Nu befinner vi oss i den årliga slutsprinten innan alla går på semester runt midsommar. Ett sista nyhetsbrev hinner vi dock med – och det finns redan planer för höstterminen!
Just nu pratar många om att byta till nya system. Inom kulturarvsbranschen finns det flera krisande system, inte minst arkivredovisningssystemet VisualArkiv som ska läggas ned i slutet av mars 2027. Därför vill vi utnyttja KOD:s kollektiva intelligens och skriva recensioner av samlingsförvaltningssystem som till exempel Primus, Sofie och Axiell Collections. Men vi behöver er hjälp! Om ni kan tänka er att antingen bidra till en artikel, lämna in feedback eller komma med förslag vilka system vi borde recensera – hör gärna av er! Även anonymiserade bidrag är välkomna.
I kris och krig hotas även kunskap och kulturarv. I ett aktuellt projekt stödjer Wikimedia Sverige, tillsammans med bland andra svenska Riksarkivet och Svenska Institutet, ukrainska kulturarvsorganisationer med att rädda och sprida kulturarv och samlingar digitalt. Läs mer om samarbetet som inte bara öppnar upp, utan också räddar kulturarv och konst från förstörelse.
🔗 Statens historiska museer har lanserat Medium, ett ”metodstöd för meningsfulla digitala museiupplevelser”.
🔗 En ny bok om Automated Text Recognition har publicerats (och dessutom under en öppen licens). Michael Schonhardt, Tim Geelhaar, Tobias Hodel och Jan Odstrčilík diskuterar teknologin utifrån olika perspektiv inom Digitala humaniora.
🔗 Kungliga biblioteket har lämnat in sitt slutbetänkande i regeringsuppdraget om en bredare användning av myndighetens språkmodeller inom offentlig sektor. Det är en gedigen sommarläsning som tar upp ett flertal intressanta aspekter, bland annat digitisering av relevanta samlingar, träning av öppna modeller och upphovsrätten.
Utställningstips
Förra veckan besökte Larissa Helsingfors och besökte bland annat Ateneum:
”Underbar utställning, fantastisk konst, vacker byggnad. Sedan upptäckte jag en av de senaste årens mest lyckade digitala samlingsvisualiseringar!
The Flow of Time tar besökaren genom samlingen från 1700-talet till 1990-talet. På flera stora skärmar kan man navigera olika stilar och epoker. Det som skiljde denna visualisering åt var att man verkligen kunde se på miniatyrbilderna hur stilarna förändras över tid, vilka olika medier som spelar roll och att man kom konsten otroligt nära. Klickar man på en bild kommer den högupplöst upp och man kan läsa mer om konstverket i en informationsruta.
Placeringen är väldigt bra, precis i basutställningen, men lite vid sidan av, så att alla besökare går förbi. I och med att det fanns flera stora skärmar kunde flera besökare samtidigt interagera med visualiseringen. Navigeringen funkade väldigt intuitivt, ingen större förklaring behövdes. Det enda som inte kändes optimalt var att det fanns flera soffor och fåtöljer, dock så långt ifrån skärmarna att man inte kunde sitta och upptäcka samlingen samtidigt. Jag tror fler hade kunnat tänka sig stanna lite längre!
Det enda som jag har reflekterat kring här och vid liknande installationer i konstutställningar är att jag vet att många av verken finns högupplöst på museernas egna webbsidor att ladda ned. Men på plats marknadsförs dessa inte, t.ex. via QR-koder till objektsidorna. Finns det någon förklaring som jag missar?”
Hur kan vi säkerställa att kunskap sprids och kulturarvet bevaras – mitt under Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina? Eller: Har inte Ukraina annat att tänka på än Wikipedia just nu?
Wikimedia Sverige har påbörjat ett samarbete med systerorganisationen Wikimedia Ukraina, Riksarkivet och flera ukrainska kulturarvsinstitutioner. Syftet är att utbilda flera anställda inom den ukrainska kulturarvssektorn i att använda sig av Wikimediaplattformarna för att sprida, tillgängliggöra och inte minst säkra det ukrainska kulturarvet.
Projektet Open GLAM in Ukraine, som finansieras av Svenska Institutet, startade med ett kick off-möte i april. Under tre dagar i Warszawa samlades deltagare från Wikimedia Sverige, Wikimedia Ukraina, Riksarkivet, Krigsmuseet i Kyiv, Vernadskyj Ukrainas nationalbibliotek och Crimean Institute for Strategic Studies för att testköra delar av utbildningen och för att detaljplanera samarbetet.
Wikiverse som infrastruktur för kulturarvssektorn
Wikipedia är en av världens mest använda webbplatser och tillsammans med de övriga Wikimediaprojekten, såsom Wikidata och bilddatabasen Wikimedia Commons, har det blivit en grundläggande del av internets kunskapsinfrastruktur. Det så kallade Wikiverse utgör en stor del av basdata för allt från AI-chattbotar till röstassistenter. Wikimedia-plattformarna gör det möjligt att dokumentera, dela och bevara kulturarv – tillgängligt för alla, över hela världen. Arbetet är en del av en internationell rörelse som vill stärka tillgången till fri kunskap, även, eller kanske särskilt i krigstider.
Kärnan i Wikipedia och dess systerprojekt är den globala gemenskapen som bygger och underhåller innehållet – grundat på principerna om verifierbarhet, öppenhet och neutralitet. Därför är det viktigt att kunskapsförvaltande organisationer vet hur de bidrar till världens största uppslagsverk och vilka källor som kan användas.
Wikimedia Sverige har i över 15 år samarbetat med den svenska kulturarvssektorn för att säkerställa att expertkunskap och kulturarv finns tillgängligt där människor faktiskt söker efter det. Den erfarenheten tar projektet Open GLAM in Ukraine med sig till Ukraina.
Kompetensutveckling mitt i ett pågående kriget
Den största delen av projektet är en omfattande kurs för anställda inom den ukrainska ABM-sektorn. Under juni samlas ett tjugotal medarbetare från bibliotek, museer och arkiv i Kyiv för att utbilda sig i hur Wikimedia-plattformarna kan användas för att säkra kunskap om och tillgång till kulturarvet. Under sommarmånaderna följs seminariet upp med online-resurser och under hösten kommer vi att fördjupa oss i bredare teman såsom strategisk planering av samarbeten mellan Wikimediagemenskapen och kulturarvsinstitutioner samt metoder för uppföljning och analys.
