En ny månad, ett nytt KOD-brev! Utvilade efter en långhelg dyker vi in i de senaste nyheterna och tips från vår omvärldsbevakning inom digital utveckling i kulturarvssektorn.
Månadens artikel
Larissa har sammanställt fem rekommendationer hur man kan arbeta med skärmar i kulturorganisationer, från enkla digitala informationsskyltar till mer avancerade interaktionsgränssnitt. Vägledningen innehåller praktiska råd och övningar för hur man kan utvärdera och analysera skärmar och deras gestaltning och placering.
🔗 I boken Negotiating Digital Heritage Infrastructures undersöker Quoc-Tan Tran några svenska kulturarvsinstitutioners digitala infrastruktur, däribland Alvinkonsortiet och Riksantikvarieämbetet.
🔗 I den norska museivärlden pågår en debatt om (norska) Kulturrådets projektfinansiering, där samlingsförvaltningsbolaget KulturIT tar emot en stor del av de utdelade medlen. För den som vill läsa: For få midlar til digital utvikling (Tidsskriftet Museum).
🔗 I Tyskland har projektet DigiCulture tagit fram en digitaliseringsvägledning med fokus på små till mellanstora institutioner. Man har kunnat konstatera att de stora institutionerna oftast får mest uppmärksamhet, men är oftast ingen användbar förebild för mindre organisationer, i och med att utgångsläget ser så olikt ut.
Uppsala universitetsbibliotek söker en bibliotekarie till avdelningen för lärande och forskningsstöd. 100%, tidsbegränsad anställning. Sista ansökningsdag 22 april.
Riksantikvarieämbetet har annonserat olika tjänster inom bibliotek och arkiv: en bibliotekarie med fokus på digitala tjänster och erbjudanden (100%, tillsvidare) och en arkivarie (100%, vikariat).
Inom forsknings- och digitaliseringsprojektet om ”Riksantikvarieämbetets- och Vitterhetsakademiens äldsta historia” mellan KB, RAÄ och Vitterhetsakademin har olika tjänster utlysts som har digital fokus:
Järnvägsmuseet i Gävle söker en museiassistent med uppgifter inom digitalisering och magasinsarbete. 100%, visstidsanställning. Sista ansökningsdag 26 april.
Københavns Stadsarkiv söker en datamanager. Visstidsanställning, 100%. Dessutom söks en digital arkivarie, tillsvidareanställning, 100%. Sista ansökningsdag 12 april.
Kalender
🗓️ 21–23 april: Sveriges museers vårmöte (Uppsala). Sista anmälningsdag 20 mars för att delta på plats, 10 april för att delta digitalt.
🗓️ 19–21 maj: Publik och Praktik. Riksantikvarieämbetet ordnar workshop och seminarium om att använda AI i publika miljöer. Intresseanmälan senast 31 mars.
Om digital informationsförmedling i det fysiska rummet
Hur förmedlar vi relevant information med hjälp av skärmar till den fysiska besökaren? När jag mötte Stockholms stadsbibliotek i deras EU-finansierade projekt Digitalt kompetenslyft hade jag anledning till att fördjupa mig i ämnet. Här kommer mina tips om hur skärmar kan användas till deras fulla potential.
Skärmar gör vissa saker enklare – och andra svårare
Jag har jobbat i ett antal år med ämnet som ibland kallas för digital skyltning (från engelska digital signage) eller mer specifikt utställningsskärmar. Till följd av det innehåller min kamerarulle en hel del skärmar i offentliga miljöer och i kulturinstitutioners korridorer. Museibranschen använder skärmar mycket i utställningar, bibliotekssektorn i entréer och i receptioner har skärmar en självklar plats i många branscher med publikkontakt. En aspekt som förenar de olika branscherna är att det finns väldigt lite referensmaterial och upparbetade standarder. Det beror delvis på att de skiljer sig i interaktionsnivån från en ren informationsskylt (envägskommunikation) över en pekskärm till en hel installation som styrs t.ex. via sensorer.
Ofta är uppstartskostnaden jämförelsevis hög (i många fall krävs det en nyinköpt mjukvara för att smidigt styra innehåll på skärmarna samt skärmar som finns i många olika kvalitéer) och arbetssätten är inte alltid upparbetade när skärmen skruvas fast och kablarna monteras fast. I en tidigare artikel har jag redan skrivit om digitala skärmar i utställningar och vilka grundläggande utmaningar som finns med skärmar som informations- och interaktionsytor. Artikeln fick ett utmärkt svar av Wilhelm Lagercrantz som underströk att skärmar som förmedlingskanal inte har fått den uppmärksamheten som de kanske förtjänar.
Därför vill jag gärna lyfta blicken från just utställningsskärmar och närmar mig skärmen som kontaktyta till publiken mer grundläggande.
En kommentar direkt här i början: Jag har letat i flera omgångar, men inte hittat en enda resurs som närmar sig just skärmar som medium i offentliga inomhusmiljöer, men jag och alla andra nyfikna blir jätteglada om ni länkar till bra resurser i kommentarerna!
Låt oss börja med mina fem huvudregler för hur vi skapar bättre skärmar för besökarna på bibliotek, museum och arkiv!
1. Välj rätt format
First things first: Skärmar behöver inte alltid vara rätt svar på frågan: Hur når vi fram med innehållet? Det kan i många fall vara mer effektiv med en plottertext, en affisch eller en annan grafisk form för att att få fram relevant information till besökaren. Detta gäller särskilt i utrymmen där det redan finns en hel del rörelse, ljud och intryck som tar upp besökarens uppmärksamhet.
När är en skärm en bra kommunikationskanal?
Om ni har en begränsad yta på väggen, men behöver få fram olika informationsbitar (t.ex. i receptionen: öppettider, entréavgift, dagens program och kanske menyn i restaurangen). Här gäller det att vara selektivt. För många olika typer av information eller roterande slides kan skapa problem, t.ex. när besökaren inte vet vilken information hen kan förvänta sig från att vänta på nästa slide, eller när det tar mycket tid till samma slide upprepas.
Om ni vill skapa interaktion. Här har andra kanaler i fysisk format ofta begränsningar.
Om ni vill ge möjlighet till fördjupning, men där utrymmet är begränsat, t.ex. i utställningar.
I alla dessa fall krävs det dock en hel del om man vill uppnå målet: att besökaren stannar till och tar in informationen på skärmen eller interagerar till och med med innehållet.
Om ni har efter en avvägning mellan en skärm och andra kommunikationssätt kommit fram till att det ska bli en skärm, tänk på följande aspekter:
Rätt storlek Beroende på var besökaren står när hen kommer in i det fysiska rummet måste inte bara skärmen, utan även informationen på skärmen synas bra.
Skärmens tillgänglighet Tänk på möjligt blänk (särskilt om den står i ett rum med dagsljusinfall eller med placering bakom glas), kontrast, typsnitt och -storlek. Det finns inga standarder just för skärmar i offentliga miljöer, men utifrån definitionen för tillgängliga medier ska de vara möjliga att uppfatta, hanterbara, begripliga och robusta. Bra utgångspunkter för detta kan vara WCAG-standarden, DIGG-webbriktlinjerna och lagen om tillgänglighet till digital offentlig service (DOS-lagen). Använd verktyg som accessible-colors.com eller contrastchecker.com för att testa hur bra kontrasten mellan text- och bakgrundsfärgen är.
