan drönare och robotar. Kompletterade med cyberattacker och annan hybridkrigföring har de också förflyttat krigets verklighet långt bakom frontlinjerna och visat att ingen plats går säker – inte ens hos oss.
I Sverige har det talats om skärpt säkerhetsläge, och även kulturarvet har kallats in under fanorna. Men i den beredskapsplanering som svenska kulturarvsinstitutioner brådstörtat dragit igång i krigets skugga har begrepp som undanförsel och evakueringsmagasin ofta fått en dominerande plats. Grundtanken är att vi ska kunna flytta arkivmaterial, boksamlingar och museiföremål från mindre säkra lokaler till nya och förhoppningsvis säkrare som ska byggas för dyra pengar och stå redo om eller när kriget kommer.
Att digitalisering on site helt eller delvis skulle kunna vara ett kostnadseffektivare och mera framtidssäkert alternativ till att bygga nya stora anläggningar för undanförsel skymtar i regel bara fram på undanskymd plats, om den möjligheten ens nämns. Avsaknaden av digitala dimensioner är uppenbar. Beredskapsplaneringen verkar kort sagt ha fastnat i ett föråldrat tänk baserat på förra århundradets erfarenheter av krig och väpnade konflikter.
En satsning på storskalig digitalisering av ABM-sektorns samlingar borde vara ett gyllene tillfälle att gifta ihop olika behov och väcka den politik som annars tycks sakna både intresse och resurser för att göra vårt kulturarv mera tillgängligt i en digital tid. Ett digitalt kulturarv skulle självklart platsa i det intellektuella totalförsvaret, men det skulle också kunna berika forskning och allmänhet med nya lättillgängliga källor till en gemensam historia.
Här finns alltså intressanta och viktiga synergier att hämta in för den som vågar se beredskapsplanering som någonting mer än nya lagerbyggnader. Självklart bör våra mest värdefulla nationalklenoder kunna föras undan till säkra magasin i händelse av krig eller krig, men det är långtifrån lika självklart att alla samlingar i stor skala ska hanteras på samma resurskrävande sätt.
Digitalisering är inte förstås detsamma som kloning. En digital kopia av ett fysiskt original förlorar nästan alltid något av originalets informationsinnehåll. Även om texten i en bok skannas till en PDF kan bokens själva materialitet – papperet, pärmen eller trycket – bära på information som inte automatiskt följer med i överföringen till det digitala formatet. Att en 3D-skanning av museiföremål blir något annat än originalen är självklart.
Ändå kan vissa sådana informationsförluster vara acceptabla eller rent av nödvändiga för att inte göra det bästa till det godas fiende i en mer eller mindre akut situation där både tid och ekonomiska resurser är bristvaror. Och kanske är beredskapsplanering rent krasst det lösenord som nu har potential att äntligen göra politisk verklighet av den gamla drömmen om ett digitalt kulturarvslyft som är värt namnet. Men då måste vi orka se framåt, inte bara titta bakåt.
Det kan inte enbart vara fysisk undanförsel och nya dyra evakueringslokaler som är svaret på hur kulturarvet ska säkras i tider av kris och krig.
Vad är på gång i kulturarvssektorn i form av digiseringssatsningar, nya förmedlingsplattformar och annat digitalt utvecklingsarbete? Även om det är svårt att överblicka allt som pågår går det att lyfta fram intressanta exempel på bevarande och digitalt tillgängliggörande av kulturarv. Diginord – ett samarbete mellan Norrbottens museum i Luleå, Ájtte i Jokkmokk och Silvermuseet i Arjeplog – är ett sådant.
Jag (Aron) har mejlat med Nils Harnesk och Berit Åström på Norrbottens museum om projektet och fotosamlingarna. Eventuella missförstånd beror på mig!
Satsningen vilar på tre ben: 1) en ny gemensam webbplats med arbetsnamn ”Norrbottens historia” för digital förmedling av norrbottniskt kulturarv, 2) nydigitisering och digital publicering samt 3) kompetensutveckling och erfarenhetsutbyte.
Arbetet med en gemensam webb riktad till skolor är än så länge i en uppstartsfas. Målet är att kunna erbjuda digitalt undervisningsmaterial, lektionsförslag och kurerat historiskt material. En tydlig inspiration är förstås Stockholmskällan.
