Välkommen tillbaka till ett nytt år med KOD! Nu har vi funnits i exakt ett år och vilket underbart år det har varit, tack vare er som läser och bidrar med frågor och svar. Lite oväntat blev det en utgåva som handlar mycket om AI från träningsdata till användning.
Månadens artiklar
I ett gästinlägg reflekterar Alexandra Stiernspetz Nylén (Kulturparken Småland), Katarina Ellborg och Marina Jogmark (Linnéuniversitetet) över bristen på en nationell strategi inom storskalig digitisering av arkivmaterial och hur det präglar både användning och relevansen av AI-tjänster.
Larissa funderar på om det faktiskt finns så stora skillnader i hur vi historiskt sett har visualiserat historiska händelser och personer i förmedlingssyfte och dagens första utställningar med AI-genererade bilder. Spoiler: de finns, men det handlar kanske mer om oss som sitter vid pennan respektive datorn och de som ser på bilden.
Arkiv-IT söker en en arkivkonsult. Intervjuer sker löpande.
Nasjonalarkivet söker en analytiker inom storskalig digitisering i Trondheim, en systemadministratör i Oslo och en produktionsmedarbetare inom digitisering i Tynset. Sista ansökningsdag: 27 januari, 12 februari respektive 8 februari. De har även en annons ute för spontanansökningar för sökande med olika kompetensprofiler.
Kalender
🗓️ 27 januari: Förintelsens minnesdag. Arolsen Archives startar en ny delkampanj kring tillgängliggörandet av namn till människor som mördades eller fängslades under Förintelsen. Som en del av kampanjen #EveryNameCounts släpps 58 000 dokument som nyss digitiserats och som hör till belgiska Nationalarkivets samling av kort som dokumenterar livsöden av de som deporterades från Belgien och Frankrike till förintelselägret i Auschwitz. Målet är att transkribera alla namn inom en vecka med hjälp av internationella volontärer.
🗓️ 4–7 februari: Folk och Kultur, Eskilstuna. Ett urval av programpunker:
🗓️ 12 februari kl 10–11.30 (digitalt, gratis): Bästa möjligheterna för framtidssäker lagring. Cecilia Boström, arkivarie och bevarandestrateg på Regionarkivet Stockholm berättar om digitalt och långsiktigt bevarande av bildmaterial i våra arkiv. Hur ska man tänka kring filformat, metadata, migration, lagring och andra faktorer?
🗓️ 14 februari: Fotografiet som sanningsvittne. Stadsmuseet i Stockholm och Svenska Fotografers förbund samordnar ett öppet seminarium där ”vi belyser och diskuterar frågor som berör den fotografiska bildens relation till verkligheten och hur ny teknik påverkar oss som fotografer, betraktare, brukare och forskare”. Aron medverkar under rubriken ”AI-bilder, fotografiska samlingar och museernas förtroendekapital”.
Digitaliserade historiska arkiv och kulturarvsmuseers AI-användning tillgängliggör material som öppnar dörrar till nya perspektiv på dåtiden och förståelsen av nutid och framtid. Men trots stora möjligheter saknar Sverige en tydlig nationell strategi för att tillvarata dessa resurser.
Detta gästinlägg är skrivet av Alexandra Stiernspetz Nylén (avdelningschef Kulturmiljö och forskning, Kulturparken Småland), Katarina Ellborg och Marina Jogmark (lektorer i Företagsekonomi vid Linnéuniversitetet).
Vems stund på jorden blir ihågkommen och hur? Att sådana utmaningar är högaktuella för Sveriges museer och arkiv framkom i de debatter som fördes vid Museernas vårmöte i Jönköping april 2025. Många menade att nya frågor och perspektiv kan träda fram ur historien med AI-stöd i utforskandet av befintligt material. Samtidigt krävs då att materialet görs tillgängligt i digitalt format. På samma sätt kräver AI-modeller anpassade efter svenska förhållanden att de tränas på material som speglar detta.Vad är då lämpligare att använda än historiska arkivens enorma samlingar? I detta sammanhang skriver Faton Rekathati (KB) och Erik Lenas (Riksarkivet) på SvD Debatt om svenska arkiv som strategisk resurs för landets AI-innovation.
Utmaningen är att arkivmaterial behöver vara digitiserat för att kunna användas i detta syfte. I dagsläget finns dock ytterst lite av arkivmaterialet i digital form. Riksarkivet uppger i sin årsredovisning 2024 att 93 procent av deras material endast finns i pappersform samtidigt som forskare besöker deras läsesalar i allt mindre utsträckning. Rekathati och Lenas menar också att det saknas strukturerade satsningar för att öka graden av digitiserat arkivmaterial. Och här menar de att den svenska inställningen skiljer sig från flera andra länders, där man redan har inlett ambitiösa digitiseringsprojekt.
Från debattörernas makroperspektiv på arkivens outnyttjade roll för utveckling inom AI växlar vi här perspektiv. Vi vill spegla situationen på ett mindre regionalt arkiv i södra Sverige: Stiftelsen Svenska Emigrantinstitutet i Växjö som drivs av Kulturparken Småland. Här finns en av Nordens största samlingar av material om den svenska emigrationsepoken då närmare 20 procent av befolkningen valde ett nytt liv i Amerika.
Kulturparken Småland ingår i det Kampradfinansierade forskningsprojektet ”Det Entreprenöriella Museet” på Linnéuniversitetet där forskare och museum tillsammans undersöker och utmanar föreställningar om museers roll och arbete. Ur detta perspektiv kan vi bara bekräfta den låga graden av digitaliserat arkivmaterial. Vi delar farhågorna om hur avsaknaden av en nationell strategi för digitalisering sannolikt motverkar de fördelar vi som samhälle skulle kunna dra av utvecklade AI-modeller.
Svenska Emigrantinstitutet förvaltar unika material i form av brev, dagböcker och intervjuer från emigrationsepoken som skulle kunna göras mer tillgängligt för forskare och andra intresserade. Allmänhetens intresse för släktforskning är påtagligt, vilket bland annat syns i de många förfrågningar som kommer in till arkivet. Vi ser också intresset för emigrationen speglat i konst, litteratur och till och med i underhållningsprogram så som SVT:s Allt för Sverige. Arkivmaterialet är intressant ur flera perspektiv inte minst migrationshistoriskt, etnologiskt och språkligt. Kopplingarna till samtida migration och allmänmänskliga erfarenheter är uppenbar. Ytterst lite av institutets arkiv är digitiserat. Arkivförteckningar finns tillgängliga digitalt och uppdateras kontinuerligt i Nationell Arkivdatabas, men enskilda dokument finns endast fysiskt. Institutets litteratur finns inlagd i Libris, men stora delar av bibliotekskatalogen är ännu inte sökbar i digital form.
Just nu arbetar dock arkivet med att rädda ett unikt intervjumaterial med svenska emigranter i USA som spelats in från tidigt 1960-tal och framåt. Det rör sig om närmare 3 500 timslånga intervjuer på kassettband. Materialet är en av de mest omfattande källorna om emigration från ett enskilt nationellt sammanhang som vi känner till. Kassettbanden har delvis förts över till ett digitalt format och lagts ut på museernas gemensamma plattform Digitalt Museum där vem som helst kan lyssna på dem. Hittills har hälften av materialet digitiserats, alltså cirka 1 700 intervjuer. Den efterföljande registreringen till Primus släpar dock efter och därmed även tillgängliggörandet via Digitalt Museum. I dagsläget finns endast 175 av intervjuerna tillgängliga där. Personella och ekonomiska resurser är anledningen både till graden av digitisering samt registreringsläget i Primus.