Som projektledare har jag fått frågan om våra ukrainska kollegor inte har annat att tänka på än att skriva på Wikipedia just nu, säger Karin Glasemann, projektledare på Wikimedia Sverige.
Svaret är att volontärer och projektdeltagare vittnar om att just arbetet för Wikipedia hjälper dem att känna mening och handlingskraft i en mycket svår situation, även om andra har tvingats sluta med sitt engagemang. Jag tror inte att vi fullt ut kan förstå hur det känns. Men att aktivt motarbeta desinformation – och se till att konst, historiska dokument och andra delar av det ukrainska kulturarvet finns digitalt tillgängliga för miljontals människor – minskar förhoppningsvis känslan av vanmakt inför förstörelsen en aning.
När man får mejl där det står: ”Jag vet inte om det blev helt rätt, men jag laddade upp så mycket jag kunde eftersom vi befarar en ny attack”, sätts allt i perspektiv. Då känns det mindre viktigt att datat kanske måste omarbetas flera gånger innan det ser helt rätt ut på alla plattformar. Genom att ladda upp tusentals bilder på Wikimedia Commons skapas dessutom en extra säkerhetsnivå, materialet bevaras även om de ursprungliga servrarna förstörs.
Ett monument som skyddas mot ryska attacker. Foto: Podilchanyn, CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons.
Projektet inkluderar även ett seminarium riktat till ledare inom kulturarvsinstitutionerna med fokus på värdet av samarbete med den internationella rörelsen för öppen kunskap, och vad som krävs för att sådana samarbeten ska hålla över tid. Seminariet inleds online och följs upp med en dag i Kyiv.
Projektet löper till slutet av 2027, och totalt utbildas minst 40 kollegor från ukrainska kulturarvsinstitutioner. När kurserna är avslutade lever materialet vidare som en nätbaserad kurs och en handbok – och förhoppningsvis som ett långsiktigt, levande samarbete mellan Wikimediagemenskapen och den ukrainska kultursektorn.
Vårblommorna har slagit ut och nästan som allt surrande som hörs från alla nyvakna insekter hör vi AI, AI, AI i alla debatter inom digitalt kulturarv. Även i månadens artiklar spelar tekniken en dominerande roll, från att vara ett verktyg till problemen AI skapar i tillämpning på kulturarvsdata.
Aron är också intervjuad om digitala museisamlingar i Svenska Fotografers förbunds artikelserie om fotografiet 200 år. Den artikeln heter Tillgång före perfektion.
Månadens artiklar
Morgonen den 15 oktober ifjol stod plötsligt Stockholmskällan utan sin bild- och ljuddatabas. En AI-skanning på andra sidan Atlanten räckte för att slå ut tillgången till historiskt material, och blottlade hur sårbara museer är när kontrollen över digitalt innehåll ligger hos externa teknikleverantörer. Samuel Branting på Stockholmskällan berättar om vad som egentligen hände.
I det nordiska forskningsprojektet CODICOM utforskas medeltida fragment som finns fördelat över hela Norden. Med nya forskningsmetoder från både naturvetenskapen och digitala humaniora vill man kartlägga hittills okända aspekter om kulturen mellan 1000- och 1500-talet. Albin Larsson från Riksarkivet beskriver hur de extraherar information från inskannade katalogkort med hjälp av AI.
🔗 Digitalt Museum har lanserat version 5.0, som förutom en visuell uppfräschning även innehåller ett AI-baserat sökverktyg. Den senaste större utseendesförändringen, version 4, släpptes i november 2016, alltså för tio år sedan.
Är du sugen att skriva en recension av den nya versionen? Hör gärna av dig!
🔗 I projektet SMK Data Visualized utforskar och visualiserar masterstudenten Victor Nordquist samlingsdata från Statens Museum for Kunst (SMK) i Köpenhamn. Webbplatsen bygger på innehåll skördat från SMKs API och gjordes inom ramen för kursen Digital konstvetenskap II på Masterprogrammet i digital konstvetenskap vid Uppsala universitet.
🔗 Riksantikvarieämbetet har nu öppnat upp e-kurserna i Digitala museilyftet så att vem som helst kan genomföra dem. Utbildningsprogrammet består av åtta e-kurser som ur olika perspektiv beskriver digitalisering av kulturarv och digital omställning av verksamheter.
Lunds universitet söker en mjukvaruutvecklare inom forskningsinfrastruktur med AI-inriktning till ett forskningsprojekt som syftar till att transkribera och sammanlänka historiska individdata för hela Sveriges befolkning från år 1800 och till (cirka) 1950. 100%, tillsvidare. Sista ansökningsdag 24 maj.
Morgonen den 15 oktober ifjol stod plötsligt Stockholmskällan utan sin bild- och ljuddatabas. ”Stockholms historia i ord, ljud och bild” var tömd på både ljud och bild. En AI-skanning på andra sidan Atlanten räckte för att slå ut tillgången till historiskt material – och blottlade hur sårbara museer är när kontrollen över digitalt innehåll ligger hos externa teknikleverantörer. Händelsen påminner om varför institutioner måste ha koll på ägande och backup av sina digitala samlingar.
Skärmbild av Stockholmskällan efter att alla bilder raderats från den bakomliggande molntjänsten.
För användarna framstod det som om sajten hade tömts – som om historien raderats på innehåll. En AI-baserad skanning, utförd i Kanada, hade flaggat ett fotografi som potentiellt olagligt. Rapporten gick vidare till Microsoft, den globala molntjänstleverantör som tillhandahåller Stockholmskällans innehåll, som enligt sina rutiner stängde ner hela mediadatabasen helt utan förvarning.
I efterhand blev det tydligt att det handlade om en klassisk krock mellan kulturarv och automatiserade regelverk. Material som i ett historiskt sammanhang är fullt legitimt – exempelvis äldre fotografier med nakenhet – kan av algoritmer feltolkas som olagligt innehåll. Och när systemen är kopplade till globala regelverk kring exempelvis CSAM finns liten marginal för nyanser.