Det hade kunnat räcka som ett avgränsat digitalt utvecklingsprojekt, men jag uppskattar verkligen att ambitionsnivån är högre än så. Norrbottens museum digitiserade en hel del fotografiskt material 2023, så inom ramarna för Diginord prioriteras istället digitisering hos Ájtte och Silvermuseet. Alla tre museerna använder samlingsförvaltningssystemet Carlotta1, och ett projektmål är att även Silvermuseet aktiverar webbpublicering av samlingsdatabasen (inklusive leverans till K-samsök).
Nathalie Bilan förbereder utställningen. Foto: Elina Kuhmunen, Ájtte.
En av de digitiserade bildsamlingarna är från området Udtjá i juni 1970. Foto: Elina Kuhmunen, Ájtte.
Nomadskoleinspektören Axel Callebergs fotografier. Foto: Elina Kuhmunen, Ájtte.
Magnus Antaris Tuolja förbereder utställningen. Foto: Elina Kuhmunen, Ájtte.
I Ájttes fall ställs dessutom ett urval av de nydigitiserade fotografierna ut i en tillfällig utställning, Viidáseappot – Föra vidare – To pass on, som visas 5 februari–18 april 2025.
I väntan på webbplatsen Norrbottens historia går det förstås att ta del av nydigitiserat material genom de ordinarie samlingssajterna. Norrbottens museum har 2023–2024 arbetat med digitisering av tre norrlandsfotografer: Lea Wikström, Mia Green och Bert Persson.
Lea Wikström (1888–1980) etablerade sin fotoateljé i Malmberget 1918 och var verksam där ända fram till 1972. Knappt 2 000 av hennes fotografier finns nu digitalt tillgängliga genom Carlotta och K-samsök (även om det i skrivande stund verkar vara så att vissa bilder saknas). Sammanlagt består samlingen av uppemot 100 000 glas- och bladnegativ så mycket återstår att utforska!
Mia Green (1870–1949) arbetade som fotograf i Haparanda från 1895, var verksam i kampen för kvinnlig rösträtt och satt under några år i stadsfullmäktige för Högern i Haparanda. Norrbottens museum har digitiserat knappt 400 fotografier vars fysiska negativ ägs av Haparanda stad. Bilderna är från 1910-talet fram till runt 1940 och återger bland annat Haparanda som gränsstad under första världskriget med invalidtrafik, ryskortodoxa begravningståg och tullinspektioner. Jag slängde ihop en interaktiv visualisering av fotografierna med hjälp av verktyget Vikus Viewer för den som är nyfiken!
Luleåfotografen Bert Persson (1928–2017), slutligen, var verksam i stora delar av norra Sverige i mer än sextio år. Norrbottens museum har förvärvat runt 15 000 negativ och knappt 700 är publicerade hittills. En större mängd fotografier har digitiserats och kommer att publiceras under 2025. På museets blogg går det att läsa mer om förvärvet av Bert Perssons fotografier.
Arbetslivsmuseernas Samarbetsråd (ArbetSam) har drygt 600 medlemsmuseer där de allra flesta förvaltas helt eller delvis med ideella krafter, och det är få av arbetslivsmuseerna som har möjlighet att betala för ett samlingsförvaltningssystem. I en nyligen genomförd kartläggning konstaterar ArbetSam att runt 50 arbetslivsmuseer använder någon av de dominerande samlingsförvaltningsplattformarna Primus, Sofie, Carlotta, Klara eller Visual Arkiv. Ytterligare ett femtiotal använder någon form av digital registrering i kalkylark eller databaser medan de allra flesta alltså inte bedriver någon digital samlingsförvaltning över huvud taget.
”Digital succé för Sveriges museer 2024”. Det är rubriken för riksförbundet Sveriges Museers senaste besöksrapport, som varje år sammanställs (febrilt!) tidigt i januari. Med en bra rubrik går det att nå igenom bruset och rikta mediernas uppmärksamhet mot museernas framgångar och utmaningar, om än för en liten stund.
Rapporten är uppdelad i fysiska och digitala besök. De fysiska besöken utgörs av så kallade anläggningsbesök: ”besök på museets inomhus- eller utomhusanläggning, såsom avgiftsbelagda och gratis utställningar, restaurang, butik, toalett och foajé”. En heldag i utställningarna, en snabb sväng in på toaletten eller kanske en promenad i en museiägd parkanläggning reduceras till samma mätvärde.