Men även om alla intervjuer skulle finnas tillgängliga, vem kan lyssna igenom 3 500 timmar? Här ser vi möjligheterna att transkribera, sortera och strukturera det stora materialet med hjälp av AI. För att få hjälp med det har arkivet kontaktat allt från Riksarkivet och Kungliga biblioteket (KB) till universitet och enskilda företag. Alla har på olika sätt varit behjälpliga med att testköra AI-modeller på intervjumaterialet. Det har dock visat sig att det inte finns ett enkelt sätt att få det att fungera tillräckligt bra. Anledningen är att de intervjuade talar dialekt, har ett gammalmodigt språk och att de växlar mellan svenska och engelska, alternativt pratar svengelska. Språkväxlingen är det som varit svårast att parera.
Illustration 1: Till vänster syns ”ground truth”, det vill säga transkribering av människa. Den övre bilden till höger syns resultatet av det som en av våra samarbetsparter vid Linnéuniversitetet har transkriberat med en egen modell (xscribe) som har Deepgram som underliggande modell. Nedre bilden till höger är transkriberat med en av KB-labbs modeller. Ground truth-transkriberingen är markerad utifrån transkriberingen till höger.
Färgerna läses på följande sätt:
GRÖN: modellen hörde ordet korrekt och har transkriberat ordet likadant/rätt GUL: modellen hörde ett ord men transkriberade inkorrekt (till exempel skrev ”6” istället för ”sex”) RÖD: modellen missade ordet eller hela meningen BLÅ: modellen har ”hallucinerat”, alltså lagt till ett ord som faktiskt inte ska vara där
I samarbete med forskare och studenter från datavetenskap och medieteknik har en rad modeller för taldetektering och transkribering använts och kombinerats för att nå fram till en tolerabel nivå. Kombinationer av API:n från olika större aktörer har i andra försök också integrerats, till exempel från Open AI:s Whisper, Deepgram, Google Cloud Speech och NVIDIA memo. Modellerna tycks dock vara tränade på tal där inspelningsljudet är optimalt. I det här fallet brister ljudkvaliteten på olika sätt och där har även försök gjorts med att använda funktioner hos KB:s variant av Whisper eftersom modellen är bättre fungerande för arkiverat material.
En grupp på Linnéuniversitetet arbetar nu vidare med ett gränssnitt för sökningar i materialet. Tillsammans med arkivet diskuteras och testas bredare möjligheter än enkla ordsök med hänvisning till tidsangivna träffar. Strävan är genererade sammanfattningar, möjlighet att läsa och lyssna simultant samt till redigering av transkriberingarna. I dagsläget finns en testversion av sökverktyget där ljudfiler laddas upp, transkriberas och bearbetas.
I ett arbete med arkivmaterial och AI finns naturligtvis många källkritiska, säkerhetsmässiga och etiska överväganden att ta in i arbetet. En självklar utgångspunkt är att allt material som AI presenterar behöver gås igenom och därmed är alltid forskarens eller arkivhållarens roll fortsatt helt avgörande. Vad AI kan göra är att ge ingångar till ett tidigare ogenomträngligt material vad gäller sortering, systematisering och sökning.
För Svenska Emigrantinstitutet saknas som tidigare nämnts medel att handla upp tjänster för att förverkliga AI-projekt som det här. Arbetssättet blir att försöka intressera andra för materialet inom ramen för diverse projekt. I kontakterna fastnar parterna för olika delar eller aspekter av AI:s möjligheter för materialet. Arbetssättet innebär en utveckling som tar oförutsedda vägar och som är beroende av vad samarbetspartners finner intressant att utveckla. Arkivets egen styrning minskar delvis, men arbetssättet rymmer också ett viktigt lärande. Nya utvecklingsspår uppstår som arkivet själva inte hade förutsett. Genom entreprenöriella samverkansprocesser kan delar av materialet digitiseras och användas. Samtidigt sker detta ur många aspekter på samverkansparters villkor vilket utmanar gemensamma frågor om inkludering, prioritering och demokratisering.
I förlängningen blir digitalisering av arkiv även en kulturell beredskapsfråga. Det handlar om att på ett medvetet och strategiskt sätt bevara och utveckla kunskap utifrån det rika material som skapats av människor genom tiderna.
De sökningar som görs i arkiv som har delar av materialet digitaliserat är betydligt fler än de fysiska besöken i arkiven. Här varnar Sebastian Eriksson (2025) för att forskningen blir smal om den bedrivs på de cirka 5 procent av materialet i svenska historiska arkiv som finns digitiserat. I sin uppsats Digitaliserade historiska arkiv–förflackande forskning och annalkande arkivdödskriverEriksson:
”Sålunda delar fler och fler på ett förhållandevis väldigt litet digitalt arkivmaterial, medan en stor mängd arkivinformation förblir obeforskad” (2025, s. 58).
Vi kan därmed konstatera att en avsmalnad forskning inte bara handlar om teknisk tillgång, utan om makten över historieskrivningen och om vilka röster som ges möjlighet att bli hörda i samtidens kunskapsproduktion.
Alexandra Stiernspetz Nylén, Katarina Ellborg och Marina Jogmark
Gör det egentligen någon skillnad om vi använder AI för att generera illustrationer av historiska händelser i förmedlingssyftet – eller är det bara det senaste verktyget som används för att stilla nyfikenheten kring hur forntiden såg ut?
Mina flöden på sociala medier präglas nuförtiden av en hel del AI-genererade eller AI-bearbetade bilder (och nej, de flesta märker inte upp dem som sådana). Jag håller dock alltid inne i mitt skrollande när jag ser bilder som antingen ha haft ett historiskt foto eller motiv som utgångspunkt. I och med att jag jobbar och har jobbat på ett länsmuseum går jag ofta med i massa lokala Facebookgrupper med historie- eller nostalgifokus. Där dyker det nämligen regelbundet upp foton från samlingarna och det ger mig alltid lite extra glädje att se att de sprids och kommenteras utanför museernas egna kommunikationsinsatser. Dessutom bidrar ju många med ny kunskap (”Men det där är ju min svenskalärare på 60-talet!”). Sedan många år tillbaka har också volontärer lagt tid på kolorering av historiska foton. Med intaget av AI har det snabbats på otroligt, men samtidigt har reflekterandet över vad som fick vilken färg tagit av, det kan bli fel i detaljer som uniformer, hur bilar såg ut historiskt sett osv. Jag blir alltid väldigt glad när jag ser att folk reagerar och rättar den som lagt ut bilderna. En sak som jag har noterat är att många inte inser att de stora AI-tjänsterna ChatGPT, Gemini och co, gör ibland mycket mer än att färglägga. Nyss såg jag ett gäng av foton från Sörmlands museum som jag kände igen och som publicerades i en FB-grupp. Jag tyckte att de på något sätt såg konstigt ut. De svartvita fotona hade inte bara färglagts, utan även ”förbättrats”: kvinnorna blivit lite snyggare (enligt dagens definition), plantorna större, folk lite gladare. Några kommenterade att bussen hade fel färg, men inget om de andra förändringar.