Skärmens roll i kommunikationen med besökaren Alla element på en skärm kommunicerar något, alla ord, all formgivning, alla bilder (avsiktligt eller oavsiktligt). Det kanske bästa exemplet är vad en trasig skärm kommunicerar: att en process inom organisationen inte fungerar som den ska. Om det bara finns en låg sannolikhet att besökaren inte vet hur hen ska ta till sig informationen på skärmen eller hur hen ska interagera med den kommer hen inte vänta och experimentera i många fall, utan hen kommer ge upp eller, om informationsbehovet är tillräckligt stort, fråga personalen. Förklara alltså ditt budskap och besökarens förväntade interaktion så tydligt som möjligt. Se skärmen som ett samtal mellan institutionen och besökaren och forma orden på samma sätt som du skulle prata med en besökare.
2. Välj rätt plats
Förbudsskylt på dörr på Kilsgatan 14, 1982. Okänd fotograf, Örebro stadsarkiv, CC BY.
Alldeles för många skärmar gestaltas vid skrivbordet, utan att ta hänsyn till om informationen placeras rätt i förhållande till besökarens användarresa. Jag vill verkligen uppmana att ta sig till det fysiska utrymmet och analysera på plats vart besökaren kommer titta, vilka frågor hen har just precis där den står när den ska titta på din skärm och vilka andra element som lockar fokuset till andra stimulanser.
Jag brukar fota utrymmet exakt från punkten där besökaren står och går för att verkligen kunna fånga upp alla element som spelar roll för hur stor sannolikheten är att skylten och besökarens intresse och uppmärksamhet möts.
Om du kan ställa eller sätta ner dig i utrymmet där du vill ha din skärm kan följande frågor vara hjälpsamma för analysen:
Hur rör sig människorna genom utrymmet?
Var stannar de?
Vart tittar de?
Hur väl är deras rörelser och uppmärksamhet synkade med befintliga skyltar?
Om ni ser någon som faktiskt tar till sig information på en skylt, en väggtext eller en skärm, hur länge stannar de vid?
Vilka distraktioner finns i närheten i form av ljud, rörelse, färger eller aktiviteter?
Kan du identifiera ytor i rummet som är lugnare eller mer utsatta för rörelser och ljud?
Om du kan hitta svar på dessa frågor (och be gärna en kollega och en extern person att bolla tankar om utrymmet) kan du lättare hitta den perfekta placeringen för en förmedlande skärm. Gå gärna till utrymmet under olika delar av dagen, på veckodagar och helgen.
Oavsett om du vill att skärmen förmedlar information som envägskommunikation eller om du vill skapa en mer interaktiv skärm: tänk på att besökaren ska kunna stanna till och ta till sig information. Skärmen ska inte störa besökarflödet genom utrymmet, till och med när flera personer tittar på skärmen (särskilt vid längre videoformat eller många roterande slides). Om besökaren faktiskt ska interagera, t.ex. via en pekskärm, gör det attraktivt att stanna till genom att skapa en möjlighet att sitta ner. Tänk också på att inte placera skärmen för högt, det kan antingen bli obekvämt om man behöver titta eller läsa längre och kan bli otillgängligt för människor i rullstol och barn.
3. Känn din målgrupp
Beroende på vilket utrymme du väljer kan denna aspekt vara klurig. Om det är en allmän entré till ett kulturhus med många olika organisationer och målgrupper kan detta bli mycket klurigare än ett rum i en utställning med en prioriterad målgrupp. Oavsett kan det vara bra att reflektera över hur relevant ditt innehåll är för besökaren. Ett av de större misstagen som man kan göra när man gestaltar innehållet till en skärm är att bli glad över att det inte längre finns några begränsningar i hur mycket information man kan stoppa ner i en skärm, alltså t.ex. all text som inte fick plats bland väggtexterna, men som kollegorna ändå vill få med någonstans. Helst ska en skärm alltid ha ett tydligt syfte och då begränsas till ett ämne, en interaktion eller ett användarfall.
Fundera därför på:
Hur viktig är den information som ni vill nå ut med för din målgrupp? Är det frågor som verkliga besökare har ställt i samma eller liknande situationer? (Det här är ett av många tillfällen där man med fördel kan bolla tankar med kollegorna i receptionen.)
Hur väl känner ni målgruppens intressen, behov och förutsättningarna? Finns de där skylten står?
Nischade målgrupper är bara en del av alla som rör i ett offentligt utrymme. Hur ser ni till att de känner sig adresserade? Särskilt om skylten inte kan direkt interageras med via en pekskärm är detta viktigt med tanke på vilka språk som används på skärmen.
Hur ofta dyker besökarna upp själva, hur ofta i grupp? Detta har stor påverkan på hur benägen besökaren är för att spendera tid ensam vid en som bara tillåter interaktion med en person och där besökaren förväntas spendera en till flera minuter för att ta till sig text, bild, video eller liknande.
De flesta av oss som jobbar i kultursektorn är på ett eller annat sätt yrkesskadade. Så oftast är man själv inget bra genomsnittsexemplar på en biblioteks- eller museibesökare. Men försök att observera dig själv i situationer där du passerar information i skylt- eller skärmformat, hur länge stannar du och hur länge försöker du att bara ta till dig information med hjälp av en skärm om du inte direkt får det svaret du letade efter?
Detta kan du sedan också använda när själva innehållet till skärmen ska tas fram. För skärmar gäller mycket av det som rekommenderas för tillgängliga webbsidor eller appar, men några grundläggande regler tål att upprepas:
Skriv det viktigaste eller huvudaspekten först och presentera ditt innehåll i en meningsfull ordning.
Markera rubriker tydligt och avgränsa dem från löptext.
Testa om innehållet kan läsas inom 10 till 15 sekunder (om det tar längre tid att läsa allt på en sida, eller när besökaren själv ska scrolla igenom en text, tänk på att du måste få hen att verkligen lägga sin tid på denna interaktion på mycket kortare tid, direkt i början).
Använd inga facktermer eller jargong.
Placera text helst inte framför en bild för läsbarhetens skull. Detta är särskilt viktigt om skärmen gestaltas på en annan skärm. Där kan sidoförhållandet vara annorlunda, och på en större skärm kan texten plötsligen hamna i en annan sektion av bilden.
Välj ett lättläst typsnitt.
Använd inte enbart färg för att förmedla information. Grön, röd och brun eller blått och lila kan vara svårt att särskilja för människor med nedsatt synförmåga eller färgblindhet.
Om det finns video med tal eller ljud, använd undertexter. Särskilt relevant om ljudet inte spelas upp automatiskt, utan att besökaren behöver använda hörlurar eller liknande. Om alla är upptagna kommer det inte finnas något bra sätt att ta till sig informationen i videon överhuvudtaget.
Undvik snabba växlingar och flimmer.
Be olika människor att läsa innehållet per bild om du använder roterande slides (t.ex. barn, äldre människor, människor med svenska som andra språk). Se till att den varken roterar för snabbt eller långsamt.
Om det finns många delar i ett och samma skärm eller moment, visa upp förloppet (t.ex. slide 1 av 20, grafiska element som visar hur många procentdelar av videon som har visats).