Men om de fysiska besöken är svåra att värdera kvalitativt är det ingenting mot de digitala museibesöken – det är en brokig skara digital besökare som representerar denna succé. I rapporten redovisas museernas digitala verksamhet på en mängd olika plattformar: egna webbplatser, samlingswebbplatser, Wikimedia Foundations webbplatser och de större sociala medierna. Ett fåtal museer har även redovisat antal uppspelningar av producerade poddavsnitt, digitala livevisningar (som i sin tur oftast äger rum på en social medieplattform) samt lyssningar och nedladdningar av audioguider och museiappar. Denna sista uppradning av olika slags digitala besökare tänkte jag bortse från här.
Larissa gör ett djupdyk i wikimediastatistiken i sin artikel om strategier för wikimediasamarbeten. Läs den! Kvar för mig återstår alltså webbplatsbesök, samlingswebbplatsbesök och räckvidd i sociala medier.
Den egna webbplatsen
[De 26 miljoner webbplatsbesöken] ”är en siffra med stora mörkertal och svår att jämföra med tidigare år då statistikverktygen ställer till olika problem” konstaterar Sveriges Museer i rapporten. Detta handlar främst om att marknadsdominanten Google Analytics under 2024 stängde ned sin tidigare tjänst Universal Analytics och numera bara erbjuder den ganska annorlunda tjänsten Google Analytics 4. Siffror från 2023 och 2024 blir därmed svåra att jämföra med tidigare är, särskilt för de museer som inte hade båda tjänsterna aktiverade parallellt.
Google Analytics är gratis att använda; i utbyte delar museerna med sig av sin användardata till Alphabet/Google som därefter kan användas för att sälja riktade annonser. Hårdraget: statistikverktyget finansieras med museibesökarnas personliga beteendedata. Vissa museer har därför gått över till statistikverktyg där denna data bara blir tillgänglig för museet självt; ett exempel är statistikverktyget Matomo.
”Egna” publika samlingssidor
Sveriges Museer väljer att kalla de 12,5 miljoner samlingswebbplatsbesöken för besök på ”egna publika samlingssidor”. I praktiken handlar dock detta för de flesta museer om besök hos deras externa leverantör av samlingsförvaltningsdatabas. Koraljka Golub är professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Linnéuniversitetet och publicerade 2022 (tillsammans med två andra forskare) en gedigen sammanställning och analys av svenska museers samlingswebbplatser (läs särskilt sidorna 224–226). Jämfört med den egna webbplatsen har museer sällan möjlighet att påverka hur deras samling presenteras. När många museer delar på samma presentationsvy (till exempel marknadsledande Digitalt Museum och Riksantikvarieämbetets Kringla) blir det än svårare för ett enskilt museum att ändra utseende eller funktionalitet eftersom det får följdverkningar för övriga kunder. Att kalla det för ”egna” samlingssidor är vilseledande.
Räckvidd i sociala medier
Museernas närvaro och räckvidd i sociala medier domineras av Facebook och Instagram, båda ägda av amerikanska Meta. LinkedIn, TikTok, Twitter/X och andra aktörer står tillsammans för mindre än 10 % av räckvidden. Att nå ut med sitt innehåll i sociala medier är alltså i nuläget i princip helt beroende av Metas regler och villkor, där det återstår att se vad anpassningen till Trumpregeringen kommer att innebära. Förändringar för amerikanska användare slår inte alltid igenom direkt i Sverige; läs till exempel Emanuel Karlstens rapportering om Metas faktagranskningssystem.