När utställningen Häxor öppnades på Historiska 2024 var det en del diskussioner om användning av AI-generade verk i kulturhistoriska utställningar. Sedan dess har jag funderat en hel del på vad det betyder om vi försöker bildsätta en tid där fotona inte fanns och bara samhällseliten hade råd med porträtt. Jag kände mig obekväm med det, men kunde inte nödvändigtvis argumentera varför. Kulturarvsorganisationer och undervisningsorganisationer har ju alltid försökt att illustrera historiska händelser i förmedlingssyfte (hej, blonda vikingar med hornhjälm och gymprenumeration på skolplanscherna), men om vi generar fotorealistiska bilder som inte är målningar eller illustrationer – blir det inte problematiskt att vi döljer allt vi inte vet om människorna vi försöker avbilda? Om vi låtsas att vi vet hur en specifik historisk person såg ut? Låt mig vara ärlig, jag har inte kommit till en slutsats. Just för att vi alltid har försökt att illustrera människor i olika tider i utställningar i form av vax- och skyltdockor, dioramor och modeller.
Jag hade en givande diskussion nyss på min nya arbetsplats vid fikabordet, om hur förmedlingen av Bergsgraven i Linköping har förändrats över tid. Allt vi lärt oss tack vare forskningen sedan upptäckten år 1953 har såklart förändrat hur man visade människorna som låg begravda där. Men samtidigt har samtida perspektiv och idealer präglat hur vi ställer ut forntiden. Att vi idag fortfarande inte vet med säkerhet hur de har sett ut, utan att våra antaganden fortfarande är baserat på sannolikheter, som osynliggörs när vi tar fram en illustration, film eller vaxdocka. Oavsett hur mycket vi än skriver i väggtexterna (som såklart läses av några, men säkert inte alla), det kommer alltid finnas besökare som lämnar utställningen med tanken att vaxdockorna (eller ritningen, eller tavlan) till hundra procent återspeglar hur de såg ut. På samma sätt präglar filmatiseringar eller dramatiseringar av historiska händelser samtida idéer kring hur olika perioder i tiden såg ut och hur livet var då. Även nationalromantiska skolplanscher har haft den effekten på tidigare generationer. Finns det då en metodisk skillnad till AI-genererade bilder på historiska händelser?
Man skulle kunna argumentera att ja, nu är ju tekniken faktiskt tillgängligt för en stor del av oss alla, medan det innan var helt enkelt för dyrt för de flesta att ge uppdrag till konstnärer som illustrerade händelser till utställningar eller, ännu dyrare, att få en vaxdocka som ska representera en person från en valfri period. Det är såklart en faktor, att vi nuförtiden översköljs av bilder från en mängd olika avsändare, med goda eller onda avsikter. Vi har sett tillräckligt många bilder skapade med avsikten att få folk att tro på annat än verkligheten. Men sedan kan jag tycka att det är bra att det inte bara är organisationer med bra ekonomi som kan bidra till idén kring hur historien har sett ut (eller de som kan måla, teckna och rita, de tillhör jag nämligen inte heller).
Ett annat argument skulle kunna vara att kulturarvsorganisationer med dagens vetenskap som grund alltid försöker sträva efter en så neutral representation av dåtiden som möjligt. Men sedan vet vi alla vilka bias som finns i samlingar, arkiv, utställningsplanering och -formgivning. Även om många idag strävar efter neutralitet är det möjligtvis en ideal som vi aldrig uppnår (och det kan vara själva poängen med ett omöjligt mål, att aldrig sluta sträva efter det). Dagens vaxdockor är, med all forskning och framtida upptäckter, morgondagens levande ljus, och kanske alltid förblir det.
Skillnaden mellan fotorealism och illustration
Jag skulle hävda att det bara finns två relevanta skillnader mellan verktygen som historiskt (och fram till idag) använts i historieförmedling och AI-tjänsterna. Det handlar om vem som fattar beslut i framtagning av visualiseringar och vilken flexibilitet som finns i stilvalet.
Den första handlar att en illustration kräver en del beslut på vägen till slutresultatet, oavsett om det är en målning, en teckning, en vaxdocka eller ett collage. En del tas omedvetet eller med producentens inbyggda bias, men sedan 1800- och 1900-talets nationalromantik har vi diskuterat en del om ögon- och hudfärg, kroppsbyggnad och kläder som fornmänniskan ska ha. Du har helt enkelt valt en platinablond hårfärg till den muskulösa vikingen.
Det gäller inte för fritids- eller småskaliga yrkespromptare som lägger dessa beslut över till techjätterna. Bilderna som vi får fram när vi vill bildsätta allt från ett LinkedIn-inlägg till i industriell skala tillverkade produkter kommer från en tjänst som har minst samma antal bias som en genomsnittlig människa, men mottagaren får ingen flaggning av alla beslut som har tagits på vägen dit (se Muminvikingen jag använde som rubrikbild: ingen har sagt att vikingen ska ha en hjälm med två horn, ändå finns den där).
För några månader sedan hade jag ett längre samtal med en man i 60-årsåldern. Han ville skriva om bildstenar och hade några frågor om upphovsrätt till foton han ville använda. Jag är ingen arkeolog, men jag tyckte att stenarna skiljde sig markant från de som jag har sett i Sverige. Det här var ett stort projekt för honom, något som mannen hade velat göra länge och nu hade han pensionerats och äntligen tid. Det låg en färdig manuskript på skrivbordet framför mig, ett arbete han hade lagt mycket tid på. Nu var han säkert att hans resultat skulle revolutionera forskningen. Det tog mig några minuter, men efter några försiktiga frågor visade det sig att de flesta fotona var AI-genererade, och att tjänsten han hade bollat sina forskningsfrågor med var så snäll och byggde upp hans förtroende i sina forskningsfrågor och resultat. Han lämnade efter en halvtimme och verkade helt knäckt. ”Men jag trodde ju att det var sanning!”
Utgör motivets formgivning skillnaden för AI-genererad förmedlingsinnehåll?
Det är där jag tror att problemet ligger: vi har vant oss att fotografiska produkter visar det verkliga, även om det kanske är iscensatt och bearbetat. Såklart har vi haft Photoshop innan och vi har diskuterat bildmanipulering lika länge som fotografisk teknik har funnits. Men nu, när det blir svårare till omöjligt att skilja mellan AI-bilder och verklighetstrogna foton kräver det en del att avgöra om det vi ser framför oss är sanning eller fejk. Då kan fejk snabbt bli sanning. Därför skulle jag argumentera att det finns en skillnad mellan att använda AI-genererade illustrationer och AI-genererade bilder i fotografisk stil i undervisning och förmedling. Och den blir ännu mer problematiskt om vi skapar dem med historiska motiv.
I rapporten Svenskarna och internet redovisades att år 2025 uppgav 20 % av internetanvändarna över 8 år att de använder AI-tjänster istället för traditionella sökmotorer.1 Nu när AI-resultat visas mer och mer direkt i sökmotorer suddas den gränsen också ut. Även om en hel del svarar att de kollar upp tvivelaktig information som de får av AI-tjänster skulle jag gissa att svaren präglas av en del social önskvärdhet. Precis som innan gäller i många situationer: ett svar är bättre än inget svar, oavsett om det stämmer eller inte. Det gäller i många fall även för bilder skulle jag hävda.
I en värld som kommunicerar så mycket mer i bildform än tidigare, där sharepics behöver finnas snabbt tillgängligt och där många upplever GDPR som en tröskel i professionell kommunikation när människor ska visas i bild tror jag att det nästan är omöjligt att moderera tillväxten av AI-genererade bilder i våra flöden. Jag håller dock fast vid min skepsis mot AI-genererade foton som används i historieförmedling och annan undervisning, just för att det försvårar att se skillnaden mellan verkliga motiv och artificiellt skapade verk. Vi lägger våra samtida kulturella filters och vanor över historien. Där kan det snabbt bli riktigt problematiskt.
