Hur lär vi oss arbeta med digitalt kulturarv egentligen? Vi som jobbar med digitala metoder och verktyg inom kulturarvssektorn har ofta kombinerat en ”vanlig” humaniorautbildning med självstudier, arbetslivserfarenhet och kurser i digital humaniora. Både när det gäller fortbildning för redan anställda och utbildning av framtidens experter inom digitalt kulturarv har det hunnit dyka upp en hel del spännande satsningar.
Fortbildningsinsatser i museisektorn
De flesta som arbetar i museisektorn har, misstänker jag, plockat upp sina digitala färdigheter och kunskaper på jobbet och fritiden snarare än inom högskoleutbildningen. Flera försök att formalisera och generalisera den här typen av fortbildning pågår dock.
Det digitala museilyftet är inne på sluttampen. Det kommer bli intressant att ta del av resultat och utvärdering av denna jättesatsning på fortbildning för museianställda, tyvärr begränsat till personal vid stockholmsbaserade centralmuseer.
Den som är nyfiken på fler, något äldre exempel på fortbildning inom digitala metoder kan ta en titt i två av krönikorna jag skrev åt RAÄs Omvärld och insikt våren 2022: Dags för digitalt kompetenslyft och Utnyttja genvägarna till digital kompetens.
Högskolekurser om digitalt kulturarv
”Vanliga” kurser inom digital humaniora (jag läste några hösten 2020 och har tagit emot masterstudenter i digital humaniora som praktikanter) är ofta inriktade på textbearbetning snarare än museernas mer spretiga kombination av föremål, fotografier och metadata.
De gånger jag tagit emot praktikanter från utbildningar i digital humaniora har de oftast blivit glada över att ta sig an ett mer spretigt material än de sjok av samtida text de oftast får öva på i utbildningen. Det är också ett utmärkt sätt för oss som redan är etablerade i museisektorn att få en inblick i vad som ingår i högskoleutbildningarna idag, och dessutom en chans att vara top of mind när duktiga, nyexade kulturarvsarbetare ska söka jobb och börja använda sina kunskaper inom digitalt kulturarv. Ta emot praktikanter!
Men digital humaniora är inte allt. Äntligen börjar det dyka upp kurser på högskolenivå för den som vill jobba med digitalt kulturarv.
I höst erbjuder Lunds universitet en högskolekurs på 7,5 poäng med rubriken ”Digitalt kulturarv”. Den verkar innehålla både teoretiska och praktiska moment, samt en crash course i digitaliseringens mediehistoria. Mer information hos Lunds universitet.
Även Göteborgs universitet ger en intressant 7,5-poängskurs i höst, ”Digitala metoder och kulturarv”. Till skillnad från kursen i Lund är denna på distans och går i 25 %-takt över hela hösten, och kanske därför lockar en del museianställda som vill fortbilda sig. Mer information hos Göteborgs universitet.
På de mer generella musei- eller kulturarvsutbildningarna förekommer förstås digitala inslag, ofta i form av gästföreläsare som redan är verksamma i sektorn. Jag är glad över att den typen av gästspel nu kompletteras med fördjupande kurser! Förhoppningsvis kan vi återkomma i höst med mer detaljer från kurserna när de väl är igång.
Uppdatering 29/4: vi blev tipsade om ytterligare en kurs vid Göteborgs universitet, särskilt relevant för alla med handskriven text i samlingarna: Paleografi och artificiell intelligens (AI). Att läsa historiska källor med hjälp av ny teknik. Kursen ges på distans och halvfart över en hel termin vilket resulterar i 15 högskolepoäng.
Museet som kursledare inom digitalisering
Det går också att fortbilda inom digitalisering i mindre skala. Ett positivt exempel är Norrbottens museum, som tillsammans med ABF Norr ordnade en tretimmarskurs i fotodigitisering i Kalix den 1 april. Kanske något att prova för fler museer eller arkiv? Om du eller din institution har provat något liknande är jag nyfiken på att höra hur det gick!
Historiska likheter
Till vardags forskar jag om datorernas genombrott i Sverige, inte minst hur nya yrkesroller och utbildningsbehov växte fram runt datacentralerna och den digitala omställningen. Från att den första svenska elektroniska datorn togs i bruk 1953 dröjde det över tio år innan de första högskolekurserna i systemutveckling började erbjudas. Istället var det maskinvaruleverantörerna själva, statlig förvaltning, småskaliga privata utbildare och inte minst studieförbunden som tillsammans försökte tillfredsställa efterfrågan på utbildad arbetskraft som kunde använda den nya tekniken. Även vid persondatorernas genombrott under tidigt 1980-tal var det många olika institutioner och aktörer som hjälptes åt med kunskapsspridning. Jag tror verkligen att det finns utrymme för fler än bara högskolorna att jobba med fortbildning och kunskapslyft kring digitalisering även idag. Kunskap och färdigheter kring datorer och digital teknik har alltid behövt kombineras med kunskap inom de ämnesområden där datorerna ska användas, vilket gäller även digitalt kulturarv.
Har jag missat några spännande fortbildnings- eller utbildningsinitiativ inom digitalt kulturarv? Hör gärna av dig, så kan jag komplettera eller följa upp i kommande artiklar!
Lämna ett svar