Ytterligare en aspekt att ta hänsyn till är att räckvidden på sociala medier, till skillnad från de andra plattformarna ovan, går att köpa. Skulle vi ta fysiska besökssiffror på allvar om en del av besökarna fick betalt för sitt museibesök? Hur mycket pengar svenska museer lägger på betald räckvidd (sponsrade inlägg) i sociala medier är oklart, och Sveriges Museers rapport särskiljer inte organisk och betald räckvidd. Jag ställde en fråga till samtliga museimyndigheter sent förra veckan, och sex museimyndigheter hann återkomma till mig med sina annonseringskostnader i sociala medier. Dessa sex myndigheter betalade tillsammans cirka 3,2 miljoner kronor till framför allt Meta för att annonser och/eller inlägg skulle visas för fler användare. Kostnaden för att visa ett inlägg eller en annons för tusen personer varierar utifrån målgrupp, tidsperiod och så vidare men ligger runt 200 kronor enligt vissa analysfirmor. Bara för dessa sex museimyndigheters räkning skulle detta innebära att runt 16 miljoner unika visningar (av de 213 miljoner som redovisas i Sveriges Museers rapport) är köpt snarare än förtjänad räckvidd.
Egna och andras kanaler
De digitala besöken sker alltså huvudsakligen i fyra kanaler: museernas egna webbplatser, museernas samlingswebbplatser, Wikimedia Foundations webbplatser och i sociala medier. Av dessa fyra olika sorters plattformar är det alltså i slutändan bara den egna webbplatsen (och för ett fåtal museer även samlingssidorna) som står under museets kontroll, och även på de egna webbplatserna är många museer beroende av ett externt statistikverktyg. De digitala besökarna är därigenom betydligt svårare att mäta och värdera än de fysiska besökare som tar sig till museernas lokaler. En majoritet av den digitala räckvidden är dessutom helt beroende av företaget Metas villkor och algoritmer för sina plattformar.
Vad finns det för vägar framåt för det museum som vill stärka den egna digitala närvaron och bli mindre beroende av externa plattformar? Det är något vi kommer att utforska framöver (och hoppas få inspel på från er läsare), men här är tre möjliga tillvägagångssätt:
Korspublicera inlägg i sociala medier på den egna webbplatsen.
Korspublicera samlingssidorna på den egna webbplatsen, inte bara hos museets externa leverantör.
Använd e-postutskick för att nå den trogna publiken utan omvägen via sociala medier.
Under de senaste åren har det skett flera uppmärksammade cyberattacker mot kulturarvsinstitutioner i vår omvärld, bland annat i Storbritannien, Tyskland och Nya Zeeland. Svenska kulturarvsinstitutioner kan i jämförelse verka ganska skonade, men tyvärr är det snarare så att vi inte talar om ämnet än att det inte har förekommit några incidenter eller sårbarheter.1
I brist på information från svenska institutioner, vad kan vi lära oss från hur Archives New Zealand, Museum für Naturkunde i Berlin, British Library med flera hanterade cyberattacker?
Ha alternativa kommunikationsverktyg
Vid angreppet mot British Library slogs telefoner, e-post, nätverk och även fysiska system ut2 . Deras krisgrupp fick sammanträda genom WhatsApp. Även vid angreppet mot Museum für Naturkunde slogs delar av den interna kommunikationsinfrastrukturen ut, till exempel deras e-post.
Om era kommunikationssystem ligger nere, kan lednings- och krisgrupper fortfarande sammanträda?
Hur kan övrig personal ta del av information?
Om era elektroniska nyckelkort slutar fungera kan ni även då nå relevanta magasinsutrymmen och kontor?
Begränsa mängden känslig data
I fallet med Museum für Naturkunde i Berlin drabbades inte bara museets arbetsverktyg och infrastruktur utan angriparna kom också åt mängder med persondata tillhörande bland annat donatorer.
Att helt undvika att hantera persondata är mycket svårt om inte omöjligt men att tillämpa dataminimering kan drastiskt minska ens utsatthet, speciellt vid en incident.
Vilken data har ni som är känslig?
Hur länge behöver persondata ni sparar finnas kvar?
Samlar olika system och verktyg in data i onödan (webbanalysverktyg, biljettsystem, etc)?
Externa leverantörer inte fria från problem
I november 2021 publicerades Log4Shell, en så kallad “0-day”-sårbarhet som var högst på allvarlighetsskalan. 0-day innebär att en sårbarhet blir känd innan eller samtidigt som lösningen blir känd. På ett ögonblick tvingades tusentals utvecklare världen över att planera om sin dag för att uppdatera system. Flera leverantörer av samlingsförvaltningsystem i Sverige drabbades. Om du känner till denna incident är det dock troligtvis för att tjänster som iCloud och Minecraft drabbades.