Ett exempel är foton som skapas med hjälp av AI som ska visa Förintelse-relaterade platser och händelser. I ett öppet brev har i början av januari 2026 ett stort antal av tyska museer, minnesorganisationer och forskningsinstitutioner som främjar minnet efter Förintelsen och dess offer kritiserat AI-genererade foton som sprids av sociala medier. Kritiken riktar sig inte mot privatpersoner eller de som skapar bilderna, utan mot plattformarna som inte ser den typen av AI-genererat innehåll som problem. De formulerar problemet på följande sätt:
”Med hjälp av artificiell intelligens skapas här innehåll som består av fragment av historiska fakta och känslomässig fiktion. Bakom detta innehåll ligger olika motiv: Å ena sidan utnyttjar så kallade innehållsfabriker den emotionella kraften i Förintelsen för att med minimal ansträngning uppnå maximal räckvidd. En affärsmodell som baseras på klick och reklamintäkter. Å andra sidan används detta innehåll specifikt för att förvanska historiska fakta, förskjuta rollerna mellan offer och förövare eller sprida revisionistiska narrativ. Plattformarnas algoritmer gynnar emotionellt laddat innehåll, oavsett dess sanningshalt.”
Det sätter fingret på min magkänsla som jag fick när jag läste om den första utställningen som använde sig av AI-genererade foton för att illustrera historiska händelser. I triangeln mellan felaktiga visualiseringar av historien som används i träningsdatan, techbolagens makt på skapande (Open AI & co) och delande sidan (Meta & kompisar) samt en beklämmande översättning av historiska händelser till fotorealistiska bilder anpassad på samtidens konsumtionsvanor skapas en betydande risk. Risken att vi outsourcar ansvaret för att motverka bias i förmedling av historia och kultur till företag som inte har något som helst ekonomiskt intresse att göra sig av med dem.
Vad tycker du? Är de oändliga möjligheter att visualisera allt i alla stilar till en extremt låg konst en större chans än risk? Kommentera gärna!
Det här årets sista KOD-brev – och vilket år vi haft! Vi lanserade KOD i januari och är väldigt nöjda med hur det här lilla sidoprojektet har utvecklats tack vare alla er som delat, skrivit, kommenterat och prenumererat. KOD-brevet når idag ut till 350 prenumeranter och på mejlinglistan som är öppen för alla att diskutera och ställa frågor om kulturarv och digitalisering är vi redan 126 KOD:are.
Innan årsskiftet vill vi rikta ett stort tack till er alla! Vi ses igen nästa år – med nya artiklar, debatter och omvärldsbevakning.
Omvärldsbevakning och lästips för semestern
Flera av er som läser nyhetsbrevet medverkade i forsknings- och digitiseringssatsningen Digarv som pågick 2018–2025. Nu har projektets koordinatorer sammanställt lärdomar och erfarenheter från de olika delprojekten i boken DIGARV. Digitalisering av kulturarvssamlingar (Makadam förlag). Boken går att ladda hem som pdf.
Undersökning av vraket Anna Maria i Dalarö hamn. Foto: Håkan Altrock/SMTM. Licens: CC BY-SA 4.0.
Museet Vrak har lanserat databasen Örloggen som innehåller samtliga kända örlogsskepp som seglat på Östersjön. Många av dem har även förlist. ”Av skeppen i databasen har vraken efter ungefär 10 procent hittats och det finns indikationer på var ytterligare 16 procent kan finnas”. Läs om projektet här. Själva databasen presenteras både som karta (byggd i Mapbox, tyvärr inte i helskärmsläge vilket gör det i onödan krångligt att zooma) och som tabell.
The Responsible AI Afterlives Workbook är en ny publikation från projektet Synthetic Pasts. Tanken med denna workbook är att uppmuntra och underlätta diskussioner kring etisk, ansvarstagande användning av AI-modeller på kulturarvsinstitutioner. Kan vara användbart för er som vill få lite stöd i hur ni ska ta er an den typen av diskussioner.
Lediga jobb inom digitalt kulturarv
Svenskt barnbildarkiv i Eskilstuna söker en projektkoordinator. Vikariat. Sista ansökningsdag: 4 januari.
Örebros universitetsbibliotek söker en systembibliotekarie. Tillsvidareanställning, 100%. Sista ansökningsdag: 19 januari.
Göteborgs universitet söker en forskningsassistent i arkeologi med fokus på digital dokumentation av hällristningar. Visstidsanställning på 11 månader, 100%. Sista ansökningsdag: 8 januari.
Undrar du vad studenter får lära sig om digitalt kulturarv? Pelle Snickars laddar upp sina föreläsningsslides från masterkursen i digitalt kulturarv vid Lunds universitet till sin blogg. Kan vara intressant att ögna igenom!
Apropå wikipediaredigering har Olle Terenius vid Uppsala universitet sammanfattat sina insatser för att lära forskare och doktorander att bidra med kunskap till wikiplattformarna med följande tydliga budskap: Att nå ut med forskning behöver inte vara så svårt.
Uppsala universitet söker en forskningsinfrastrukturspecialist. Tidsbegränsad anställning 75 % t.o.m. 30 juni 2026. Sista ansökningsdag 8 december 2025.
Kalender
🗓️ Museum Computer Groups årliga konferens ”Museums + Tech” den 5 december, online och i London. Årets upplaga har temat ”Seize the Tech!”
Jag har varit en wikimedian sedan typ 2019. Jag kom in i wikiversumet via kulturarvssektorn och hade hört talas om institutioner som jobbar med Wikipedia som förmedlingsplattform för sin kunskap, sina samlingar och källor. Med jag kände att jag inte bara kan nämna det som en av alla möjligheter inom kulturvssektorns digitalisering, att jobba med digitala gemenskap och öppen kunskap. Jag ville förstå det i praktiken.
Det var samtidigt med min flytt till Sverige som jag började redigera Wikipedia. Min svenska var rudimentär, så jag började med tabeller, bland annat i artikeln om Nils Holgersson. Jag delade upp verket i alla platser han besöker i boken och länkade till kapitlen i Litteraturbanken. Sedan lärde jag känna Wiki Loves Monuments och fotade byggnader i Visby som inte fanns med i mediebanken Wikimedia Commons än.
Sedan dess har jag varit fast. Det är ändå en ganska lång resa från att höra i skolan ”Ni får aldrig använda Wikipedia, det är ingen seriös källa” (det var aldrig tänkt att vara en källa, stupid) till att försöka övertyga fler att använda Wikipedia och dess systerprojekt för spridning av öppen kunskap. Det är inte varje månad att jag själv bidrar aktivt i något av projekten, men säkert varannan. Jag har sedan dess också bytt sida – från privat användare till att jobba på museer och dela dess samlingar aktivt på Commons, sprida det på Wikipedia osv. Sedan 2022 är jag en del av Wikimedia Deutschlands styrelse, en uppgift som har gett mig ännu fler inblick i den globala gemenskapen som finns bakom Wikipedia, Wikimedia Commons, Wikidata och fler. Det är ett komplext nätverk, bestående av den amerikanska stiftelsen Wikimedia Foundation, chapters som Wikimedia Sverige med egna anställda, user groups som samlar bidragare med ett specifikt intresse eller särskilda kompetenser, och många fler. Det är bland det mest intressanta nätverket som jag har lärt känna, just för att det samlar volontärer och yrkesverksamma, som ibland träffas fysiskt, ibland bara digitalt. Vissa utvecklar ibland långvariga relationer, medan andra pysslar med sina partikulärintressen utan att interagera med andra särskilt mycket.