Tack vare backuper återpublicerades de allra flesta material inom loppet av några timmar, och genom dialog med Microsofts företrädare i Norden kunde hela webbplatsen rulla som tidigare efter en vecka. Men händelsen aktualiserade en rad frågor: Vem äger egentligen det digitala materialet? Vem har makt att stänga ner det? Och vilka konsekvenser får det för det fria kunskapsutbytet?
Det är lätt att tänka på digitalisering som en garanti för tillgänglighet. Men i praktiken innebär det ofta ett ökat beroende av externa infrastrukturer – ofta ägda av multinationella techbolag. När lagringen sker i molntjänster där juridik, teknik och policy styrs från andra länder, kan lokala aktörer hamna i ett underläge.
Samtidigt är det viktigt att understryka att problemet inte bara är tekniskt. Det är också publicistiskt. Stockholmskällans uppdrag är att visa historien i sin fulla komplexitet – även det som kan uppfattas som obekvämt. Material som berör rasism, stereotypa framställningar eller nakenhet kan vara centralt för att förstå det förflutna. Så hur gör vi det utan att självcensurera oss av rädsla för att förlora tillgången till det digitala kulturarvet. Hur går vi vidare?
Erfarenheterna från Stockholmskällan pekar på två huvudspår. För det första krävs redaktionella åtgärder i form av utbildning och tydliga riktlinjer för publicering. För det andra krävs tekniska åtgärder, där robusta backuplösningar är avgörande.
En central lärdom är behovet av att ha flera olika typer av backup. Lokala kopior, alternativa servrar och redundanta lagringslösningar kan göra skillnaden mellan ett tillfälligt avbrott och en total förlust av data. Att förlita sig på en enda leverantör innebär en risk.
Händelsen med Stockholmskällan visar att digitalisering inte bara handlar om att göra material tillgängligt. Det handlar också om kontroll, ansvar och beredskap. Frågan är inte bara vad som finns i samlingarna – utan vem som har makten över dem.
Därför är budskapet lika enkelt som avgörande: Ha koll på vem som kontrollerar era digitala filer – och se till att alltid ha fungerande backuper.
Har ni inskannade katalogkort? Eller inskannade tabeller? Att extrahera texten med OCR eller HTR har länge varit ett mål för många. Extraherar man bara texten ur katalogkort och tabeller för att göra sådan information sökbar förlorar vi ju fortsatt information. Katalogkort och tabeller har ju namngivna fält som man vill kunna använda för att filtrera, validera och få statistik om innehållet. Hur gör man då?
Projektet CODICUM utforskar betydelsen av de cirka 50 000 medeltida manuskriptfragment som finns i Norden och de böcker de en gång utgjorde. Med naturvetenskapliga metoder såväl som med data driven humaniora hoppas forskare hitta nya kopplingar mellan verk och författare. Datan om fragmenten är i Norden är lika fragmenterad som fragmenten själva och i några fall måste man utgå ifrån kataloger skrivna på maskin. I denna artikel tar vi upp hur vi i ett fall gick ifrån inskannade kataloger till strukturerade data med hjälp av multimodala språkmodeller.
Utmaningen
Inom CODICUM-projektet har vi forskare som vill forska på de medeltida handskriftsfragment som finns i Danmark, men en stor del av fragmenten finns bara beskrivna i inskannade kataloger. Vi behövde inte bara få ut texten ur dessa dokument utan vi behövde göra dessa bildfiler till riktiga kalkylark som forskarna kunde använda för att bygga vidare på.
Utsnitt ur en inskannad katalogtabell.
Lösningen
Det är här multimodala AI modeller kommer in. Multimodala AI modeller är inte tränade att bara förstå text eller bild utan kan förstå flera typer av media, samtidigt. Idag kan majoriteten av flaggskeppsmodellerna ifrån teknikjättarna förstå flera typer av media. I vårt fall landade vi på Googles modell Nano Banana (Gemini 2.5 Flash Image), trots att modellen främst är avsedd att användas för bildgenerering och -redigering.
För att få ut strukturerade data, klara att importeras till Excel, gav vi Nano Banana-modellen en av bilderna som vi ville ha processade tillsammans med vår instruktion/prompt:
”Följande bild innehåller en tabell, ignorera allt utanför tabellen. Tabellen har fyra kolumner: fragment_nummer, datering, innehåll(kodex), och proveniens.
Konvertera allt i tabellen till CSV, använd , för att separera värden och “ för att avgränsa värden oavsett om det behövs eller ej.
Tabelltexten är på danska, ignorera eventuella helradsrubriker.”
Låt mig bryta ner instruktionen i dess beståndsdelar.
”Följande bild innehåller en tabell, ignorera allt utanför tabellen.”
Vi gav modellen skannade sidor som kunde innehålla kommentarer, fotnoter med mera. För att slippa beskära bilderna manuellt så fick vi skriva ut detta explicit.
”Tabellen har fyra kolumner: fragment_nummer, datering, innehåll(kodex), och proveniens.”
Endast den första sidan innehöll tabellens rubriker. För att modellen alltid skulle tolka kolumnerna likadant även när den inte sett rubrikerna fick vi skriva ut även detta explicit.
”Konvertera allt i tabellen till CSV, använd , för att separera värden och ” för att avgränsa värden oavsett om det behövs eller ej.”
Formatet CSV som vi valde kan skrivas på lite olika vis och detta ser till att det görs konsekvent så att det blev enkelt för oss att slå ihop resultatet till ett dokument.
”Tabelltexten är på danska, ignorera eventuella helradsrubriker”
Ibland noterade modellen att texten var på danska. Genom att skriva ut det explicit så hade varje körning samma information. Ibland förekom helradsrubriker i tabellen; dessa ville vi exkludera.
Har man inte så mycket innehåll hade man kunnat komma undan med en kortare instruktion, men vi hade hundratals bilder och kunde inte låta modellen hålla alla bilder samt in- och ut-data i minnet/kontexten. Hade vi kunnat låta den ha allt i minnet hade vi till exempel inte behövt ange kolumnerna explicit, den hade helt enkelt sett rubrikerna en gång och haft de i åtanke gång på gång.
Resultatet
Ifrån avsnittet ovan så ser CSV resultatet ut på följande vis:
Trots det goda resultatet finns det fallgropar att se upp för.
Tips
Testa er fram med olika modeller. Marknaden ändras hela tiden och de presterar olika i olika sammanhang. Den modell som vi använde för bara några månader sedan finns inte längre tillgänglig.