Har ni egna kopior på information som förvaltas av externa leverantörer/i molnet?
Har ni intern kompetens för att utvärdera och kravställa gentemot era leverantörer?
Hur klarar ni er om en leverantör har driftproblem i flera dagar?
Får ni ersättning när en leverantör har problem?
Se över åtkomst
I fallet med British Library har bristande kontroll över åtkomst och rättigheter pekats ut som en bidragande faktor till att intrånget kunde ske. Anställda och konsulter hade mer rättigheter än de nödvändigtvis behövde samtidigt som vissa system saknade skydd genom multifaktorautentisering.
Uppdaterar ni omgående rättigheter och åtkomst när någon slutar eller byter roll?
Ser ni regelbundet över och utvärderar åtkomst/rättigheter?
Har ni något system som tvingar er till dåliga lösenordsregler eller regelbundna lösenordsbyten?
Har ni något system som inte tillämpar multifaktorautentisering?
Publicera ert publika material på externa plattformar
För British Library tog det flera månader innan de kunde få upp en begränsad version av sitt katalogsök. Mångåriga insatser med öppenhet och uppladdningar till externa plattformar som Wikimedia Commons och Internet Archive gjorde att publiken hade tillgång till kopior av material på alternativa plattformar.
Tillämpar ni öppna licenser på media ni publicerar?
Tillämpar ni CC0 på metadata?
Publicerar ni eller någon tredjepart systematiskt och aktivt ert material på externa plattformar?
Utbilda personal
I flera nämnda fall pekas utbildning av personal ut som en viktig insats för att undvika framtida incidenter.
Har ni i närtid utbildat er personal i grundläggande IT-säkerhet?
Har er personal kännedom om dataminimering och hur känsliga data ska hanteras enligt lag och interna riktlinjer?
Har ni någon gång spelat ut ett krisscenario centrerat kring en hackerattack med lednings- eller krisgrupper?
Avslutningsvis
Idag kan såväl professionella hackergrupper som uttråkade tonåringar skanna ens tjänster och digitala infrastruktur med gratis verktyg. Det är ingen fråga om, utan när vi får ett prominent exempel i Sverige och sannolikheten att man förr eller senare drabbas inte går att bortse från. Vi kan dock påverka hur allvarliga incidenterna blir genom att arbeta vidare och lära oss av varandra i dessa frågor.
Hur gynnsamma blev dina svar på frågorna ovan?
Albin Larsson är mjukvaruutvecklare med fokus på kulturarv. Hans lösningar används av kulturinstitutioner av alla storlekar världen över.
Att dela sina samlingar på Wikimedia Commons, mediedatabasen som bland annat innehåller all media vi ser i wikipediaartiklar, har blivit ett av de etablerade verktygen inom kulturarvsinstitutionernas digitala förmedling. Det syns bland annat i Sveriges Museers årliga statistik om museibesöken.1 Av 145 svarande organisationer uppgav 24 hur många visningar deras innehåll haft år 2024 på Wikipedia och andra Wikiplattformar.
Dessvärre är det fortfarande få museer, arkiv och bibliotek som arbetar aktivt och strategiskt med Wiki-plattformarna som en förmedlingskanal. Några jobbar med Wikipedia genom att förbättra artiklar inom deras expertisområde. Andra bidrar med strukturerad data till Wikidata. Ett annat exempel är de som laddar upp digitiserade samlingar till Wikimedia Commons. I detta skede vill jag rikta mitt fokus på det sistnämnda.
Om du jobbar inom kulturarvssektorn och vill komma igång med GLAM-Wiki-arbetet följer nu en analys av hur svenska museer jobbar med innehållsuppladdningar och Wiki-gemenskapen samt vilka effekter deras arbete har. Tipsa mig gärna om liknande statistik från andra nordiska kulturarvsinstitutioner eller branschorganisationer!
The numbers are in
Låt oss först ta en titt på siffrorna överlag. Det finns ett praktiskt verktyg att jämföra olika institutioners performance, GLAM-Wiki Dashboard, som är enkelt för nybörjare att använda. En viktig grundförutsättning för att enkelt få ut statistik om hur mycket din organisations samlingar används och syns är att samla uppladdningar i en egen kategori. I denna kategori kan du se vilka institutioner som finns med just nu.