Mitt hem i denna sfär har varit GLAM-Wiki (GLAM står för galleries, libraries, archives, museums), den delen av gemenskapen som globalt försöker jobba med och utifrån kulturarvsinstitutioner, för att dela deras kunskap och samlingar öppet. För min del var det som en ögonöppnare att inse att det finns människor där ute som jag aldrig skulle träffa på en branschkonferens (och vi gillar ju även inom kultursektorn att stanna var för sig på sina musei-, arkiv- eller bibliotekskonferenser), men som brinner för öppen kunskap och bara väntar på att samlingar digitiseras (ibland även med deras hjälp) och publiceras med öppna licenser så att de kan användas inom Wiki-projekten. Det har alltid varit ett av de roligaste momenten i ett digitiseringsarbetsflöde att klicka på ”publicera” i databasen. Men att sedan ladda upp det till Wikimedia Commons och plötsligen se att det används på olika språkversioner, det är guld värt. Det gör hela den ibland monotona arbetsprocessen värt det.
Årets GLAM-Wiki-konferens – mellan glädje och allvar
I slutet av oktober var jag nu i Lissabon, på den fysiska GLAM-Wiki-konferensen. Det brukar alltid vara lite av en känsla att träffa gamla kompisar, även om man med vissa bara har interagerat digitalt. Men den här konferensen hade, bredvid all glädje och alla imponerande projekt och samarbeten som visades upp, även en allvarlig dimension som ibland överskuggade konferensen.
Ett exempel var Jamie Floods session på konferensen som pratade om webbarkivering. Jamie jobbade fram tills nyligen som Wikipedian-in-Residence på det amerikanska jordbruksministeriet med att öppna upp kunskap och dela den bland annat på Wikipedia. Bland annat handlade det om arvsrätt, eftersom många afroamerikanska medborgare blir av med sin mark i arvstvister för att de vet för lite om sina rättigheter. Egentligen låter det som ganska opolitiska fakta, eller hur?
Jamie Flood blev av med sin tjänst ganska kort efter att Trump-administrationen tog över. I sin presentation (som finns på Commons) lyfte hon nödvändigheten att kunna arkivera offentliga webbsidor för att bland annat kunna redovisa hur de förändras, vilken typ av kunskap som förändras – och hur.
Det var en del samtal och presentationer som tog upp den förnyade relevansen som volontärgemenskapen och icke-statlig samt icke-kommersiell infrastruktur får just nu, i en värld där öppen kunskap och fakta är alltmer politiserade. Jamie tog till exempel upp rollen som Internet Archive spelar i projekt som Data Rescue Project. Jag mindes hur British Library var beroende på Wikimedia Commons efter hackerattacken, där de enda högupplösta digitala kopiorna som fanns publikt tillgängligt log på den öppna mediebanken.
AI – hot, möjligheter och frustration
Ett annat ämne som dök upp i många samtal och programpunkter på konferensen var AI. Det var en allt ifrån inslag om att GLAM-institutioner skulle kunna vara en stor vinnare i den aktuella utvecklingen där digital information är det nya guldet, till mer teoretiska debatter om vad det betyder för en gemenskap att AI påverkar hur vi jobbar med text, bild och data som samhällen. Det fanns också väldigt praktiska förslag hur olika applikationer och projekt med AI-stöd skulle kunna hjälpa oss att bli av med så omfattande problem (som till exempel brist på alt-texter på stora delar av alla uppladdade mediefiler på Commons) som några människor aldrig skulle kunna beta av.
Den sista delen tog jag med mig, som så ofta efter presentationer som visar praktiska aspekter av att introducera AI i existerande arbetsflöden. Jag upplever mer och mer att jag är trött på de stora grundsatsdiskussionerna om AI, som om det fortfarande vore en fråga om ”ja, vi ska använda teknologin” eller ”nej, det är för farligt/resurskrävande/inte relevant för oss”. Den finns ju här i alla fall, om vi vill eller orkar eller inte. Det är bara en fråga om tid innan även våra arbetsredskap inom kulturarvssektorn, som samlingsförvaltnings- eller katalogsystem, introducerar AI-funktioner. Då är det viktigt att förstå och kritiskt kunna reflektera kring utvecklingsstegen dit.
För Wikiversumet handlar dock AI inte bara om diskussion på bidragandesidan. I och med att fler och fler använder AI-agenter som ChatGPT, Copilot eller liknande får de upp information från Wikipedia inbakat i agenternas svar. Det betyder färre sidvisningar för Wikipedia – och det skulle kunna leda till färre som upptäcker ”Redigera”-knappen. Färre bidragande skulle leda till att fler och fler artiklar blir inaktuella. Betyder det att hela projektet förlorar sin roll som levande uppslagsverk?
Samtidigt finns det en chans att vinna på AI-boomen, bland annat för att de enorma datamängderna i Wiki-projekten är så viktiga som träningsdata. Men för många känns det orättvist, att AI-tjänsterna å ena sidan (ut)nyttjar projekten och volontärskapad data, men å andra sidan bidrar till deras potentiella nedgång. En diskussion utan slutpunkt, åtminstone just nu.
Strategier för en global Wiki-rörelse med GLAM-fokus
Konferensens sista dag handlade om strategier, konkret om hur GLAM-Wiki-rörelsen ska samordnas för att kunna prata mer med en samlad röst. Det är, till skillnad från några andra grupperingar i Wikiversumet, en blandning av olika aktörer: organisationer, anställda, kulturarvsorganisationer och volontärer i hela världen. Vissa institutioner är små, volontärsdrivna museer, andra nationella bibliotek. Det är stora variationer i vilka resurser man har tillhanda och även makthierarkier i vilken kunskap man företräder.
En av de största utmaningarna som identifierades i samtalen är att denna gruppering agerar i flera Wikiprojekt. Plattformarnas gestaltning är ibland en tröskel för att främja samarbeten med nybörjare, oavsett om det är människor som man vill engagera eller kulturarvsorganisationer.
Det största tekniska problemet uppfattades i olika grupper är Wikimedia Commons, vars hantering är ofta svårt för nya. Uppladdningen är ganska komplex och kräver nästan att man har någon som leder en genom processen, från valet av massuppladdningsverktyg till kategorisering. Sökfunktionen är också ganska dålig, vilket gör arbetet med det uppladdade innehållet inte enklare. Utöver det finns det stora skillnader i vad små institutioner behöver i stöd från gemenskapen till vad de stora jättarna kräver för att ingå ett samarbete. Jag skulle säga att vi inte kom fram till en lösning på konferensen, men diskussionerna fortsätter.
Mot framtiden – mellan hopp och oro
På vägen hem, efter nästan fyra dagar med diskussioner och presentationer, lämnade jag Lissabon med en ambivalent känsla (också för att det var 20 grader och sol där medan det bara väntade mörker och kyla i Sverige). Jag upplever GLAM-Wiki-gemenskapen som den mest produktiva i mina olika yrkesnätverk, där praktiskt samarbete sker och man verkligen vill förändra kunskapsvärlden till det bättre. Det ger mig hopp. Samtidigt känner jag en oro när jag ser på problemen som politisering och inskränkning av öppen och fri kunskap i världen och hur beroende vi alla är på publik och öppen infrastruktur – när så relativt få engagerar sig för att den florerar och främjas. Inom kulturarvssektorn behöver vi bli fler som stödjer insatser i hela världen att bidra, skydda och rädda kunskap där den är under attack.
Hur härligt är inte det med en refresh?! Historiska museet, som ingår i Statens historiska museer, gjorde senast om sin webb för tio år sedan. Det var hög tid för en uppdatering, och då passade vi på att förbättra funktioner samt ta fram nytt innehåll på engelska.