Om du vill locka besökarens uppmärksamhet till skärmen kan det vara bra att använda animationer eller rörligt innehåll. Men var försiktigt med för mycket rörligt innehåll i ett och samma utrymme, det kan snabbt uppfattas som rörigt eller omöjligt att välja mellan alla stimulanser.
Jag kan varmt rekommendera att göra en övning tillsammans med kollegor där alla tar med sig ett foto på en skärm eller en skylt som ni har träffat på i ett offentligt utrymme. Diskutera tillsammans:
Hur effektivt kommunicerar skylten det bakomliggande budskapet?
Finns det element som distraherar från detta budskap? Hur hade det kunnat undvikas?
Hur väl är den anpassat för den faktiska målgruppen?
Hur väl funkar skylten i sin omgivning?
4. Var realistisk angående din organisations resurser
En av de bästa aspekterna med skärmar jämfört med andra format för informationsförmedling är att de kan anpassas med tiden.
Det är också en av deras sämsta aspekterna.
När en affisch tas fram säger ingen ”Det där kan vi förbättra med tiden!” eller ”Det där saknas fortfarande, men det fixar vi efter invigningen”. Ja, skärmar kan anpassas och förbättras, men det krävs att vi avsätter realistiska resurser i form av arbetstid, regelbundet och vid incidenter. Inget är så tråkigt som en svart skärm med en skylt ”Ur funktion”.
Involvera alla berörda medarbetare när ni väljer mjukvara för skärmarnas innehåll och styrning. Alla som behöver anpassa innehåll behöver få en introduktion. Kolla med kollegor på andra organisationer vilken mjukvara de har, hur de upplever supporttjänsten, vilken användarstatistik tjänsten producerar, hur stabilt tekniken fungerar och hur ofta tekniker behöver rycka in för att lösa problem.
Oavsett hur många skärmar det ska finnas från början och hur många som kommer till, välj tidigt ut en medarbetare som objektspecialist som håller koll på uppdateringar, som kan utbilda fler och som kan lyfta delar av produkten som ni inte använder än. Om det kommer fram att dessa resurser inte finns internt kan det vara bra att överväga om ni ska installera fasta skärmar.
Planera också in hur ofta informationen ska anpassas och förändras och vem som ska göra det. Dessutom kan det vara bra att ha en rutin på plats vem som ska hålla koll på skärmarna (vakt eller receptionspersonal?) och vad som är plan B om de en morgon bara inte vill vakna till. För den dagen kommer alltid.
Att utvärdera känns som en självklar del av många arbetsprocesser, men den verkar också vara just den som prioriteras ned när tidsbrist uppstår. Det är dock nästan en av de viktigaste, för att kunna utvecklas och förbättras, både som medarbetare och för arbetsprocesser.
Oavsett om det är en temporär installation eller en skärm som ska tillsvidare står på samma ställe: planera in utvärderingar efter fasta tidsintervaller (t.ex. efter fyra veckor, tre månader, ett år). Bjud in alla berörda kollegor, särskilt i yrkesgrupper med mycket publikkontakt. Gör utvärderingar som korta intervjuer med besökarna. Metoder som deltagande observation kombinerad med fotodokumentation kan vara ett bra tillägg till användarutvärderingar.
Som vanligt brukar en blandning av kvantitativ data i form av statistik och kvalitativa analyser som intervjuer och deltagande observation blir mest användbar.
Nu är jag nyfiken: Vad är dina lärdomar från att arbeta med skärmar i utställningar, på bibliotek och arkiv?
Vårdagsjämningen närmar sig och den värsta vinterkylan kanske är förbi. I månadens nyhetsbrev blickar vi framåt mot våren men också mot höstterminen – kanske dags att fortbilda sig om digitalt kulturarv på något svenskt universitet? Vi blickar också tillbaka på Wikimedias digitala statistik från 2025 och hur den används av svenska museer.
Månadens länktips
🔗 Riksantikvarieämbetets museiavdelning har satt samman ett stöd till god AI-implementering på museiområdet. Dokumentet går igenom ett antal användningsområden där AI kan användas av museer och museipersonal (men missar den kanske vanligaste användningen: maskinöversättning) och tar upp möjligheter, risker och juridiska och etiska aspekter att ta hänsyn till.
🔗 Är du nyfiken på vad museer laddar upp för kod till Github? Calle Stenfelt är interaktionsdesigner på Bazooka och skickar varje vecka ut det AI-genererade nyhetsbrevet AmuseAlot.
För dig som längtar tillbaka till skolbänken har Aron tittat igenom universitetens kursutbud inom digitalt kulturarv. Förutom några intressanta distanskurser går det även att fortbilda sig inom digitalt kulturarv i Lund, Umeå, Göteborg och Kalmar. Universiteten öppnar antagningen för hösten 2026 den 16 mars och sista anmälningsdag är den 15 april.
I Sveriges museers rapport Museerna tappar marginellt – men når rekordpublik digitalt rapporterade 29 museer att de hade sammanlagt 376 miljoner visningar under 2025 på Wikimediaplattformarna, nästan en fördubbling av siffrorna ifrån 2024. Hur uppstår dessa siffror och kan de verkligen stämma? Albin Larsson redogör för hur statistiken samlas in och önskar sig att museerna visar mer aktivt engagemang för gemenskapen som hanterar deras filer.
Wikimedia Sverige söker en projektledare för utbildning och lärande. Projektanställning på 100 % i 18–24 månader med möjlighet till förlängning. Sista ansökningsdag 15 mars.
Statens museer för för maritim-, transport- och försvarshistoria söker en digital strateg. Tillsvidareanställning, 100%. Sista ansökningsdag 22 mars.
Östergötlands museum söker en arkivarie. Tillsvidareanställning, 80%. Sista ansökningsdag 23 mars.
Göteborgs naturhistoriska museum söker en intendent för att tillgängliggöra samlingsdata kopplade till museets prioriterade samlingar av spindlar, insekter och mollusker. Projektanställning fram till årsslutet. Sista ansökningsdag 8 mars.
Göteborgs stad söker sommarpraktikanter som arkivassistenter för arbetsuppgifter inom digital arkivering mellan 8 juni till den 31 juli. Sista ansökningsdag 9 mars.
Bane NOR söker en arkivrådgivare för historiska arkiv i Hamar. Tillsvidareanställning. Sista ansökningsdag 2 mars.
🗓️ 21–23 april: Sveriges museers vårmöte (Uppsala). Sista anmälningsdag 20 mars för att delta på plats, 10 april för att delta digitalt.
Månadens bild
Vi vill också tipsa om en lyckad digital interaktiv station! Aron har passat på att besöka Nordiska museets nya fotoutställning Nordiska ögonblick, där tre av sju rum vigs åt digitiserat foto medan de återstående fyra är storutskrifter av vattenskadade negativ från vattenläckan i museet vintern 2021. Finast var de digitala fotoalbumen med dubbla inbyggda skärmar. På den högra skärmen/”sidan” visas tumnagelbilder/miniatyrbilder, på den vänsta en uppförstorad bild med kort bildtext. Snyggt, intuitivt och inbjudande!
Hur lär vi oss arbeta med digitalt kulturarv egentligen? Vi som jobbar med digitala metoder och verktyg inom kulturarvssektorn har ofta kombinerat en ”vanlig” humaniorautbildning med självstudier och arbetslivserfarenhet – och de senaste åren även med kurser i digital humaniora.