Det finns en del problem med hur statistik tas fram inom Wikipedia och Wikimedia Commons. Olika verktyg visar ofta olika siffror. Som underlag för denna artikel har jag använt verktyget GLAMorous och Arons praktiska datasamling GLAM_Stats. Jag har tagit med alla museer, arkiv och bibliotek i Sverige som har över 200 filer i sina respektive kategorier (plus två kulturarvsmyndigheter, Riksantikvarieämbetet och Musikverket). Grunddatan kan laddas ned här.
Antal filer på Wikimedia Commons per institution, del 1. Larissa Borck, CC BY 4.0.
På de första fyra platserna ser vi Riksantikvarieämbetet, Statens historiska museer (som omfattar flera museiorganisationer), Nordiska museet och Musikverket. För att få en bättre översikt följer resten av urvalet i en separat grafik:
Antal filer på Wikimedia Commons per institution, del 2. Larissa Borck, CC BY 4.0.
Det är intressant att se att just statliga myndigheter och centralmuseer rankar högt i antalet filer som har laddats upp från deras samlingar till Wikimedia Commons. Dessutom verkar just museerna dominerar: Bland arkiven och biblioteken är det bara Kungliga biblioteket och Riksarkivet som tar sig över 200-filer-gränsen. Även om flera organisationer har delar av sin verksamhet i resten av Sverige är Stockholmsinstitutionerna starkt överrepresenterade.
Men att massuppladda filer till Wikimedia Commons är en sak, beroende på vilken kompetens man har inom organisationen eller vilka samarbeten man har med andra organisationer som Wikimedia Sverige kan det gå snabbt för stora mängder av filer. Hur ser det ut för användningen av filerna? Jag har satt den totala summan i förhållande till hur många unika filer som används inom Wiki-världen, till exempel i Wikipedia-artiklar eller på Wikidata.
Procentdel av använda filer, sett till totala summan av filer som laddats upp till Wikimedia Commons. Larissa Borck, CC BY 4.0.
Här visar sig en helt annan fördelning. De tre förstplacerade i totala antalet uppladdade filer hamnar nu längre bak, med runt 10 procent för SHM, fem procent för Nordiska museet och 3,5 procent för Riksantikvarieämbetet.
Flera institutioner som hamnade i mittenfältet sett till den totala mängden finns nu med bland första platserna, längst fram Nationalmuseum med imponerande 96 procent. En intressant aspekt är att det just är konstmuseer, tekniska och militära museer vars samlingar används mest. Min hypotes är att deras innehåll passar möjligtvis bäst till a) Wikipedias relevanskriterier för artiklar och får därför en stor spridning samt b) att det matchar bra med majoriteten av de mest representerade grupperna i Wikimedia-gemenskapen (såklart hänger de två också ihop). Det skulle också kunna vara en förklaring varför Riksarkivet kommer på 49 procent av använda filer.
Sedan är det inte bara de digitiserade samlingarna eller hur de tas emot som förklarar skillnaden. Det handlar också om vilka strategier institutionerna själva använder i sitt GLAM-Wiki-arbete. Här kommer tre strategier som jag har sett hos olika institutioner.
Strategi 1: Dump’n’run
Framför allt i projektsamarbeten eller som ett första experiment för att se hur innehållet tas emot har överhuvudtaget större institutioner med stora samlingar och mycket digitiserat material använt sig av denna strategi. I många laddas filerna inte upp själv genom institutionen, utan volontärer eller Wikimedia Sverige har hjälpt i processen. Här är det ofta större filmängder som laddas upp, delvis kurerat efter ämnen eller material. Metadatakvalitén varierar mycket, ofta syns det att det inte har avsatts resurser för att rätta eller lägga till metadata från samlingsförvaltningssystemet. I många fall finns det en förhoppning att den information som läggs till av volontärerna på Wikimedia Commons kan återförenas med organisationens system. I fallet av Nordiska museets projekt 100 000 Bildminnen (vars rapport2 är otroligt läsvärd för övrigt) reflekteras det dock över att det inte fanns tillräckligt med resurser för det.