Kom ihåg att denna typ av modeller kan hallucinera och regelbundet kommer att rätta stavfel och gammalt språk. Om syftet är bevarande ska man kanske använda annan teknik.
Inte alla hallucinationer är “positiva”, i vårt fall hade modellen ibland svårt att upptäcka brott i löpnummerserier och dylikt där innehållet gick på tvärs med ett regelbundet mönster.
Dela inte känsliga eller skyddade data med externa tjänster.
Tjänster såsom Google AI Studio, Claude.ai, etc är bra för att testa men de erbjuder också lösningar som gör att utvecklare kan automatisera sådana här arbetsflöden.
Vi konverterade till CSV för att vi ville ha kalkylark, men inget hindrar en att välja andra format. Kanske ett format som gör det möjligt att importera till ett specifikt system eller en tjänst är mer lämpligt för er?
En ny månad, ett nytt KOD-brev! Utvilade efter en långhelg dyker vi in i de senaste nyheterna och tips från vår omvärldsbevakning inom digital utveckling i kulturarvssektorn.
Månadens artikel
Larissa har sammanställt fem rekommendationer hur man kan arbeta med skärmar i kulturorganisationer, från enkla digitala informationsskyltar till mer avancerade interaktionsgränssnitt. Vägledningen innehåller praktiska råd och övningar för hur man kan utvärdera och analysera skärmar och deras gestaltning och placering.
🔗 I boken Negotiating Digital Heritage Infrastructures undersöker Quoc-Tan Tran några svenska kulturarvsinstitutioners digitala infrastruktur, däribland Alvinkonsortiet och Riksantikvarieämbetet.
🔗 I den norska museivärlden pågår en debatt om (norska) Kulturrådets projektfinansiering, där samlingsförvaltningsbolaget KulturIT tar emot en stor del av de utdelade medlen. För den som vill läsa: For få midlar til digital utvikling (Tidsskriftet Museum).
🔗 I Tyskland har projektet DigiCulture tagit fram en digitaliseringsvägledning med fokus på små till mellanstora institutioner. Man har kunnat konstatera att de stora institutionerna oftast får mest uppmärksamhet, men är oftast ingen användbar förebild för mindre organisationer, i och med att utgångsläget ser så olikt ut.
Uppsala universitetsbibliotek söker en bibliotekarie till avdelningen för lärande och forskningsstöd. 100%, tidsbegränsad anställning. Sista ansökningsdag 22 april.
Riksantikvarieämbetet har annonserat olika tjänster inom bibliotek och arkiv: en bibliotekarie med fokus på digitala tjänster och erbjudanden (100%, tillsvidare) och en arkivarie (100%, vikariat).
Inom forsknings- och digitaliseringsprojektet om ”Riksantikvarieämbetets- och Vitterhetsakademiens äldsta historia” mellan KB, RAÄ och Vitterhetsakademin har olika tjänster utlysts som har digital fokus:
Järnvägsmuseet i Gävle söker en museiassistent med uppgifter inom digitalisering och magasinsarbete. 100%, visstidsanställning. Sista ansökningsdag 26 april.
Københavns Stadsarkiv söker en datamanager. Visstidsanställning, 100%. Dessutom söks en digital arkivarie, tillsvidareanställning, 100%. Sista ansökningsdag 12 april.
Kalender
🗓️ 21–23 april: Sveriges museers vårmöte (Uppsala). Sista anmälningsdag 20 mars för att delta på plats, 10 april för att delta digitalt.
🗓️ 19–21 maj: Publik och Praktik. Riksantikvarieämbetet ordnar workshop och seminarium om att använda AI i publika miljöer. Intresseanmälan senast 31 mars.
Om digital informationsförmedling i det fysiska rummet
Hur förmedlar vi relevant information med hjälp av skärmar till den fysiska besökaren? När jag mötte Stockholms stadsbibliotek i deras EU-finansierade projekt Digitalt kompetenslyft hade jag anledning till att fördjupa mig i ämnet. Här kommer mina tips om hur skärmar kan användas till deras fulla potential.
Skärmar gör vissa saker enklare – och andra svårare
Jag har jobbat i ett antal år med ämnet som ibland kallas för digital skyltning (från engelska digital signage) eller mer specifikt utställningsskärmar. Till följd av det innehåller min kamerarulle en hel del skärmar i offentliga miljöer och i kulturinstitutioners korridorer. Museibranschen använder skärmar mycket i utställningar, bibliotekssektorn i entréer och i receptioner har skärmar en självklar plats i många branscher med publikkontakt. En aspekt som förenar de olika branscherna är att det finns väldigt lite referensmaterial och upparbetade standarder. Det beror delvis på att de skiljer sig i interaktionsnivån från en ren informationsskylt (envägskommunikation) över en pekskärm till en hel installation som styrs t.ex. via sensorer.
Ofta är uppstartskostnaden jämförelsevis hög (i många fall krävs det en nyinköpt mjukvara för att smidigt styra innehåll på skärmarna samt skärmar som finns i många olika kvalitéer) och arbetssätten är inte alltid upparbetade när skärmen skruvas fast och kablarna monteras fast. I en tidigare artikel har jag redan skrivit om digitala skärmar i utställningar och vilka grundläggande utmaningar som finns med skärmar som informations- och interaktionsytor. Artikeln fick ett utmärkt svar av Wilhelm Lagercrantz som underströk att skärmar som förmedlingskanal inte har fått den uppmärksamheten som de kanske förtjänar.
Därför vill jag gärna lyfta blicken från just utställningsskärmar och närmar mig skärmen som kontaktyta till publiken mer grundläggande.
En kommentar direkt här i början: Jag har letat i flera omgångar, men inte hittat en enda resurs som närmar sig just skärmar som medium i offentliga inomhusmiljöer, men jag och alla andra nyfikna blir jätteglada om ni länkar till bra resurser i kommentarerna!
Låt oss börja med mina fem huvudregler för hur vi skapar bättre skärmar för besökarna på bibliotek, museum och arkiv!
1. Välj rätt format
First things first: Skärmar behöver inte alltid vara rätt svar på frågan: Hur når vi fram med innehållet? Det kan i många fall vara mer effektiv med en plottertext, en affisch eller en annan grafisk form för att att få fram relevant information till besökaren. Detta gäller särskilt i utrymmen där det redan finns en hel del rörelse, ljud och intryck som tar upp besökarens uppmärksamhet.