För dig som längtar tillbaka till skolbänken har jag tittat igenom universitetens kursutbud inom digitalt kulturarv. Universiteten öppnar antagningen för hösten 2026 den 16 mars och sista anmälningsdag är den 15 april.
På plats
I Lund ges kursen Digital historia (7,5 HP) med följande beskrivning: ”Hur påverkar digitala källor, digitalisering av kulturarv och digitala arbetssätt vårt förhållande till historisk kunskap? I kursen diskuterar vi detta utifrån både historiska undersökningar och förmedlingen av historia till en bredare publik.”
I Umeå ger Institutionen för kultur- och medievetenskaper (där museologi ingår) kursen Digitala metoder inom humaniora och samhällsvetenskap (7,5 HP), som ”ger en orientering i digitala metoder och forskning inom digital humaniora och samhällsvetenskap. I fokus ligger digitala forskningsmetoder och deras användningsområden i relation till samhällets, kulturens och kulturarvets digitalisering.”
Kursen Från kod till kritiskt tänkande: Problem i digital forskning och design (7,5 HP) på Göteborgs universitet förstår jag knappt ens själv vad den handlar om, men det låter onekligen intressant! ”Hur påverkar digitala metoder egentligen forskning, design och kunskapsproduktion – och vilka utmaningar följer med dem? I den här kursen får du fördjupa dig i de kritiska frågor som uppstår när digitala verktyg används inom humaniora, samhällsvetenskap och kulturarvsinstitutioner. Kursen följer hela projektprocessen: från hur data skapas och samlas in, till hur den analyseras och presenteras. Särskild vikt läggs vid frågor om teknologisk hållbarhet, komplexitet och tillförlitlighet, inte minst i relation till generativ AI och andra snabbt växande teknologier.”
Linnéuniversitet (campus Kalmar) ger kursen Teoretiska perspektiv på arkeologins och museernas digitalisering (7,5 HP). ”Efter avslutad kurs är du som student väl rustad att förstå och kommunicera kring hur digitaliseringen påverkar alla led av den arkeologisk praktiken, från fältarbete och dokumentation, via forskning och tolkning till kommunikation och förmedling genom exempelvis museer och olika digitala plattformar.”
På distans
Linnéuniversitet erbjuder flera kurser inom digital historia och digital humaniora. Digital historia: metoder, resurser och ontologier (7,5 HP) är en distanskurs på halvfart. ”Kursen tar upp frågan om vad digitalhistoria egentligen är samt ger en introduktion till ett urval av de olika digitala metoder som kan användas inom historieämnet för förmedling, forskning och analys både från ett digitalt och traditionellt perspektiv.”
Även Programmering för Digital Humaniora (som erbjuds i två versioner, 7,5 HP eller 15 HP) innehåller en hel del relevanta moment för den som vill laborera med digitalt kulturarv. ”Syftet med kursen är att introducera och diskutera grundläggande begrepp och tekniker för programmering inom området för digital humaniora.”
För den som arbetar med audiovisuellt arkivmaterial kanske Film, arkiv och digital kultur (7,5 HP) kan vara något? ”Kursen handlar om arkivfrågor och om digitalisering. […] Vad är viktigast: att se till att filmer bevaras och skyddas så att de kan överleva så länge som möjligt eller att tillgängliggöra dem och visa dem? Och vad innebär digitaliseringen för våra möjligheter att i framtiden uppleva och forska om äldre tiders film?”
Har jag missat någon relevant kurs? Hör gärna av dig, så kan jag komplettera innan det är för sent!
29 museer rapporterar via Sveriges museer att de hade sammanlagt 376 miljoner visningar under 2025 på Wikimediaplattformarna, nästan en fördubbling av siffrorna ifrån 2024.1 Samtidigt rapporterar Wikimedia Foundation, stiftelsen som driver Wikipedia och dess systerprojekt, att antalet läsare gått ner under samma period.2 Hur uppstår dessa siffror och kan de verkligen stämma?
Låt oss titta på vad Wikimedia Foundation faktiskt mäter, speciellt två värden är viktiga för att förstå denna statistik:
Antalet hämtningar av en mediafil
Antalet sidvisningar av en artikel eller en annan innehållssida
Den första siffran låter till en början hyfsat relevant. Antalet hämtningar av en mediafil bör vara en ganska bra indikator på hur mycket en bild eller fil faktiskt syns för en läsare, till exempel när någon läser en artikel på Wikipedia. Problemet med detta värde är tyvärr att den slutgiltiga siffran inkluderar automatiserad trafik, till exempel sökmotorers eller AI-verktygens skrapning av webben. Detta påverkar siffrorna i sådan grad att Wikimedia Foundation själva avråder ifrån att använda detta värde som en indikation på antalet visningar.3
Antalet sidvisningar av en artikel har ett ännu mer uppenbart problem. Denna indikator antar att en bild visas när en artikel visats som innehåller denna bild. Detta innebär att filen får en visning, även om läsaren kanske bara läste en rad eller två, eller så var artikeln väldigt lång och läsaren kanske aldrig såg bilden.
Museernas beroende av tillgängliga statistikverktyg
När museerna samlar in statistik om användning av mediefiler på Wikimedia-plattformar används främst tjänsterna GLAM Wiki Dashboard, Wikimedia Commons inbäddade statistik och BaGLAMa2. Dessa tre verktyg använder två helt olika metoder för att räkna ut antalet “visningar”.
GLAM Wiki Dashboard utgår ifrån den statistiken som Wikimedia Foundation publicerar på dumps.wikimedia.org. Under rubriken “Analytics Datasets: Mediacounts” finns statistik om hur ofta mediefiler som bilder, audiofiler eller videon har hämtats från Wikimedias servrar detta är samma siffror som Wikimedia avråder att man använder.
Båda Wikimedia Commons inbäddade statistik och BaGLAMa 2 använder sig av en och samma metodik. De kollar på alla sidor och artiklar där en fil används och räknar sedan ihop antalet sidvisningar för dessa sidor. Den ger en viktig indikation på hur ens media sprids och används, tyvärr så har den väldigt lite med faktiska “visningar” av mediafiler att göra.
Det blir uppenbart när man tittar på verkliga siffror från verktygen och jämför dem.
Enligt GLAM Wiki Dashboard visades Nordiska museets bilder 1,1 miljoner gånger under januari 2026. Enligt Wikimedia Commons inbäddade statistik visades samma bilder hela 2,4 miljoner gånger.
Men om GLAM Wiki Dashboard utgår ifrån antalet hämtningar, hur kan bilderna ha visats mer än dubbelt så många gånger i artiklar utan att ha hämtats?
När någon läser en Wikipedia-artikel så laddas bara bilderna in som syns på skärmen. Först när man läser vidare så laddas successivt fler bilder in. Majoriteten av sidvisningarna kommer ifrån ett fåtal mycket populära artiklar som då också tenderar att vara mycket längre, vilket i sin tur betyder att dessa bilder syns få gånger, samtidigt som de bidrar mycket mer till statistiken. Detta kan också vara en strategi för en GLAM-institution som vill rapportera höga siffror i sin statistik, att lägga till egna bilder i artiklar på olika språkversioner som får många visningar. Ett exempel från Nordiska museet finns bland deras mediefiler mest flest visningar, ett foto på björnjägare som dyker upp i olika språkversioners översiktsartiklar om just björnar, till exempel på engelskspråkiga Wikipedia (ni kommer behöva skrolla ner en bit). Artikeln visas helt enkelt väldigt mycket men få läsare ser någonsin bilden.