En fördel med denna strategi är att institutionen ofta får snabba resultat. Även om möjligtvis bara en del av filerna är användbara inom Wiki-projekten räcker det för att få statistik som går upp i miljontals visningar för filer som har bäddats in i Wikipedia-artiklar. Har man dessutom en stor mängd av sina filer (ofta i hög upplösning) på en extern plats som Wikimedia Commons, kan det också fungera som back-up i fall att institutionens egna lagringsytor utsätts för problem.
En tydlig nackdel kan vara att just den delen av arbetet som är otroligt resurskrävande läggs över på Wiki-gemenskapen, alltså volontärerna. Att rätta information eller skapa relevant metadata som överhuvudtaget gör filerna användbara (och lätta att hitta). En annan nackdel är det ofta inte skapar långsiktiga förändringar inom institutionen för att kunskap om uppladdningar, metadataberikning och engagemang med gemenskapen antingen inte blir en del av institutionens uppgifter eller så är det väldigt få medarbetare som berörs.
Strategi 2: Step by step, bit by bit
Som Whitney Houston sjöng en gång, så kan det ta en tid att komma igång med att bygga upp sin närvaro i en ny kanal. Det är inget fel med att ta det långsamt. Ofta är det ett perspektivbyte som sker här. Institutionen fokuserar inte på hur mycket av sitt innehåll som ska upp till Wikimedia Commons, utan man snarare utvärdera sitt eget innehåll utifrån vad som kan vara relevant i Wiki-sammanhang. Till exempel så kan institutionen utvärdera vilka Wikipedia-artiklar eller Wikidata-objekt som saknar relevanta bilder inom det egna ämnesområde. Det är till exempel hur Nationalmuseum har nått hela 93 procent i använt material. Här skapades Wikidata-objekt för många av de uppladdade konstverken som då länkades ihop med filerna. 43 procent av filerna används på Wikidata, 9 procent på svenskspråkiga Wikipedia (se all användning av Nationalmuseums filer på GLAM-Wiki Dashboard).
Vissa organisationer försöker att engagera fler anställda, till exempel genom interna skrivstugor eller uppladdningstillfällen. Man kan även blanda uppladdningar med enstaka filer eller så samlar man relevanta delar av samlingen och laddar upp dem med verktyg som Open Refine eller Pattypan. Jag har frågat David Haskiya, enhetschef för AI-labbet och datatjänster, hur Riksarkivet jobbar med Wikimedia Commons som kanal.
”Vi gjorde en del uppladdningar för länge sedan, i början av 10-talet. Inför vår nystart så undersökte vi hur de, och de filer som Commonscommunityt själva hade laddat upp från våra arkivsamlingar, hade använts, om alls. Syftet var att hitta mönster: Vilken typ av filer efterfrågas? Vilka filer används (i Wikipediaartiklar)? Har vi bättre (mer högupplösta, bätte bildkvalitet) versioner av de filer som redan laddats upp och används?
Vi gjorde en enkel analys där vi försökte matcha styrkor vi har i våra samlingar med luckor i Commons eller i Wikipediaartiklar. En sådan vi snabbt identifierade var att vi har många äldre kartor över byar, fort och städer i våra samlingar som skulle passa väl in i många redan existerande Wikipediaartiklar. Så vi valde tidigt att arbeta mycket med kartor och ritningar.
Vi arbetar sällan med batchuppladdningar, inga större än att ladda upp en hel serie kartor, utan väljer ut arkivmaterial vi också har god anledning att tro faktiskt kommer att användas. En sorts kurerad approach kan man väl säga!
Rent praktiskt så träffas vi ett antal kollegor, fysiskt och/eller online, en gång i månaden för en intern skrivstuga. Då fördelar vi filer att ladda upp, visar varande tips och trix, och kommer med förslag och idéer till varandra. Vi försöker så mycket som möjligt låta alla arbeta med den typ av arkivmaterial vi tycker är spännande – det blir mer arbetsglädje då och större kraft!”
Som vi ser hamnar Riksarkivet strax under 50 procent i använt material. Här är det svenskspråkiga Wikipedia, sedan Wikidata och på tredje plats franskspråkiga Wikipedia som är projekten där de flesta filerna används (se GLAM-Wiki Dashboard).
