”Vi befinner oss i ett läge med systematiska cyberattacker mot svenska system.” Det framförde Hanna Linderstål på Riksantikvarieämbetets omvärldsdagar i Gävle den 2 och 3 oktober 2025. Både Aron och jag var på plats för att delta i programmet och även om det gjorde många inspirerande inspel, så var det ändå hennes presentation jag hade i huvudet på vägen hem.
Linderstål lyckades sätta fingret på ett problem som jag har funderat på och diskuterat med kollegor. Vi har redan skrivit en del om cyberattacker inom kulturarvssektorn (se till exempel Albin Larssons artikel om lärdomar från cyberattacker mot kulturarvsinstitutioner) och jag har hört kollegor diskutera om vilka risker det finns för kulturarvet i dagens säkerhetsläge. Men aldrig innan har jag hört någon beskriva öppet digitalt tillgängliggörande av kulturarv så tydligt som en säkerhetsrisk för mer än det specifika objektet eller den påverkade institutionen.1
Att sänka förtroendet i samhällets infrastruktur och institutioner
Hanna Linderstål beskrev den pågående vågen av systematiska försök att störa våra digitala system bland annat som försök att störa vårt förtroende i myndigheter, medier och offentlig infrastruktur: ”Man vill störa så pass mycket så att man sänker förtroendet för ett samhälle”. Hon drog ett sammanhang mellan fysisk förstörelse av kulturarv i krig, som till exempel i Syrien eller Ukraina, och cyberattacker och spionage på svenska kulturarvsinstitutioners digitala plattformar.
Hon konstaterade att det är ett antal svenska museer som redan försvårar för internettrafik från Ryssland och andra länder i öst, bland annat för att få ned botanrop och dataskördning för AI-träning. Ändå syns det tydligt, enligt henne, att det pågår aktiva försök att kartlägga kulturarv utifrån publikt tillgänglig digital information och utforska möjligheter som finns för att manipulera eller förändra narrativ om historia och kulturell identitet. Att det alltså utgör en risk att så lätt kunna få en översikt över det svenska kulturarvet för att så mycket information finns tillgängligt, att vi gör det för enkelt att kartlägga infallsvinklar för desinformation och sabotageförsök. Enligt Linderstål kan förståelse av kulturarv leda till att informationsöversikten över ett samhälle blir rikare och mer fullständig. Den kunskapen kan sedan användas för att göra desinformationskampanjer mer trovärdiga eller autentiska eller riktade mot konfliktbelagda ämnen.2
Öppenhet vs. säkerhet?
Men hur ska vi då agera utifrån dessa slutsatser? Betyder det att vi ska publicera mindre av våra samlingar öppet? Behöver vi välja mellan säkerhet och öppenhet, prioritera det ena över det andra? I viss utsträckning stämmer det säkert för vårt digitala kulturarv, om vi ser det som en samling av all information om kulturarv som professionella organisationer och ideella aktörer, myndigheter och privatpersoner har samlat och publicerat på nätet. Idag skulle jag säga att en majoritet av nordiska organisationer prioriterar öppenhet genom att publicera sina digitiserade samlingar och den samlade kunskapen öppet på nätet, på sina egna webbsidor, via aggregatorer, på sociala medier, på Wikimedia Commons. Det finns en hel del information som döljs, just av säkerhetsskäl, som till exempel försäkringsvärde, placering i magasin osv. Där sker redan en avvägning mellan säkerhet och öppenhet. Men det finns ändå en hel del museer som till exempel uppger om ett specifikt verk just nu ställs ut och i så fall var den befinner sig.
Även om det finns anledningar varför man skulle kunna argumentera att det är säkrare att inte publicera detaljerad information om konstverk, biblioteksbestånd, fornlämningar och kulturhistoriska föremål, så vill jag slå ett slag för att det kan vara tvärtom. Ju öppnare och bredare vi publicerar våra digitiserade samlingar, desto bättre blir dess skydd. Varför? För att vi delvis blir fler som är intresserade av att skydda det och för att det blir svårare att förstöra allt.
Ju mindre kulturarvet sprids och är känt, till exempel i digitiserad form, desto svårare blir det att motivera fler till skydda det. När Notre Dame brann, då var det ett antal röster som kritiserade att det var just den kyrkan som brann som fick så mycket uppmärksamhet, medan kulturarv i andra länder, med kanske lika stor eller större betydelse, inte alls fick ihop lika mycket stöd. Det visar, menar jag, att vi behöver känna en anknytning till något för att kunna bry oss om dess bevarande. Därför är det viktigt att samhället känner sig delaktigt i skyddet av vårt kulturarv. De ska kunna komma så nära som möjligt (med en praktisk begränsning utifrån föremålets fysiska bevarande), där de befinner sig, för att kunna utveckla en relation till det.
Mitt andra argument för en bred digital spridning av vårt kulturarv är utfallet av de cyberattacker mot kulturarvsinstitutioner som vi redan har sett. I British Librarys fall var kopiorna på Wikimedia Commons och Internet Archive bland de få högupplösta kopiorna som fanns kvar efter hackerattacken. Deras katalogtjänst låg nere, och i och med att även backupversionerna hade påverkats av attacken var kopiorna på andra tjänster livsviktiga under den första tiden efter angreppet. Att sprida ut sina data kan bli en otroligt viktig aspekt om den egna databasen förstörs hos en aktör.
Att sprida kulturarvet öppet betyder att förbättra dess skydd
Jag skulle alltså konstatera att det kan vara tvärtom. Att prioritera öppenhet kan betyda att prioritera kulturarvets säkerhet, åtminstone i den digitala sfären. Att datan sedan kan användas även av dåliga aktörer, det är en risk som vi behöver avväga mot fördelarna gentemot alla som behöver tillgång av goda skäl.
Hanna Linderstål uppmanade i slutet att ”var och en av våra organisationer kommer behöva identifiera vilka kritiska processer och delar vi har i vår organisation som vi behöver skydda. Vilka är de kritiska delarna hos oss? Hur ser vi till att vi har ett lämpligt skydd för dem?” Det kan jag helhjärtat instämma i. Vi alla behöver få en bättre forståelse av vilken känslig information vi sitter på, hur vi skyddar våra system, och hur vi skyddar våra samlingar och bestånd, digitalt och fysiskt.
Ett tips: Dubbelkolla med era systemleverantörer hur er tillgång till er data säkerställs i krig och kris.
- Fredrik Emdén (2025): Det digitala hotet mot museerna ökar. Intervju med Hanna Linderstål. Museer & omvärld, Riksantikvarieämbetet. ↩︎
- Anna Mcwilliams & Sofia Olsson (2024): Hoten mot kulturarven – En analys av aktörsdrivna hot mot kulturarv i Sverige. Totalförsvaret forsningsinstitut (FOI). FOI-R–5490–SE.
Daniel Shultz & Christopher Jasparro (2022): How Does Russia Exploit History and Cultural Heritage for Information Warfare? Recommendations for NATO. Antiquities Coalition Think Tank. ↩︎
Lämna ett svar