År 2018 blev Statens historiska museer Sveriges största museimyndighet med 7 museer inklusive Historiska museet. Myndighetens regeringsuppdrag är att nå bredare och öka användningen av museernas samlingar och verksamhet. Historiskas webb, som har nästan en halv miljon besökare per år, är en nyckel i att fullfölja det uppdraget.
Webbarna har gjorts om i etapper och nu när Historiskas nya webb lanserades den 10 november 2025 använder alla museernas webbplatser (tillsammans med sverigeshistoria.se som myndigheten också driver) samma övergripande tema. Det ger ett enhetligt intryck samtidigt som museernas särpräglade grafiska identiteter bevaras.
Webbplatserna är inte endast en förlängning och förstärkning av ett fysiskt museibesök utan syftar till att vara en unik digital upplevelse. Att alla webbar finns i samma plattform (WordPress) är en förutsättning för att kunna utveckla roliga, mer interaktiva upplevelser framöver. Idag kan vi jobba effektivt med både tid och pengar – när vi utvecklar en skräddarsydd funktion eller innehållsblock på den ena webben kan den användas på alla.
Ett maraton, inte en sprint
Arbetet med Historiskas nya webb har pågått i tre år och involverat cirka 30 medarbetare från flera avdelningar. Sakkunniga på avdelningen för Samlingar och forskning har faktagranskat och uppdaterat cirka 800 daterade kunskapsartiklar, varav flera var 30 år gamla. Innehållet bygger nu på den senaste forskningen och är enklare att förstå. Resultatet är besöksstödjande innehåll och närmare 200 fylliga, sökordsoptimerade kunskapsartiklar. Dessutom är sajten kompletterad med en del ny funktionalitet, bland annat:
en sökfunktion i artikeldatabasen som heter Kunskapsbanken på svenska och History hub på engelska
föremålsinfo hämtas in via en integration/spegling med/från myndighetens samlingsdatabas Sök i samlingarna
en klickbar museikarta som hjälper besökare att hitta utställningar och tillgänglighetsinformation
skräddarsydda besökstips om du vill besöka museet själv, tillsammans med barn eller med en skolklass.
Hur kan webben bättre stödja det fysiska besöket?
När vi frågan till oss själva, identifierade vi två utmaningar som påverkar det fysiska besöket: 1) Historiska har ett väldigt stort hus, och delar lokaler med Ekonomiska museet, och 2) museet har en stor internationell publik som ofta är förstagångsbesökare. För att förstå att det är två museer i ett hus har Värdskap arbetat med det fysiska värdskapet, allt från skyltning till personalens kläder där bägge museernas varumärken exponeras. Utöver sina permanenta utställningar har Historiska ofta flera mindre tillfälliga utställningar per år. Även om besökare uppskattar en tryckt karta behöver den uppdateras och tryckas om ofta.
På Statens historiska museer jobbar vi ständigt med tillgänglighet och har därför inom ramarna för projektet fotograferat trappor, hissar och toaletter till kartan. Den här typen utav information, som hjälper besökare att bättre förbereda sitt besök utifrån sina egna förutsättningar, får oftast inte plats i en tryckt karta.
Den klickbara museikartan kan hjälpa till med både wayfinding och tillgänglighet. Kartan bygger på ett innehållsblock som kallas ”interaktiv bild”. Bazooka har utvecklat den åt oss i WordPress och den var egentligen inte framtagen just till att vara en karta utan används också till bilder där vi vill visa extra detaljer. Den fungerar så att man lägger in en markör och sedan kan man lägga till text, bild, video, ljud och mer.
Att lägga till en markör eller flytta den, tar bara några klick. Vi fortsätter att fundera över hur vi kan vidareutveckla funktionen, exempelvis genom att färga markörer med grönt för att visa Ekonomiska museet. Eller att filtrera alternativ, till exempel ”Visa bara hissarna” eller ”Visa bara toaletterna” (istället för att ha separata klickbara bilder).
Det är inte säkert att den digitala kartan kan eller bör ersätta en fysisk karta. För att ta reda på det behöver vi analysera av hur mycket den används – tillbaka till kunskapsinnehållet än så länge!
Föremålsintegrationen mellan WordPress och Axiell Collections
Den nya funktion vi är mest nöjda med är det vi kallar för föremålsinbäddning, en modul som har sparat oss tusentals timmar vad gäller innehållsarbete. Med tanke på att det finns hundratals föremål publicerade på webbplatsen, behövde vi hitta ett bra sätt att jobba med dessa. Tillsammans med myndighetens webbyrå Bazooka, utvecklade vi en funktion som hämtar in info från myndighetens samlingsdatabas Sök i samlingarna. När en webbredaktör lägger in en länk till ett databasföremål hämtas in information som fyndort, material, mått, fotograf och mediafiler till WordPress.
Användarvy, föremålsinbäddning på historiska.se.Användarvy av samma föremål på myndighetens publika föremålsdatabas Sök i samlingarna.Redaktörsvy i WordPress för att lägga in ett föremål.Redaktörsvy i WordPress när föremålet är importerat.
Om föremålet visas i en utställning får användare också se det, vilket kan öka chanserna att de vill komma och besöka föremålen på plats.
Det finns några barnsjukdomar här – vi har till exempel kvar några fix kring översättningar av termer till engelska.
Fördelar och nackdelar med AI
Det går knappt att prata digitalt nu för tiden utan att nämna AI. För kunskapsdelen av webben var det viktigt för webbens projektgrupp att inte ägna oss åt generativ AI. Myndighetens sakkunniga ville gärna slippa AI:s hallucinationer. Däremot vill vi gärna ta fördel av LLM:s (large language models) för att öka tillgängligheten i artiklarna. Transparens var ett nyckelord i arbetet.
Med tanke på hur vanligt förekommande det är för läsare att mötas av AI-texter kändes det viktigare än någonsin att tydliggöra detta och förvalta vårt förtroende. Under varje kunskapsartikel på webbplatsen hittar läsare ett stycke om hur vi på Historiska museet jobbar med kunskap och fakta. Vi har använt AI för att skapa textsammanfattningar som underlättar för exempelvis elever och personer med NPF-diagnoser att läsa och ta till sig av innehållet. Det fanns faktiskt en hel del missuppfattningar eller hallucinationer som behövde faktagranskas.
AI har också hjälpt oss att skriva alt-texter och metabeskrivningar för sökordsoptimering. Det hade helt enkelt blivit för dyrt att göra det manuellt för den här mängden innehåll.
Sammanfattningar på historiska.se är skrivna av AI och faktakollade av sakkunniga.Denna text finns med på varje kunskapssida på historiska.se.
Sveriges kulturarv blir tillgängligt internationellt
För mig med engelska som modersmål var det viktigt att tidigt titta på intresset för det engelskspråkiga innehållet på webbplatsen. Utländska turister är en viktig målgrupp för museet och det visade sig att vi hade extremt mycket trafik från utlandet till sidor som handlar om nordisk mytologi – men endast 10 kunskapsartiklar att möta upp intresset med. Därför valde vi att översätta samtliga svenska artiklar i kunskapsbanken till engelska. Det finns numera 170 engelska artiklar i vår History hub. Visst kan det nya innehållet locka nya människor till ett fysiskt museibesök, men framför allt tillgängliggör vi en stor del av Sveriges kulturarv till världen.