Den verkliga siffran är svår att uppskatta men om ungefär en tredjedel av alla filhämtningar leder till en visning så skulle Wikimedia plattformarna ändå resultera i dubbelt så många visningar som på Instagram och sju gånger så många visningar som i museernas egna digitala samlingar, enligt Sveriges museers statistik.
Kvalitet före kvantitet
Det som återstår att reflektera över är vilken roll vi vill att kulturarvsinstitutioner spelar som kunskapsaktörer och vilken betydelse vi ger kvantitativa mätningar. Om vi vill se museer, arkiv och bibliotek som kunskapsinstitutioner borde vi lägga vikt på att statistiken de redovisar är signifikant för det som de vill mäta. Samtidigt så borde organisationerna möjligtvis visa mer aktivt engagemang för gemenskapen som hanterar deras filer och mäta värdet av denna interaktion och intresset för deras samlingar. Vet man vilket av ens material som redigeras mest av Wikimediaanvändare eller om något specifikt material har visat sig vara speciellt intressant för en viss grupp?
Välkommen tillbaka till ett nytt år med KOD! Nu har vi funnits i exakt ett år och vilket underbart år det har varit, tack vare er som läser och bidrar med frågor och svar. Lite oväntat blev det en utgåva som handlar mycket om AI från träningsdata till användning.
Månadens artiklar
I ett gästinlägg reflekterar Alexandra Stiernspetz Nylén (Kulturparken Småland), Katarina Ellborg och Marina Jogmark (Linnéuniversitetet) över bristen på en nationell strategi inom storskalig digitisering av arkivmaterial och hur det präglar både användning och relevansen av AI-tjänster.
Larissa funderar på om det faktiskt finns så stora skillnader i hur vi historiskt sett har visualiserat historiska händelser och personer i förmedlingssyfte och dagens första utställningar med AI-genererade bilder. Spoiler: de finns, men det handlar kanske mer om oss som sitter vid pennan respektive datorn och de som ser på bilden.
Arkiv-IT söker en en arkivkonsult. Intervjuer sker löpande.
Nasjonalarkivet söker en analytiker inom storskalig digitisering i Trondheim, en systemadministratör i Oslo och en produktionsmedarbetare inom digitisering i Tynset. Sista ansökningsdag: 27 januari, 12 februari respektive 8 februari. De har även en annons ute för spontanansökningar för sökande med olika kompetensprofiler.
Kalender
🗓️ 27 januari: Förintelsens minnesdag. Arolsen Archives startar en ny delkampanj kring tillgängliggörandet av namn till människor som mördades eller fängslades under Förintelsen. Som en del av kampanjen #EveryNameCounts släpps 58 000 dokument som nyss digitiserats och som hör till belgiska Nationalarkivets samling av kort som dokumenterar livsöden av de som deporterades från Belgien och Frankrike till förintelselägret i Auschwitz. Målet är att transkribera alla namn inom en vecka med hjälp av internationella volontärer.
🗓️ 4–7 februari: Folk och Kultur, Eskilstuna. Ett urval av programpunker:
🗓️ 12 februari kl 10–11.30 (digitalt, gratis): Bästa möjligheterna för framtidssäker lagring. Cecilia Boström, arkivarie och bevarandestrateg på Regionarkivet Stockholm berättar om digitalt och långsiktigt bevarande av bildmaterial i våra arkiv. Hur ska man tänka kring filformat, metadata, migration, lagring och andra faktorer?
🗓️ 14 februari: Fotografiet som sanningsvittne. Stadsmuseet i Stockholm och Svenska Fotografers förbund samordnar ett öppet seminarium där ”vi belyser och diskuterar frågor som berör den fotografiska bildens relation till verkligheten och hur ny teknik påverkar oss som fotografer, betraktare, brukare och forskare”. Aron medverkar under rubriken ”AI-bilder, fotografiska samlingar och museernas förtroendekapital”.
Digitaliserade historiska arkiv och kulturarvsmuseers AI-användning tillgängliggör material som öppnar dörrar till nya perspektiv på dåtiden och förståelsen av nutid och framtid. Men trots stora möjligheter saknar Sverige en tydlig nationell strategi för att tillvarata dessa resurser.
Detta gästinlägg är skrivet av Alexandra Stiernspetz Nylén (avdelningschef Kulturmiljö och forskning, Kulturparken Småland), Katarina Ellborg och Marina Jogmark (lektorer i Företagsekonomi vid Linnéuniversitetet).
Vems stund på jorden blir ihågkommen och hur? Att sådana utmaningar är högaktuella för Sveriges museer och arkiv framkom i de debatter som fördes vid Museernas vårmöte i Jönköping april 2025. Många menade att nya frågor och perspektiv kan träda fram ur historien med AI-stöd i utforskandet av befintligt material. Samtidigt krävs då att materialet görs tillgängligt i digitalt format. På samma sätt kräver AI-modeller anpassade efter svenska förhållanden att de tränas på material som speglar detta.Vad är då lämpligare att använda än historiska arkivens enorma samlingar? I detta sammanhang skriver Faton Rekathati (KB) och Erik Lenas (Riksarkivet) på SvD Debatt om svenska arkiv som strategisk resurs för landets AI-innovation.
Utmaningen är att arkivmaterial behöver vara digitiserat för att kunna användas i detta syfte. I dagsläget finns dock ytterst lite av arkivmaterialet i digital form. Riksarkivet uppger i sin årsredovisning 2024 att 93 procent av deras material endast finns i pappersform samtidigt som forskare besöker deras läsesalar i allt mindre utsträckning. Rekathati och Lenas menar också att det saknas strukturerade satsningar för att öka graden av digitiserat arkivmaterial. Och här menar de att den svenska inställningen skiljer sig från flera andra länders, där man redan har inlett ambitiösa digitiseringsprojekt.
Från debattörernas makroperspektiv på arkivens outnyttjade roll för utveckling inom AI växlar vi här perspektiv. Vi vill spegla situationen på ett mindre regionalt arkiv i södra Sverige: Stiftelsen Svenska Emigrantinstitutet i Växjö som drivs av Kulturparken Småland. Här finns en av Nordens största samlingar av material om den svenska emigrationsepoken då närmare 20 procent av befolkningen valde ett nytt liv i Amerika.
Kulturparken Småland ingår i det Kampradfinansierade forskningsprojektet ”Det Entreprenöriella Museet” på Linnéuniversitetet där forskare och museum tillsammans undersöker och utmanar föreställningar om museers roll och arbete. Ur detta perspektiv kan vi bara bekräfta den låga graden av digitaliserat arkivmaterial. Vi delar farhågorna om hur avsaknaden av en nationell strategi för digitalisering sannolikt motverkar de fördelar vi som samhälle skulle kunna dra av utvecklade AI-modeller.