När är en skärm en bra kommunikationskanal?
Om ni har en begränsad yta på väggen, men behöver få fram olika informationsbitar (t.ex. i receptionen: öppettider, entréavgift, dagens program och kanske menyn i restaurangen). Här gäller det att vara selektivt. För många olika typer av information eller roterande slides kan skapa problem, t.ex. när besökaren inte vet vilken information hen kan förvänta sig från att vänta på nästa slide, eller när det tar mycket tid till samma slide upprepas.
Om ni vill skapa interaktion. Här har andra kanaler i fysisk format ofta begränsningar.
Om ni vill ge möjlighet till fördjupning, men där utrymmet är begränsat, t.ex. i utställningar.
I alla dessa fall krävs det dock en hel del om man vill uppnå målet: att besökaren stannar till och tar in informationen på skärmen eller interagerar till och med med innehållet.
Om ni har efter en avvägning mellan en skärm och andra kommunikationssätt kommit fram till att det ska bli en skärm, tänk på följande aspekter:
Rätt storlek Beroende på var besökaren står när hen kommer in i det fysiska rummet måste inte bara skärmen, utan även informationen på skärmen synas bra.
Skärmens tillgänglighet Tänk på möjligt blänk (särskilt om den står i ett rum med dagsljusinfall eller med placering bakom glas), kontrast, typsnitt och -storlek. Det finns inga standarder just för skärmar i offentliga miljöer, men utifrån definitionen för tillgängliga medier ska de vara möjliga att uppfatta, hanterbara, begripliga och robusta. Bra utgångspunkter för detta kan vara WCAG-standarden, DIGG-webbriktlinjerna och lagen om tillgänglighet till digital offentlig service (DOS-lagen). Använd verktyg som accessible-colors.com eller contrastchecker.com för att testa hur bra kontrasten mellan text- och bakgrundsfärgen är.
Skärmens roll i kommunikationen med besökaren Alla element på en skärm kommunicerar något, alla ord, all formgivning, alla bilder (avsiktligt eller oavsiktligt). Det kanske bästa exemplet är vad en trasig skärm kommunicerar: att en process inom organisationen inte fungerar som den ska. Om det bara finns en låg sannolikhet att besökaren inte vet hur hen ska ta till sig informationen på skärmen eller hur hen ska interagera med den kommer hen inte vänta och experimentera i många fall, utan hen kommer ge upp eller, om informationsbehovet är tillräckligt stort, fråga personalen. Förklara alltså ditt budskap och besökarens förväntade interaktion så tydligt som möjligt. Se skärmen som ett samtal mellan institutionen och besökaren och forma orden på samma sätt som du skulle prata med en besökare.
2. Välj rätt plats
Förbudsskylt på dörr på Kilsgatan 14, 1982. Okänd fotograf, Örebro stadsarkiv, CC BY.
Alldeles för många skärmar gestaltas vid skrivbordet, utan att ta hänsyn till om informationen placeras rätt i förhållande till besökarens användarresa. Jag vill verkligen uppmana att ta sig till det fysiska utrymmet och analysera på plats vart besökaren kommer titta, vilka frågor hen har just precis där den står när den ska titta på din skärm och vilka andra element som lockar fokuset till andra stimulanser.
Jag brukar fota utrymmet exakt från punkten där besökaren står och går för att verkligen kunna fånga upp alla element som spelar roll för hur stor sannolikheten är att skylten och besökarens intresse och uppmärksamhet möts.
Om du kan ställa eller sätta ner dig i utrymmet där du vill ha din skärm kan följande frågor vara hjälpsamma för analysen:
Hur rör sig människorna genom utrymmet?
Var stannar de?
Vart tittar de?
Hur väl är deras rörelser och uppmärksamhet synkade med befintliga skyltar?
Om ni ser någon som faktiskt tar till sig information på en skylt, en väggtext eller en skärm, hur länge stannar de vid?
Vilka distraktioner finns i närheten i form av ljud, rörelse, färger eller aktiviteter?
Kan du identifiera ytor i rummet som är lugnare eller mer utsatta för rörelser och ljud?
Om du kan hitta svar på dessa frågor (och be gärna en kollega och en extern person att bolla tankar om utrymmet) kan du lättare hitta den perfekta placeringen för en förmedlande skärm. Gå gärna till utrymmet under olika delar av dagen, på veckodagar och helgen.
Oavsett om du vill att skärmen förmedlar information som envägskommunikation eller om du vill skapa en mer interaktiv skärm: tänk på att besökaren ska kunna stanna till och ta till sig information. Skärmen ska inte störa besökarflödet genom utrymmet, till och med när flera personer tittar på skärmen (särskilt vid längre videoformat eller många roterande slides). Om besökaren faktiskt ska interagera, t.ex. via en pekskärm, gör det attraktivt att stanna till genom att skapa en möjlighet att sitta ner. Tänk också på att inte placera skärmen för högt, det kan antingen bli obekvämt om man behöver titta eller läsa längre och kan bli otillgängligt för människor i rullstol och barn.
3. Känn din målgrupp
Beroende på vilket utrymme du väljer kan denna aspekt vara klurig. Om det är en allmän entré till ett kulturhus med många olika organisationer och målgrupper kan detta bli mycket klurigare än ett rum i en utställning med en prioriterad målgrupp. Oavsett kan det vara bra att reflektera över hur relevant ditt innehåll är för besökaren. Ett av de större misstagen som man kan göra när man gestaltar innehållet till en skärm är att bli glad över att det inte längre finns några begränsningar i hur mycket information man kan stoppa ner i en skärm, alltså t.ex. all text som inte fick plats bland väggtexterna, men som kollegorna ändå vill få med någonstans. Helst ska en skärm alltid ha ett tydligt syfte och då begränsas till ett ämne, en interaktion eller ett användarfall.
Fundera därför på:
Hur viktig är den information som ni vill nå ut med för din målgrupp? Är det frågor som verkliga besökare har ställt i samma eller liknande situationer? (Det här är ett av många tillfällen där man med fördel kan bolla tankar med kollegorna i receptionen.)
Hur väl känner ni målgruppens intressen, behov och förutsättningarna? Finns de där skylten står?