Min hypotes är är att det skapar mer engagemang med Commons- samt Wikipediagemenskapen om mängden av innehållet som laddas upp är överskådlig, så att fel kan åtgärdas samt att institutionen kan lära sig av gemenskapen mer och mer, uppladdning per uppladdning. Kompetensutvecklingen sker gradvist och ligger i hög grad inom institutionen, för att det läggs inte över på externa konsulter eller volontärer. En fråga som jag ställer mig (och där måste jag gräva lite djupare en annan gång) är om även metadatakvalitén är högre för dessa samlingar, som skulle göra dem mer användbara, till exempel för att de har längre beskrivande texter, har lagts in i relevanta kategorier eller liknande.
Strategi 3: Never gonna give you up
Denna är egentligen snarare ett agerande och ingen strategi. Det finns en hel del organisationer som inte har koll på att deras samlingar redan finns i någon utsträckning på Wikimedia Commons, till exempel för att de är upphovsrättsfria eller publicerats med öppna licenser. I så fall har volontärer laddat upp filerna. Jag kan bara rekommendera att hålla lite koll på det, både för att utvärdera vilka filer från institutionens samlingar som har fått spridning, men även för att använda dem som ett bra exempel internt för digitalisering. Organisationer behöver inte nödvändigtvis jobba aktivt med alla kanaler som finns – men det är bra att hålla koll på hur den representeras av andra. Här kommer kategorierna som du kan kolla för att hitta din organisation:
När Sörmlands museum började använda Wikimedia Commons som en aktiv kanal jobbade vi i början med att strukturera de befintliga filerna, hitta filer som hade laddats upp utan källhänvisningar eller med felaktiga eller föråldrade licenser. Ett tips är att söka på Wikimedia Commons efter den egna institutionens inventarienummer. Det går alltså även utmärkt att börja jobba med Wikimedia Commons utan att direkt ladda upp filer.
Oavsett hur du och din organisation väljer att jobba med Wikimedia Commons, så är det bra att komma ihåg att det finns en aktiv gemenskap bakom plattformen. De kan båda finnas där som stöd och för att hjälpa dig att komma igång! Ett särskilt tips är GLAM-Wiki-forumet, där det finns kulturarvsorganisationer från hela världen som på olika sätt och vis jobbar med Wiki-projekt.
Har du frågor om eller tips för att jobba med Wikimedia Commons och andra Wiki-plattformar? Eller har du önskemål om ett ämne som vi ska ta oss an inom Wiki-världen? Skriv det i kommentarsfältet!
Barn testar spelet The Money Matrix i utställningen Pengar! Foto: Daniel Gustafsson, Ekonomiska museet/SHM.
Dolt på Statens historiska museers webbplats finns något riktigt bra: två bloggar där myndighetens medarbetare delar med sig av erfarenheter från sitt arbete med digital samlingsförvaltning och digital interaktion i museernas utställningar.
I ett av höstens inlägg, Digitala lösningar som engagerar, redogör Wilhelm Lagercrantz för de interaktiva digitala stationerna i Ekonomiska museets nya basutställning Pengar! Värt ett besök för den som är nyfiken på de praktiska aspekterna av att ta fram nya digitala upplevelser i utställningsrummet.
I detta avsnitt av podden ”Hållbara bibblan” diskuterar Larissa tillsammans med Terese Raymond och Kjell Eriksson hur öppna data och tillgängligt kulturarv går hand i hand. Dessutom berättar Clemens Neudecker om SBB Lab, ett initiativ av statsbiblioteket i Berlin som försöker engagera fler med digitalt och öppet kulturarv.
I ett samtal med Klas Grinell från Göteborgs museer och konsthall diskuterar Larissa rollen som museer som kunskapsorganisation kan spela i samhället, speciellt med tanke på fysisk och digital förmedling:
”Om man på detta sätt inte ser på det digitala som en egen kanal blir det tydligt att museer är kunskapsinstitutioner som kan och bör erbjuda så många olika ingångar som möjligt för publiken och arbeta för att länka samman ett helt ekosystem av kunskap. Museiinnehåll kan förmedlas och uppsökas på en rad olika plattformar. Det innebär i sin tur att olika anställda och enheter har sin roll i att producera kunskapsinnehåll. Det gör kanske museiarbetet mer komplicerat, men det skapar också förutsättningar att uppfylla uppgiften att göra kulturarvet och konsten relevant för människor.”