Svenska Emigrantinstitutet förvaltar unika material i form av brev, dagböcker och intervjuer från emigrationsepoken som skulle kunna göras mer tillgängligt för forskare och andra intresserade. Allmänhetens intresse för släktforskning är påtagligt, vilket bland annat syns i de många förfrågningar som kommer in till arkivet. Vi ser också intresset för emigrationen speglat i konst, litteratur och till och med i underhållningsprogram så som SVT:s Allt för Sverige. Arkivmaterialet är intressant ur flera perspektiv inte minst migrationshistoriskt, etnologiskt och språkligt. Kopplingarna till samtida migration och allmänmänskliga erfarenheter är uppenbar. Ytterst lite av institutets arkiv är digitiserat. Arkivförteckningar finns tillgängliga digitalt och uppdateras kontinuerligt i Nationell Arkivdatabas, men enskilda dokument finns endast fysiskt. Institutets litteratur finns inlagd i Libris, men stora delar av bibliotekskatalogen är ännu inte sökbar i digital form.
Just nu arbetar dock arkivet med att rädda ett unikt intervjumaterial med svenska emigranter i USA som spelats in från tidigt 1960-tal och framåt. Det rör sig om närmare 3 500 timslånga intervjuer på kassettband. Materialet är en av de mest omfattande källorna om emigration från ett enskilt nationellt sammanhang som vi känner till. Kassettbanden har delvis förts över till ett digitalt format och lagts ut på museernas gemensamma plattform Digitalt Museum där vem som helst kan lyssna på dem. Hittills har hälften av materialet digitiserats, alltså cirka 1 700 intervjuer. Den efterföljande registreringen till Primus släpar dock efter och därmed även tillgängliggörandet via Digitalt Museum. I dagsläget finns endast 175 av intervjuerna tillgängliga där. Personella och ekonomiska resurser är anledningen både till graden av digitisering samt registreringsläget i Primus.
Men även om alla intervjuer skulle finnas tillgängliga, vem kan lyssna igenom 3 500 timmar? Här ser vi möjligheterna att transkribera, sortera och strukturera det stora materialet med hjälp av AI. För att få hjälp med det har arkivet kontaktat allt från Riksarkivet och Kungliga biblioteket (KB) till universitet och enskilda företag. Alla har på olika sätt varit behjälpliga med att testköra AI-modeller på intervjumaterialet. Det har dock visat sig att det inte finns ett enkelt sätt att få det att fungera tillräckligt bra. Anledningen är att de intervjuade talar dialekt, har ett gammalmodigt språk och att de växlar mellan svenska och engelska, alternativt pratar svengelska. Språkväxlingen är det som varit svårast att parera.
Illustration 1: Till vänster syns ”ground truth”, det vill säga transkribering av människa. Den övre bilden till höger syns resultatet av det som en av våra samarbetsparter vid Linnéuniversitetet har transkriberat med en egen modell (xscribe) som har Deepgram som underliggande modell. Nedre bilden till höger är transkriberat med en av KB-labbs modeller. Ground truth-transkriberingen är markerad utifrån transkriberingen till höger.
Färgerna läses på följande sätt:
GRÖN: modellen hörde ordet korrekt och har transkriberat ordet likadant/rätt GUL: modellen hörde ett ord men transkriberade inkorrekt (till exempel skrev ”6” istället för ”sex”) RÖD: modellen missade ordet eller hela meningen BLÅ: modellen har ”hallucinerat”, alltså lagt till ett ord som faktiskt inte ska vara där
I samarbete med forskare och studenter från datavetenskap och medieteknik har en rad modeller för taldetektering och transkribering använts och kombinerats för att nå fram till en tolerabel nivå. Kombinationer av API:n från olika större aktörer har i andra försök också integrerats, till exempel från Open AI:s Whisper, Deepgram, Google Cloud Speech och NVIDIA memo. Modellerna tycks dock vara tränade på tal där inspelningsljudet är optimalt. I det här fallet brister ljudkvaliteten på olika sätt och där har även försök gjorts med att använda funktioner hos KB:s variant av Whisper eftersom modellen är bättre fungerande för arkiverat material.
En grupp på Linnéuniversitetet arbetar nu vidare med ett gränssnitt för sökningar i materialet. Tillsammans med arkivet diskuteras och testas bredare möjligheter än enkla ordsök med hänvisning till tidsangivna träffar. Strävan är genererade sammanfattningar, möjlighet att läsa och lyssna simultant samt till redigering av transkriberingarna. I dagsläget finns en testversion av sökverktyget där ljudfiler laddas upp, transkriberas och bearbetas.
I ett arbete med arkivmaterial och AI finns naturligtvis många källkritiska, säkerhetsmässiga och etiska överväganden att ta in i arbetet. En självklar utgångspunkt är att allt material som AI presenterar behöver gås igenom och därmed är alltid forskarens eller arkivhållarens roll fortsatt helt avgörande. Vad AI kan göra är att ge ingångar till ett tidigare ogenomträngligt material vad gäller sortering, systematisering och sökning.
För Svenska Emigrantinstitutet saknas som tidigare nämnts medel att handla upp tjänster för att förverkliga AI-projekt som det här. Arbetssättet blir att försöka intressera andra för materialet inom ramen för diverse projekt. I kontakterna fastnar parterna för olika delar eller aspekter av AI:s möjligheter för materialet. Arbetssättet innebär en utveckling som tar oförutsedda vägar och som är beroende av vad samarbetspartners finner intressant att utveckla. Arkivets egen styrning minskar delvis, men arbetssättet rymmer också ett viktigt lärande. Nya utvecklingsspår uppstår som arkivet själva inte hade förutsett. Genom entreprenöriella samverkansprocesser kan delar av materialet digitiseras och användas. Samtidigt sker detta ur många aspekter på samverkansparters villkor vilket utmanar gemensamma frågor om inkludering, prioritering och demokratisering.
I förlängningen blir digitalisering av arkiv även en kulturell beredskapsfråga. Det handlar om att på ett medvetet och strategiskt sätt bevara och utveckla kunskap utifrån det rika material som skapats av människor genom tiderna.
De sökningar som görs i arkiv som har delar av materialet digitaliserat är betydligt fler än de fysiska besöken i arkiven. Här varnar Sebastian Eriksson (2025) för att forskningen blir smal om den bedrivs på de cirka 5 procent av materialet i svenska historiska arkiv som finns digitiserat. I sin uppsats Digitaliserade historiska arkiv–förflackande forskning och annalkande arkivdödskriverEriksson:
”Sålunda delar fler och fler på ett förhållandevis väldigt litet digitalt arkivmaterial, medan en stor mängd arkivinformation förblir obeforskad” (2025, s. 58).
Vi kan därmed konstatera att en avsmalnad forskning inte bara handlar om teknisk tillgång, utan om makten över historieskrivningen och om vilka röster som ges möjlighet att bli hörda i samtidens kunskapsproduktion.
Alexandra Stiernspetz Nylén, Katarina Ellborg och Marina Jogmark
Gör det egentligen någon skillnad om vi använder AI för att generera illustrationer av historiska händelser i förmedlingssyftet – eller är det bara det senaste verktyget som används för att stilla nyfikenheten kring hur forntiden såg ut?