Nischade målgrupper är bara en del av alla som rör i ett offentligt utrymme. Hur ser ni till att de känner sig adresserade? Särskilt om skylten inte kan direkt interageras med via en pekskärm är detta viktigt med tanke på vilka språk som används på skärmen.
Hur ofta dyker besökarna upp själva, hur ofta i grupp? Detta har stor påverkan på hur benägen besökaren är för att spendera tid ensam vid en som bara tillåter interaktion med en person och där besökaren förväntas spendera en till flera minuter för att ta till sig text, bild, video eller liknande.
De flesta av oss som jobbar i kultursektorn är på ett eller annat sätt yrkesskadade. Så oftast är man själv inget bra genomsnittsexemplar på en biblioteks- eller museibesökare. Men försök att observera dig själv i situationer där du passerar information i skylt- eller skärmformat, hur länge stannar du och hur länge försöker du att bara ta till dig information med hjälp av en skärm om du inte direkt får det svaret du letade efter?
Detta kan du sedan också använda när själva innehållet till skärmen ska tas fram. För skärmar gäller mycket av det som rekommenderas för tillgängliga webbsidor eller appar, men några grundläggande regler tål att upprepas:
Skriv det viktigaste eller huvudaspekten först och presentera ditt innehåll i en meningsfull ordning.
Markera rubriker tydligt och avgränsa dem från löptext.
Testa om innehållet kan läsas inom 10 till 15 sekunder (om det tar längre tid att läsa allt på en sida, eller när besökaren själv ska scrolla igenom en text, tänk på att du måste få hen att verkligen lägga sin tid på denna interaktion på mycket kortare tid, direkt i början).
Använd inga facktermer eller jargong.
Placera text helst inte framför en bild för läsbarhetens skull. Detta är särskilt viktigt om skärmen gestaltas på en annan skärm. Där kan sidoförhållandet vara annorlunda, och på en större skärm kan texten plötsligen hamna i en annan sektion av bilden.
Välj ett lättläst typsnitt.
Använd inte enbart färg för att förmedla information. Grön, röd och brun eller blått och lila kan vara svårt att särskilja för människor med nedsatt synförmåga eller färgblindhet.
Om det finns video med tal eller ljud, använd undertexter. Särskilt relevant om ljudet inte spelas upp automatiskt, utan att besökaren behöver använda hörlurar eller liknande. Om alla är upptagna kommer det inte finnas något bra sätt att ta till sig informationen i videon överhuvudtaget.
Undvik snabba växlingar och flimmer.
Be olika människor att läsa innehållet per bild om du använder roterande slides (t.ex. barn, äldre människor, människor med svenska som andra språk). Se till att den varken roterar för snabbt eller långsamt.
Om det finns många delar i ett och samma skärm eller moment, visa upp förloppet (t.ex. slide 1 av 20, grafiska element som visar hur många procentdelar av videon som har visats).
Om du vill locka besökarens uppmärksamhet till skärmen kan det vara bra att använda animationer eller rörligt innehåll. Men var försiktigt med för mycket rörligt innehåll i ett och samma utrymme, det kan snabbt uppfattas som rörigt eller omöjligt att välja mellan alla stimulanser.
Jag kan varmt rekommendera att göra en övning tillsammans med kollegor där alla tar med sig ett foto på en skärm eller en skylt som ni har träffat på i ett offentligt utrymme. Diskutera tillsammans:
Hur effektivt kommunicerar skylten det bakomliggande budskapet?
Finns det element som distraherar från detta budskap? Hur hade det kunnat undvikas?
Hur väl är den anpassat för den faktiska målgruppen?
Hur väl funkar skylten i sin omgivning?
4. Var realistisk angående din organisations resurser
En av de bästa aspekterna med skärmar jämfört med andra format för informationsförmedling är att de kan anpassas med tiden.
Det är också en av deras sämsta aspekterna.
När en affisch tas fram säger ingen ”Det där kan vi förbättra med tiden!” eller ”Det där saknas fortfarande, men det fixar vi efter invigningen”. Ja, skärmar kan anpassas och förbättras, men det krävs att vi avsätter realistiska resurser i form av arbetstid, regelbundet och vid incidenter. Inget är så tråkigt som en svart skärm med en skylt ”Ur funktion”.
Involvera alla berörda medarbetare när ni väljer mjukvara för skärmarnas innehåll och styrning. Alla som behöver anpassa innehåll behöver få en introduktion. Kolla med kollegor på andra organisationer vilken mjukvara de har, hur de upplever supporttjänsten, vilken användarstatistik tjänsten producerar, hur stabilt tekniken fungerar och hur ofta tekniker behöver rycka in för att lösa problem.
Oavsett hur många skärmar det ska finnas från början och hur många som kommer till, välj tidigt ut en medarbetare som objektspecialist som håller koll på uppdateringar, som kan utbilda fler och som kan lyfta delar av produkten som ni inte använder än. Om det kommer fram att dessa resurser inte finns internt kan det vara bra att överväga om ni ska installera fasta skärmar.
Planera också in hur ofta informationen ska anpassas och förändras och vem som ska göra det. Dessutom kan det vara bra att ha en rutin på plats vem som ska hålla koll på skärmarna (vakt eller receptionspersonal?) och vad som är plan B om de en morgon bara inte vill vakna till. För den dagen kommer alltid.
Att utvärdera känns som en självklar del av många arbetsprocesser, men den verkar också vara just den som prioriteras ned när tidsbrist uppstår. Det är dock nästan en av de viktigaste, för att kunna utvecklas och förbättras, både som medarbetare och för arbetsprocesser.
Oavsett om det är en temporär installation eller en skärm som ska tillsvidare står på samma ställe: planera in utvärderingar efter fasta tidsintervaller (t.ex. efter fyra veckor, tre månader, ett år). Bjud in alla berörda kollegor, särskilt i yrkesgrupper med mycket publikkontakt. Gör utvärderingar som korta intervjuer med besökarna. Metoder som deltagande observation kombinerad med fotodokumentation kan vara ett bra tillägg till användarutvärderingar.
Som vanligt brukar en blandning av kvantitativ data i form av statistik och kvalitativa analyser som intervjuer och deltagande observation blir mest användbar.
Nu är jag nyfiken: Vad är dina lärdomar från att arbeta med skärmar i utställningar, på bibliotek och arkiv?