Att jobba med AI-översättningar som sedan korrlästes av en native English speaker var en självklarhet för oss. Det sparar myndigheten tid och pengar. Vi använde ChatGPT då den levererade översättningar som på det stora hela var kontextuella och nyanserade. Vi visste dock att verktyget inte skulle klara av allt, och branschterminologi blev fel (stenålder förvirrade mest) men där kunde vi vända oss till våra sakkunniga för rätt terminologi.
Vad kostade det?
Budgeten till den nya webben var en kvarts miljon, interndebitering för fotograftid och sakkunnigas tid ej inräknad. Genom att myndighetens webbgrupp i flera år har arbetat systematiskt med att bygga funktionalitet och moduler (det som i WordPress kallas blockmönster) i det gemensamma WordPresstemat, har vi kunnat hålla kostnaderna hyfsat låga. När det var dags för Historiska museets webbprojekt hade vi alla moduler klart, så det var bara att applicera på innehållet.
Webbens framtid
Statens historiska museer och Historiska museet vill erbjuda en maffig digital upplevelse på alla webbplatser och bredda användningen av museerna kunskap. Vi vill lägga till fler interaktiva moment som quiz och en tidslinje – det senaste har vi har utvecklat för Ekonomiska museet och Sveriges museum om Förintelsen, och vunnit Svenska designpriset med. Vi behöver också fortsätta att utforska AI och se hur det skulle kunna berika webbplatsen. Hur exakt vi gör det är inte satt, men en sak är säker, nu har vi en välstädad webb med bra fortsättningar för framtida utveckling!
Det är oktober och det betyder att årets upplaga av fototävlingen Wiki Loves Monuments har avslutats. Kampanjen, vars syfte är att dokumentera kulturarv med hjälp av öppet licensierade foton, ser varje år till att antalet bilder med kulturarvsmotiv på den öppna mediedatabasen Wikimedia Commons ökar. Vi har redan valt ut en av våra favoriter som ni ser ovan – som dessutom visar en plats i Larissas nya yrkeshemvist, Östergötland.
Månadens artiklar
Aron har tidigare skrivit om utbildningar och fortbildningar inom digitalt kulturarv. Som en uppföljning har han intervjuat Ida Nordlander, assisterande intendent på ArkDes, om hur hon kombinerat studier i digital humaniora med museijobb inom digital samlingsförvaltning.
Larissa har deltagit i Riksantikvarieämbetets omvärldsdagar i början av oktober och på vägen hem kretsade hennes tankar särskilt mycket kring en specifik programpunkt. Säkerhetsexperten Hanna Linderstål delade med sig om cybersäkerhetshot mot svenska kulturarvsorganisationer. Frågan som Larissa tog med sig kretsade kring den potentiella konflikten mellan kulturarvets säkerhet och digital öppenhet.
Institutet för språk och folkminnen (Isof) söker en biblioteks- och digitaliseringsassistent, en visstidsanställning på heltid under ett år. Ansök senast 2 november 2025.
Wikimedia Sverige söker en policyansvarig (med fokus på bland annat kulturarv, utbildning och forskning), en deltidsanställning på 50–75 % i 12–24 månader med möjlighet till förlängning.
Kalendar
🗓️ Semantic Web in Libraries (SWIB) är en årlig konferens som fokuserar på länkad öppen data i bibliotekssektorn. Den äger rum digitalt den 17 till 19 november, enbart online.
🗓️ Fantastic Futures 2025, AI4LAMs årliga konferens. Temat i år är ”AI Everywhere, All at Once”. Anmälan är stängd, men presentationerna kommer att kunna ses i efterhand på Youtube.
🗓️ Museum Computer Groups årliga konferens ”Museums + Tech” den 5 december, online och i London. Årets upplaga har temat ”Seize the Tech!”
Som en uppföljning till den tidigare artikeln om utbildningar och fortbildningar inom digitalt kulturarv passade jag (Aron) på att intervjua Ida Nordlander, assisterande intendent på ArkDes och masterstudent i digital humaniora vid Linnéuniversitetet.
Aron: Vem är du och vad jobbar du med på ArkDes?
Ida: Jag heter Ida Nordlander och arbetar som assisterande intendent, främst inom FoU-projektet Ett nätverk av platser. Länkade öppna bebyggelsedata som forskningsinfrastruktur, där jag är projektkoordinator och arbetar med att tillgängliggöra data om byggnader. Mitt fokus ligger på att bearbeta den data vi redan har om våra samlingar – jag arbetar för att göra den så strukturerad, tillgänglig och sökbar som möjligt för andra användare. I stället för att registrera nya objekt, fokuserar jag på att förbättra och strukturera den information som redan finns, och i viss mån berika den.
Jag har en kandidatexamen i museer och kulturarv från Stockholms universitet, med huvudämne i etnologi. Just nu skriver jag min masteruppsats i digital humaniora vid Linnéuniversitetet.
Utbildningen har verkligen haft stor betydelse för min förståelse av det digitala landskapet. Det känns som att jag har fått en verktygslåda med lösningar på många av de utmaningar vi möter inom kulturarvssektorn. Även om inte alla i programmet har en bakgrund i, eller siktar på, museisektorn, så har jag haft stor nytta av det jag lärt mig – särskilt när det gäller att fördjupa mig i olika digitala verktyg. Programmet lade en bra grund som jag idag använder för att driva digital utveckling inom museiområdet.
Vad hade ni för kontakt med kulturarvsinstitutioner under utbildningen?
Vi hade flera föreläsare från kulturarvsinstitutioner som talade om digitalisering, liksom från organisationer som Wikimedia. Vi introducerades även till företag som utvecklar digitala lösningar i kultursektorn. Under utbildningen fick vi prova på flera av dessa verktyg i en studiemiljö, vilket gav oss praktisk erfarenhet som var direkt användbar när vi senare kom ut i arbetslivet. För många av oss handlade det om verktyg som faktiskt används, eller kan användas, inom de områden vi planerade att jobba inom. Vi fick prova (bland annat) OpenRefine, ArcGIS, ArcGIS StoryMaps, OnSpotStory, Replit, Voyant Tools och Stornaway.io.
Nu när du hunnit jobba ett tag, vad hade du önskat dig mer eller mindre av i utbildningen?
Utbildningen gick igenom verktyg som kan användas på olika sätt museiverksamheten – allt från samlingsförvaltning till kommunikation med publiken via digitala plattformar och applikationer. Det är roligt att ha erfarenhet av flera olika verktyg som är användbara i olika delar av verksamheten. Vi kunde sedan använda dessa verktyg för våra uppsatser.
Om du fick bestämma, vilket moment i utbildningen borde erbjudas som fortbildning till redan yrkesverksamma i museisektorn (till exempel inom samlingsförvaltning)?
Momentet där vi fick testa olika digitala verktyg – och hur de kunde användas i praktiken inom verksamheten – var särskilt värdefullt. Att ha den erfarenheten redan innan man kliver in i yrkeslivet har gjort att jag lättare kan se möjliga användningsområden för dessa verktyg i mitt dagliga arbete. Det momentet hade varit väldigt givande även som fortbildning för redan yrkesverksamma inom museisektorn.
Vad borde det forskas mer om kring museer och digitalt kulturarv?
Det är en svår fråga. Jag upplever att det redan finns många verktyg, forskningsprojekt och metoder för att tillgängliggöra det digitala kulturarvet. Utmaningen ligger snarare i att få andra inom sektorn att förstå värdet av detta arbete. Vi inom området kan driva framgångsrika forskningsprojekt, men det är sällan dessa implementeras fullt ut i den praktiska verksamheten efteråt. Det är lika viktigt att nå den digitala publiken som den fysiska besökaren. Om jag ändå skulle peka ut ett specifikt område som jag tror kommer att bli allt viktigare inom forskningen om digitalt kulturarv, så är det AI – det kommer sannolikt att få en allt större roll de kommande åren.