Mina flöden på sociala medier präglas nuförtiden av en hel del AI-genererade eller AI-bearbetade bilder (och nej, de flesta märker inte upp dem som sådana). Jag håller dock alltid inne i mitt skrollande när jag ser bilder som antingen ha haft ett historiskt foto eller motiv som utgångspunkt. I och med att jag jobbar och har jobbat på ett länsmuseum går jag ofta med i massa lokala Facebookgrupper med historie- eller nostalgifokus. Där dyker det nämligen regelbundet upp foton från samlingarna och det ger mig alltid lite extra glädje att se att de sprids och kommenteras utanför museernas egna kommunikationsinsatser. Dessutom bidrar ju många med ny kunskap (”Men det där är ju min svenskalärare på 60-talet!”). Sedan många år tillbaka har också volontärer lagt tid på kolorering av historiska foton. Med intaget av AI har det snabbats på otroligt, men samtidigt har reflekterandet över vad som fick vilken färg tagit av, det kan bli fel i detaljer som uniformer, hur bilar såg ut historiskt sett osv. Jag blir alltid väldigt glad när jag ser att folk reagerar och rättar den som lagt ut bilderna. En sak som jag har noterat är att många inte inser att de stora AI-tjänsterna ChatGPT, Gemini och co, gör ibland mycket mer än att färglägga. Nyss såg jag ett gäng av foton från Sörmlands museum som jag kände igen och som publicerades i en FB-grupp. Jag tyckte att de på något sätt såg konstigt ut. De svartvita fotona hade inte bara färglagts, utan även ”förbättrats”: kvinnorna blivit lite snyggare (enligt dagens definition), plantorna större, folk lite gladare. Några kommenterade att bussen hade fel färg, men inget om de andra förändringar.
När utställningen Häxor öppnades på Historiska 2024 var det en del diskussioner om användning av AI-generade verk i kulturhistoriska utställningar. Sedan dess har jag funderat en hel del på vad det betyder om vi försöker bildsätta en tid där fotona inte fanns och bara samhällseliten hade råd med porträtt. Jag kände mig obekväm med det, men kunde inte nödvändigtvis argumentera varför. Kulturarvsorganisationer och undervisningsorganisationer har ju alltid försökt att illustrera historiska händelser i förmedlingssyfte (hej, blonda vikingar med hornhjälm och gymprenumeration på skolplanscherna), men om vi generar fotorealistiska bilder som inte är målningar eller illustrationer – blir det inte problematiskt att vi döljer allt vi inte vet om människorna vi försöker avbilda? Om vi låtsas att vi vet hur en specifik historisk person såg ut? Låt mig vara ärlig, jag har inte kommit till en slutsats. Just för att vi alltid har försökt att illustrera människor i olika tider i utställningar i form av vax- och skyltdockor, dioramor och modeller.
Jag hade en givande diskussion nyss på min nya arbetsplats vid fikabordet, om hur förmedlingen av Bergsgraven i Linköping har förändrats över tid. Allt vi lärt oss tack vare forskningen sedan upptäckten år 1953 har såklart förändrat hur man visade människorna som låg begravda där. Men samtidigt har samtida perspektiv och idealer präglat hur vi ställer ut forntiden. Att vi idag fortfarande inte vet med säkerhet hur de har sett ut, utan att våra antaganden fortfarande är baserat på sannolikheter, som osynliggörs när vi tar fram en illustration, film eller vaxdocka. Oavsett hur mycket vi än skriver i väggtexterna (som såklart läses av några, men säkert inte alla), det kommer alltid finnas besökare som lämnar utställningen med tanken att vaxdockorna (eller ritningen, eller tavlan) till hundra procent återspeglar hur de såg ut. På samma sätt präglar filmatiseringar eller dramatiseringar av historiska händelser samtida idéer kring hur olika perioder i tiden såg ut och hur livet var då. Även nationalromantiska skolplanscher har haft den effekten på tidigare generationer. Finns det då en metodisk skillnad till AI-genererade bilder på historiska händelser?
Man skulle kunna argumentera att ja, nu är ju tekniken faktiskt tillgängligt för en stor del av oss alla, medan det innan var helt enkelt för dyrt för de flesta att ge uppdrag till konstnärer som illustrerade händelser till utställningar eller, ännu dyrare, att få en vaxdocka som ska representera en person från en valfri period. Det är såklart en faktor, att vi nuförtiden översköljs av bilder från en mängd olika avsändare, med goda eller onda avsikter. Vi har sett tillräckligt många bilder skapade med avsikten att få folk att tro på annat än verkligheten. Men sedan kan jag tycka att det är bra att det inte bara är organisationer med bra ekonomi som kan bidra till idén kring hur historien har sett ut (eller de som kan måla, teckna och rita, de tillhör jag nämligen inte heller).
Ett annat argument skulle kunna vara att kulturarvsorganisationer med dagens vetenskap som grund alltid försöker sträva efter en så neutral representation av dåtiden som möjligt. Men sedan vet vi alla vilka bias som finns i samlingar, arkiv, utställningsplanering och -formgivning. Även om många idag strävar efter neutralitet är det möjligtvis en ideal som vi aldrig uppnår (och det kan vara själva poängen med ett omöjligt mål, att aldrig sluta sträva efter det). Dagens vaxdockor är, med all forskning och framtida upptäckter, morgondagens levande ljus, och kanske alltid förblir det.
Skillnaden mellan fotorealism och illustration
Jag skulle hävda att det bara finns två relevanta skillnader mellan verktygen som historiskt (och fram till idag) använts i historieförmedling och AI-tjänsterna. Det handlar om vem som fattar beslut i framtagning av visualiseringar och vilken flexibilitet som finns i stilvalet.
Den första handlar att en illustration kräver en del beslut på vägen till slutresultatet, oavsett om det är en målning, en teckning, en vaxdocka eller ett collage. En del tas omedvetet eller med producentens inbyggda bias, men sedan 1800- och 1900-talets nationalromantik har vi diskuterat en del om ögon- och hudfärg, kroppsbyggnad och kläder som fornmänniskan ska ha. Du har helt enkelt valt en platinablond hårfärg till den muskulösa vikingen.
Det gäller inte för fritids- eller småskaliga yrkespromptare som lägger dessa beslut över till techjätterna. Bilderna som vi får fram när vi vill bildsätta allt från ett LinkedIn-inlägg till i industriell skala tillverkade produkter kommer från en tjänst som har minst samma antal bias som en genomsnittlig människa, men mottagaren får ingen flaggning av alla beslut som har tagits på vägen dit (se Muminvikingen jag använde som rubrikbild: ingen har sagt att vikingen ska ha en hjälm med två horn, ändå finns den där).
För några månader sedan hade jag ett längre samtal med en man i 60-årsåldern. Han ville skriva om bildstenar och hade några frågor om upphovsrätt till foton han ville använda. Jag är ingen arkeolog, men jag tyckte att stenarna skiljde sig markant från de som jag har sett i Sverige. Det här var ett stort projekt för honom, något som mannen hade velat göra länge och nu hade han pensionerats och äntligen tid. Det låg en färdig manuskript på skrivbordet framför mig, ett arbete han hade lagt mycket tid på. Nu var han säkert att hans resultat skulle revolutionera forskningen. Det tog mig några minuter, men efter några försiktiga frågor visade det sig att de flesta fotona var AI-genererade, och att tjänsten han hade bollat sina forskningsfrågor med var så snäll och byggde upp hans förtroende i sina forskningsfrågor och resultat. Han lämnade efter en halvtimme och verkade helt knäckt. ”Men jag trodde ju att det var sanning!”
Utgör motivets formgivning skillnaden för AI-genererad förmedlingsinnehåll?