Vårdagsjämningen närmar sig och den värsta vinterkylan kanske är förbi. I månadens nyhetsbrev blickar vi framåt mot våren men också mot höstterminen – kanske dags att fortbilda sig om digitalt kulturarv på något svenskt universitet? Vi blickar också tillbaka på Wikimedias digitala statistik från 2025 och hur den används av svenska museer.
Månadens länktips
🔗 Riksantikvarieämbetets museiavdelning har satt samman ett stöd till god AI-implementering på museiområdet. Dokumentet går igenom ett antal användningsområden där AI kan användas av museer och museipersonal (men missar den kanske vanligaste användningen: maskinöversättning) och tar upp möjligheter, risker och juridiska och etiska aspekter att ta hänsyn till.
🔗 Är du nyfiken på vad museer laddar upp för kod till Github? Calle Stenfelt är interaktionsdesigner på Bazooka och skickar varje vecka ut det AI-genererade nyhetsbrevet AmuseAlot.
För dig som längtar tillbaka till skolbänken har Aron tittat igenom universitetens kursutbud inom digitalt kulturarv. Förutom några intressanta distanskurser går det även att fortbilda sig inom digitalt kulturarv i Lund, Umeå, Göteborg och Kalmar. Universiteten öppnar antagningen för hösten 2026 den 16 mars och sista anmälningsdag är den 15 april.
I Sveriges museers rapport Museerna tappar marginellt – men når rekordpublik digitalt rapporterade 29 museer att de hade sammanlagt 376 miljoner visningar under 2025 på Wikimediaplattformarna, nästan en fördubbling av siffrorna ifrån 2024. Hur uppstår dessa siffror och kan de verkligen stämma? Albin Larsson redogör för hur statistiken samlas in och önskar sig att museerna visar mer aktivt engagemang för gemenskapen som hanterar deras filer.
Wikimedia Sverige söker en projektledare för utbildning och lärande. Projektanställning på 100 % i 18–24 månader med möjlighet till förlängning. Sista ansökningsdag 15 mars.
Statens museer för för maritim-, transport- och försvarshistoria söker en digital strateg. Tillsvidareanställning, 100%. Sista ansökningsdag 22 mars.
Östergötlands museum söker en arkivarie. Tillsvidareanställning, 80%. Sista ansökningsdag 23 mars.
Göteborgs naturhistoriska museum söker en intendent för att tillgängliggöra samlingsdata kopplade till museets prioriterade samlingar av spindlar, insekter och mollusker. Projektanställning fram till årsslutet. Sista ansökningsdag 8 mars.
Göteborgs stad söker sommarpraktikanter som arkivassistenter för arbetsuppgifter inom digital arkivering mellan 8 juni till den 31 juli. Sista ansökningsdag 9 mars.
Bane NOR söker en arkivrådgivare för historiska arkiv i Hamar. Tillsvidareanställning. Sista ansökningsdag 2 mars.
🗓️ 21–23 april: Sveriges museers vårmöte (Uppsala). Sista anmälningsdag 20 mars för att delta på plats, 10 april för att delta digitalt.
Månadens bild
Vi vill också tipsa om en lyckad digital interaktiv station! Aron har passat på att besöka Nordiska museets nya fotoutställning Nordiska ögonblick, där tre av sju rum vigs åt digitiserat foto medan de återstående fyra är storutskrifter av vattenskadade negativ från vattenläckan i museet vintern 2021. Finast var de digitala fotoalbumen med dubbla inbyggda skärmar. På den högra skärmen/”sidan” visas tumnagelbilder/miniatyrbilder, på den vänsta en uppförstorad bild med kort bildtext. Snyggt, intuitivt och inbjudande!
Hur lär vi oss arbeta med digitalt kulturarv egentligen? Vi som jobbar med digitala metoder och verktyg inom kulturarvssektorn har ofta kombinerat en ”vanlig” humaniorautbildning med självstudier och arbetslivserfarenhet – och de senaste åren även med kurser i digital humaniora.
För dig som längtar tillbaka till skolbänken har jag tittat igenom universitetens kursutbud inom digitalt kulturarv. Universiteten öppnar antagningen för hösten 2026 den 16 mars och sista anmälningsdag är den 15 april.
På plats
I Lund ges kursen Digital historia (7,5 HP) med följande beskrivning: ”Hur påverkar digitala källor, digitalisering av kulturarv och digitala arbetssätt vårt förhållande till historisk kunskap? I kursen diskuterar vi detta utifrån både historiska undersökningar och förmedlingen av historia till en bredare publik.”
I Umeå ger Institutionen för kultur- och medievetenskaper (där museologi ingår) kursen Digitala metoder inom humaniora och samhällsvetenskap (7,5 HP), som ”ger en orientering i digitala metoder och forskning inom digital humaniora och samhällsvetenskap. I fokus ligger digitala forskningsmetoder och deras användningsområden i relation till samhällets, kulturens och kulturarvets digitalisering.”
Kursen Från kod till kritiskt tänkande: Problem i digital forskning och design (7,5 HP) på Göteborgs universitet förstår jag knappt ens själv vad den handlar om, men det låter onekligen intressant! ”Hur påverkar digitala metoder egentligen forskning, design och kunskapsproduktion – och vilka utmaningar följer med dem? I den här kursen får du fördjupa dig i de kritiska frågor som uppstår när digitala verktyg används inom humaniora, samhällsvetenskap och kulturarvsinstitutioner. Kursen följer hela projektprocessen: från hur data skapas och samlas in, till hur den analyseras och presenteras. Särskild vikt läggs vid frågor om teknologisk hållbarhet, komplexitet och tillförlitlighet, inte minst i relation till generativ AI och andra snabbt växande teknologier.”
Linnéuniversitet (campus Kalmar) ger kursen Teoretiska perspektiv på arkeologins och museernas digitalisering (7,5 HP). ”Efter avslutad kurs är du som student väl rustad att förstå och kommunicera kring hur digitaliseringen påverkar alla led av den arkeologisk praktiken, från fältarbete och dokumentation, via forskning och tolkning till kommunikation och förmedling genom exempelvis museer och olika digitala plattformar.”
