Det påstås att generalerna alltid planerar för att utkämpa det förra kriget. Detsamma skulle kunna sägas om en del andra ledare i vårt samhälle.
På fjärde året av ett stort europeiskt krig står det klart att det inte i första hand är stridsvagnar och avancerade stridsflygplan som dominerar dagens slagfält, utan drönare och robotar. Kompletterade med cyberattacker och annan hybridkrigföring har de också förflyttat krigets verklighet långt bakom frontlinjerna och visat att ingen plats går säker – inte ens hos oss.
I Sverige har det talats om skärpt säkerhetsläge, och även kulturarvet har kallats in under fanorna. Men i den beredskapsplanering som svenska kulturarvsinstitutioner brådstörtat dragit igång i krigets skugga har begrepp som undanförsel och evakueringsmagasin ofta fått en dominerande plats. Grundtanken är att vi ska kunna flytta arkivmaterial, boksamlingar och museiföremål från mindre säkra lokaler till nya och förhoppningsvis säkrare som ska byggas för dyra pengar och stå redo om eller när kriget kommer.
Att digitalisering on site helt eller delvis skulle kunna vara ett kostnadseffektivare och mera framtidssäkert alternativ till att bygga nya stora anläggningar för undanförsel skymtar i regel bara fram på undanskymd plats, om den möjligheten ens nämns. Avsaknaden av digitala dimensioner är uppenbar. Beredskapsplaneringen verkar kort sagt ha fastnat i ett föråldrat tänk baserat på förra århundradets erfarenheter av krig och väpnade konflikter.
En satsning på storskalig digitalisering av ABM-sektorns samlingar borde vara ett gyllene tillfälle att gifta ihop olika behov och väcka den politik som annars tycks sakna både intresse och resurser för att göra vårt kulturarv mera tillgängligt i en digital tid. Ett digitalt kulturarv skulle självklart platsa i det intellektuella totalförsvaret, men det skulle också kunna berika forskning och allmänhet med nya lättillgängliga källor till en gemensam historia.
Här finns alltså intressanta och viktiga synergier att hämta in för den som vågar se beredskapsplanering som någonting mer än nya lagerbyggnader. Självklart bör våra mest värdefulla nationalklenoder kunna föras undan till säkra magasin i händelse av krig eller krig, men det är långtifrån lika självklart att alla samlingar i stor skala ska hanteras på samma resurskrävande sätt.
Digitalisering är inte förstås detsamma som kloning. En digital kopia av ett fysiskt original förlorar nästan alltid något av originalets informationsinnehåll. Även om texten i en bok skannas till en PDF kan bokens själva materialitet – papperet, pärmen eller trycket – bära på information som inte automatiskt följer med i överföringen till det digitala formatet. Att en 3D-skanning av museiföremål blir något annat än originalen är självklart.
Ändå kan vissa sådana informationsförluster vara acceptabla eller rent av nödvändiga för att inte göra det bästa till det godas fiende i en mer eller mindre akut situation där både tid och ekonomiska resurser är bristvaror. Och kanske är beredskapsplanering rent krasst det lösenord som nu har potential att äntligen göra politisk verklighet av den gamla drömmen om ett digitalt kulturarvslyft som är värt namnet. Men då måste vi orka se framåt, inte bara titta bakåt.
Det kan inte enbart vara fysisk undanförsel och nya dyra evakueringslokaler som är svaret på hur kulturarvet ska säkras i tider av kris och krig.
Lars Ilshammar
Lämna ett svar