Det är där jag tror att problemet ligger: vi har vant oss att fotografiska produkter visar det verkliga, även om det kanske är iscensatt och bearbetat. Såklart har vi haft Photoshop innan och vi har diskuterat bildmanipulering lika länge som fotografisk teknik har funnits. Men nu, när det blir svårare till omöjligt att skilja mellan AI-bilder och verklighetstrogna foton kräver det en del att avgöra om det vi ser framför oss är sanning eller fejk. Då kan fejk snabbt bli sanning. Därför skulle jag argumentera att det finns en skillnad mellan att använda AI-genererade illustrationer och AI-genererade bilder i fotografisk stil i undervisning och förmedling. Och den blir ännu mer problematiskt om vi skapar dem med historiska motiv.
I rapporten Svenskarna och internet redovisades att år 2025 uppgav 20 % av internetanvändarna över 8 år att de använder AI-tjänster istället för traditionella sökmotorer.1 Nu när AI-resultat visas mer och mer direkt i sökmotorer suddas den gränsen också ut. Även om en hel del svarar att de kollar upp tvivelaktig information som de får av AI-tjänster skulle jag gissa att svaren präglas av en del social önskvärdhet. Precis som innan gäller i många situationer: ett svar är bättre än inget svar, oavsett om det stämmer eller inte. Det gäller i många fall även för bilder skulle jag hävda.
I en värld som kommunicerar så mycket mer i bildform än tidigare, där sharepics behöver finnas snabbt tillgängligt och där många upplever GDPR som en tröskel i professionell kommunikation när människor ska visas i bild tror jag att det nästan är omöjligt att moderera tillväxten av AI-genererade bilder i våra flöden. Jag håller dock fast vid min skepsis mot AI-genererade foton som används i historieförmedling och annan undervisning, just för att det försvårar att se skillnaden mellan verkliga motiv och artificiellt skapade verk. Vi lägger våra samtida kulturella filters och vanor över historien. Där kan det snabbt bli riktigt problematiskt.
Ett exempel är foton som skapas med hjälp av AI som ska visa Förintelse-relaterade platser och händelser. I ett öppet brev har i början av januari 2026 ett stort antal av tyska museer, minnesorganisationer och forskningsinstitutioner som främjar minnet efter Förintelsen och dess offer kritiserat AI-genererade foton som sprids av sociala medier. Kritiken riktar sig inte mot privatpersoner eller de som skapar bilderna, utan mot plattformarna som inte ser den typen av AI-genererat innehåll som problem. De formulerar problemet på följande sätt:
”Med hjälp av artificiell intelligens skapas här innehåll som består av fragment av historiska fakta och känslomässig fiktion. Bakom detta innehåll ligger olika motiv: Å ena sidan utnyttjar så kallade innehållsfabriker den emotionella kraften i Förintelsen för att med minimal ansträngning uppnå maximal räckvidd. En affärsmodell som baseras på klick och reklamintäkter. Å andra sidan används detta innehåll specifikt för att förvanska historiska fakta, förskjuta rollerna mellan offer och förövare eller sprida revisionistiska narrativ. Plattformarnas algoritmer gynnar emotionellt laddat innehåll, oavsett dess sanningshalt.”
Det sätter fingret på min magkänsla som jag fick när jag läste om den första utställningen som använde sig av AI-genererade foton för att illustrera historiska händelser. I triangeln mellan felaktiga visualiseringar av historien som används i träningsdatan, techbolagens makt på skapande (Open AI & co) och delande sidan (Meta & kompisar) samt en beklämmande översättning av historiska händelser till fotorealistiska bilder anpassad på samtidens konsumtionsvanor skapas en betydande risk. Risken att vi outsourcar ansvaret för att motverka bias i förmedling av historia och kultur till företag som inte har något som helst ekonomiskt intresse att göra sig av med dem.
Vad tycker du? Är de oändliga möjligheter att visualisera allt i alla stilar till en extremt låg konst en större chans än risk? Kommentera gärna!
Det här årets sista KOD-brev – och vilket år vi haft! Vi lanserade KOD i januari och är väldigt nöjda med hur det här lilla sidoprojektet har utvecklats tack vare alla er som delat, skrivit, kommenterat och prenumererat. KOD-brevet når idag ut till 350 prenumeranter och på mejlinglistan som är öppen för alla att diskutera och ställa frågor om kulturarv och digitalisering är vi redan 126 KOD:are.
Innan årsskiftet vill vi rikta ett stort tack till er alla! Vi ses igen nästa år – med nya artiklar, debatter och omvärldsbevakning.
Omvärldsbevakning och lästips för semestern
Flera av er som läser nyhetsbrevet medverkade i forsknings- och digitiseringssatsningen Digarv som pågick 2018–2025. Nu har projektets koordinatorer sammanställt lärdomar och erfarenheter från de olika delprojekten i boken DIGARV. Digitalisering av kulturarvssamlingar (Makadam förlag). Boken går att ladda hem som pdf.
Undersökning av vraket Anna Maria i Dalarö hamn. Foto: Håkan Altrock/SMTM. Licens: CC BY-SA 4.0.
Museet Vrak har lanserat databasen Örloggen som innehåller samtliga kända örlogsskepp som seglat på Östersjön. Många av dem har även förlist. ”Av skeppen i databasen har vraken efter ungefär 10 procent hittats och det finns indikationer på var ytterligare 16 procent kan finnas”. Läs om projektet här. Själva databasen presenteras både som karta (byggd i Mapbox, tyvärr inte i helskärmsläge vilket gör det i onödan krångligt att zooma) och som tabell.
The Responsible AI Afterlives Workbook är en ny publikation från projektet Synthetic Pasts. Tanken med denna workbook är att uppmuntra och underlätta diskussioner kring etisk, ansvarstagande användning av AI-modeller på kulturarvsinstitutioner. Kan vara användbart för er som vill få lite stöd i hur ni ska ta er an den typen av diskussioner.
Lediga jobb inom digitalt kulturarv
Svenskt barnbildarkiv i Eskilstuna söker en projektkoordinator. Vikariat. Sista ansökningsdag: 4 januari.
Örebros universitetsbibliotek söker en systembibliotekarie. Tillsvidareanställning, 100%. Sista ansökningsdag: 19 januari.
Göteborgs universitet söker en forskningsassistent i arkeologi med fokus på digital dokumentation av hällristningar. Visstidsanställning på 11 månader, 100%. Sista ansökningsdag: 8 januari.
Undrar du vad studenter får lära sig om digitalt kulturarv? Pelle Snickars laddar upp sina föreläsningsslides från masterkursen i digitalt kulturarv vid Lunds universitet till sin blogg. Kan vara intressant att ögna igenom!
Apropå wikipediaredigering har Olle Terenius vid Uppsala universitet sammanfattat sina insatser för att lära forskare och doktorander att bidra med kunskap till wikiplattformarna med följande tydliga budskap: Att nå ut med forskning behöver inte vara så svårt.
Uppsala universitet söker en forskningsinfrastrukturspecialist. Tidsbegränsad anställning 75 % t.o.m. 30 juni 2026. Sista ansökningsdag 8 december 2025.
Kalender
🗓️ Museum Computer Groups årliga konferens ”Museums + Tech” den 5 december, online och i London. Årets upplaga har temat ”Seize the Tech!”