På distans
Linnéuniversitet erbjuder flera kurser inom digital historia och digital humaniora. Digital historia: metoder, resurser och ontologier (7,5 HP) är en distanskurs på halvfart. ”Kursen tar upp frågan om vad digitalhistoria egentligen är samt ger en introduktion till ett urval av de olika digitala metoder som kan användas inom historieämnet för förmedling, forskning och analys både från ett digitalt och traditionellt perspektiv.”
Även Programmering för Digital Humaniora (som erbjuds i två versioner, 7,5 HP eller 15 HP) innehåller en hel del relevanta moment för den som vill laborera med digitalt kulturarv. ”Syftet med kursen är att introducera och diskutera grundläggande begrepp och tekniker för programmering inom området för digital humaniora.”
För den som arbetar med audiovisuellt arkivmaterial kanske Film, arkiv och digital kultur (7,5 HP) kan vara något? ”Kursen handlar om arkivfrågor och om digitalisering. […] Vad är viktigast: att se till att filmer bevaras och skyddas så att de kan överleva så länge som möjligt eller att tillgängliggöra dem och visa dem? Och vad innebär digitaliseringen för våra möjligheter att i framtiden uppleva och forska om äldre tiders film?”
Har jag missat någon relevant kurs? Hör gärna av dig, så kan jag komplettera innan det är för sent!
29 museer rapporterar via Sveriges museer att de hade sammanlagt 376 miljoner visningar under 2025 på Wikimediaplattformarna, nästan en fördubbling av siffrorna ifrån 2024.1 Samtidigt rapporterar Wikimedia Foundation, stiftelsen som driver Wikipedia och dess systerprojekt, att antalet läsare gått ner under samma period.2 Hur uppstår dessa siffror och kan de verkligen stämma?
Låt oss titta på vad Wikimedia Foundation faktiskt mäter, speciellt två värden är viktiga för att förstå denna statistik:
Antalet hämtningar av en mediafil
Antalet sidvisningar av en artikel eller en annan innehållssida
Den första siffran låter till en början hyfsat relevant. Antalet hämtningar av en mediafil bör vara en ganska bra indikator på hur mycket en bild eller fil faktiskt syns för en läsare, till exempel när någon läser en artikel på Wikipedia. Problemet med detta värde är tyvärr att den slutgiltiga siffran inkluderar automatiserad trafik, till exempel sökmotorers eller AI-verktygens skrapning av webben. Detta påverkar siffrorna i sådan grad att Wikimedia Foundation själva avråder ifrån att använda detta värde som en indikation på antalet visningar.3
Antalet sidvisningar av en artikel har ett ännu mer uppenbart problem. Denna indikator antar att en bild visas när en artikel visats som innehåller denna bild. Detta innebär att filen får en visning, även om läsaren kanske bara läste en rad eller två, eller så var artikeln väldigt lång och läsaren kanske aldrig såg bilden.
Museernas beroende av tillgängliga statistikverktyg
När museerna samlar in statistik om användning av mediefiler på Wikimedia-plattformar används främst tjänsterna GLAM Wiki Dashboard, Wikimedia Commons inbäddade statistik och BaGLAMa2. Dessa tre verktyg använder två helt olika metoder för att räkna ut antalet “visningar”.
GLAM Wiki Dashboard utgår ifrån den statistiken som Wikimedia Foundation publicerar på dumps.wikimedia.org. Under rubriken “Analytics Datasets: Mediacounts” finns statistik om hur ofta mediefiler som bilder, audiofiler eller videon har hämtats från Wikimedias servrar detta är samma siffror som Wikimedia avråder att man använder.
Båda Wikimedia Commons inbäddade statistik och BaGLAMa 2 använder sig av en och samma metodik. De kollar på alla sidor och artiklar där en fil används och räknar sedan ihop antalet sidvisningar för dessa sidor. Den ger en viktig indikation på hur ens media sprids och används, tyvärr så har den väldigt lite med faktiska “visningar” av mediafiler att göra.
Det blir uppenbart när man tittar på verkliga siffror från verktygen och jämför dem.
Enligt GLAM Wiki Dashboard visades Nordiska museets bilder 1,1 miljoner gånger under januari 2026. Enligt Wikimedia Commons inbäddade statistik visades samma bilder hela 2,4 miljoner gånger.
Men om GLAM Wiki Dashboard utgår ifrån antalet hämtningar, hur kan bilderna ha visats mer än dubbelt så många gånger i artiklar utan att ha hämtats?
När någon läser en Wikipedia-artikel så laddas bara bilderna in som syns på skärmen. Först när man läser vidare så laddas successivt fler bilder in. Majoriteten av sidvisningarna kommer ifrån ett fåtal mycket populära artiklar som då också tenderar att vara mycket längre, vilket i sin tur betyder att dessa bilder syns få gånger, samtidigt som de bidrar mycket mer till statistiken. Detta kan också vara en strategi för en GLAM-institution som vill rapportera höga siffror i sin statistik, att lägga till egna bilder i artiklar på olika språkversioner som får många visningar. Ett exempel från Nordiska museet finns bland deras mediefiler mest flest visningar, ett foto på björnjägare som dyker upp i olika språkversioners översiktsartiklar om just björnar, till exempel på engelskspråkiga Wikipedia (ni kommer behöva skrolla ner en bit). Artikeln visas helt enkelt väldigt mycket men få läsare ser någonsin bilden.
Den verkliga siffran är svår att uppskatta men om ungefär en tredjedel av alla filhämtningar leder till en visning så skulle Wikimedia plattformarna ändå resultera i dubbelt så många visningar som på Instagram och sju gånger så många visningar som i museernas egna digitala samlingar, enligt Sveriges museers statistik.
Kvalitet före kvantitet
Det som återstår att reflektera över är vilken roll vi vill att kulturarvsinstitutioner spelar som kunskapsaktörer och vilken betydelse vi ger kvantitativa mätningar. Om vi vill se museer, arkiv och bibliotek som kunskapsinstitutioner borde vi lägga vikt på att statistiken de redovisar är signifikant för det som de vill mäta. Samtidigt så borde organisationerna möjligtvis visa mer aktivt engagemang för gemenskapen som hanterar deras filer och mäta värdet av denna interaktion och intresset för deras samlingar. Vet man vilket av ens material som redigeras mest av Wikimediaanvändare eller om något specifikt material har visat sig vara speciellt intressant för en viss grupp?