Många i kulturarvssektorn kombinerar tillfälliga jobb med studier – det kan dröja länge innan första fasta jobbet. Hur har du hanterat kombinationen?
När jag började studera på masterprogrammet så jobbade jag deltid på Nobelprismuseet ett tag. Därefter kombinerade jag heltidsstudier med både tjänsten på Nobelprismuseet och en visstidsanställning på 50 % på SHM inom FOU-projektet Användbara auktoriteter för datadriven samlingsforskning. Det var lite rörigt! Sedan började jag arbeta heltid på ArkDes ungefär samtidigt som jag började skriva på min masteruppsats. Även om det var värdefullt att FoU-projektet och uppsatsen hade liknande teman, så var det svårt att faktiskt hitta tid till att skriva. I efterhand känns det ändå som att det var bra att vänta med inlämningen. Jag har lärt mig otroligt mycket genom att både delta i projektet och fördjupa mig i ämnet parallellt med studierna.
”Vi befinner oss i ett läge med systematiska cyberattacker mot svenska system.” Det framförde Hanna Linderstål på Riksantikvarieämbetets omvärldsdagar i Gävle den 2 och 3 oktober 2025. Både Aron och jag var på plats för att delta i programmet och även om det gjorde många inspirerande inspel, så var det ändå hennes presentation jag hade i huvudet på vägen hem.
Linderstål lyckades sätta fingret på ett problem som jag har funderat på och diskuterat med kollegor. Vi har redan skrivit en del om cyberattacker inom kulturarvssektorn (se till exempel Albin Larssons artikel om lärdomar från cyberattacker mot kulturarvsinstitutioner) och jag har hört kollegor diskutera om vilka risker det finns för kulturarvet i dagens säkerhetsläge. Men aldrig innan har jag hört någon beskriva öppet digitalt tillgängliggörande av kulturarv så tydligt som en säkerhetsrisk för mer än det specifika objektet eller den påverkade institutionen.1
Att sänka förtroendet i samhällets infrastruktur och institutioner
Hanna Linderstål beskrev den pågående vågen av systematiska försök att störa våra digitala system bland annat som försök att störa vårt förtroende i myndigheter, medier och offentlig infrastruktur: ”Man vill störa så pass mycket så att man sänker förtroendet för ett samhälle”. Hon drog ett sammanhang mellan fysisk förstörelse av kulturarv i krig, som till exempel i Syrien eller Ukraina, och cyberattacker och spionage på svenska kulturarvsinstitutioners digitala plattformar.
Hon konstaterade att det är ett antal svenska museer som redan försvårar för internettrafik från Ryssland och andra länder i öst, bland annat för att få ned botanrop och dataskördning för AI-träning. Ändå syns det tydligt, enligt henne, att det pågår aktiva försök att kartlägga kulturarv utifrån publikt tillgänglig digital information och utforska möjligheter som finns för att manipulera eller förändra narrativ om historia och kulturell identitet. Att det alltså utgör en risk att så lätt kunna få en översikt över det svenska kulturarvet för att så mycket information finns tillgängligt, att vi gör det för enkelt att kartlägga infallsvinklar för desinformation och sabotageförsök. Enligt Linderstål kan förståelse av kulturarv leda till att informationsöversikten över ett samhälle blir rikare och mer fullständig. Den kunskapen kan sedan användas för att göra desinformationskampanjer mer trovärdiga eller autentiska eller riktade mot konfliktbelagda ämnen.2
Öppenhet vs. säkerhet?
Men hur ska vi då agera utifrån dessa slutsatser? Betyder det att vi ska publicera mindre av våra samlingar öppet? Behöver vi välja mellan säkerhet och öppenhet, prioritera det ena över det andra? I viss utsträckning stämmer det säkert för vårt digitala kulturarv, om vi ser det som en samling av all information om kulturarv som professionella organisationer och ideella aktörer, myndigheter och privatpersoner har samlat och publicerat på nätet. Idag skulle jag säga att en majoritet av nordiska organisationer prioriterar öppenhet genom att publicera sina digitiserade samlingar och den samlade kunskapen öppet på nätet, på sina egna webbsidor, via aggregatorer, på sociala medier, på Wikimedia Commons. Det finns en hel del information som döljs, just av säkerhetsskäl, som till exempel försäkringsvärde, placering i magasin osv. Där sker redan en avvägning mellan säkerhet och öppenhet. Men det finns ändå en hel del museer som till exempel uppger om ett specifikt verk just nu ställs ut och i så fall var den befinner sig.
Även om det finns anledningar varför man skulle kunna argumentera att det är säkrare att inte publicera detaljerad information om konstverk, biblioteksbestånd, fornlämningar och kulturhistoriska föremål, så vill jag slå ett slag för att det kan vara tvärtom. Ju öppnare och bredare vi publicerar våra digitiserade samlingar, desto bättre blir dess skydd. Varför? För att vi delvis blir fler som är intresserade av att skydda det och för att det blir svårare att förstöra allt.
Ju mindre kulturarvet sprids och är känt, till exempel i digitiserad form, desto svårare blir det att motivera fler till skydda det. När Notre Dame brann, då var det ett antal röster som kritiserade att det var just den kyrkan som brann som fick så mycket uppmärksamhet, medan kulturarv i andra länder, med kanske lika stor eller större betydelse, inte alls fick ihop lika mycket stöd. Det visar, menar jag, att vi behöver känna en anknytning till något för att kunna bry oss om dess bevarande. Därför är det viktigt att samhället känner sig delaktigt i skyddet av vårt kulturarv. De ska kunna komma så nära som möjligt (med en praktisk begränsning utifrån föremålets fysiska bevarande), där de befinner sig, för att kunna utveckla en relation till det.
Mitt andra argument för en bred digital spridning av vårt kulturarv är utfallet av de cyberattacker mot kulturarvsinstitutioner som vi redan har sett. I British Librarys fall var kopiorna på Wikimedia Commons och Internet Archive bland de få högupplösta kopiorna som fanns kvar efter hackerattacken. Deras katalogtjänst låg nere, och i och med att även backupversionerna hade påverkats av attacken var kopiorna på andra tjänster livsviktiga under den första tiden efter angreppet. Att sprida ut sina data kan bli en otroligt viktig aspekt om den egna databasen förstörs hos en aktör.
Att sprida kulturarvet öppet betyder att förbättra dess skydd
Jag skulle alltså konstatera att det kan vara tvärtom. Att prioritera öppenhet kan betyda att prioritera kulturarvets säkerhet, åtminstone i den digitala sfären. Att datan sedan kan användas även av dåliga aktörer, det är en risk som vi behöver avväga mot fördelarna gentemot alla som behöver tillgång av goda skäl.
Hanna Linderstål uppmanade i slutet att ”var och en av våra organisationer kommer behöva identifiera vilka kritiska processer och delar vi har i vår organisation som vi behöver skydda. Vilka är de kritiska delarna hos oss? Hur ser vi till att vi har ett lämpligt skydd för dem?” Det kan jag helhjärtat instämma i. Vi alla behöver få en bättre forståelse av vilken känslig information vi sitter på, hur vi skyddar våra system, och hur vi skyddar våra samlingar och bestånd, digitalt och fysiskt.
Ett tips: Dubbelkolla med era systemleverantörer hur er tillgång till er data säkerställs i krig och kris.
