Gör det egentligen någon skillnad om vi använder AI för att generera illustrationer av historiska händelser i förmedlingssyftet – eller är det bara det senaste verktyget som används för att stilla nyfikenheten kring hur forntiden såg ut?
Mina flöden på sociala medier präglas nuförtiden av en hel del AI-genererade eller AI-bearbetade bilder (och nej, de flesta märker inte upp dem som sådana). Jag håller dock alltid inne i mitt skrollande när jag ser bilder som antingen ha haft ett historiskt foto eller motiv som utgångspunkt. I och med att jag jobbar och har jobbat på ett länsmuseum går jag ofta med i massa lokala Facebookgrupper med historie- eller nostalgifokus. Där dyker det nämligen regelbundet upp foton från samlingarna och det ger mig alltid lite extra glädje att se att de sprids och kommenteras utanför museernas egna kommunikationsinsatser. Dessutom bidrar ju många med ny kunskap (”Men det där är ju min svenskalärare på 60-talet!”). Sedan många år tillbaka har också volontärer lagt tid på kolorering av historiska foton. Med intaget av AI har det snabbats på otroligt, men samtidigt har reflekterandet över vad som fick vilken färg tagit av, det kan bli fel i detaljer som uniformer, hur bilar såg ut historiskt sett osv. Jag blir alltid väldigt glad när jag ser att folk reagerar och rättar den som lagt ut bilderna. En sak som jag har noterat är att många inte inser att de stora AI-tjänsterna ChatGPT, Gemini och co, gör ibland mycket mer än att färglägga. Nyss såg jag ett gäng av foton från Sörmlands museum som jag kände igen och som publicerades i en FB-grupp. Jag tyckte att de på något sätt såg konstigt ut. De svartvita fotona hade inte bara färglagts, utan även ”förbättrats”: kvinnorna blivit lite snyggare (enligt dagens definition), plantorna större, folk lite gladare. Några kommenterade att bussen hade fel färg, men inget om de andra förändringar.
När utställningen Häxor öppnades på Historiska 2024 var det en del diskussioner om användning av AI-generade verk i kulturhistoriska utställningar. Sedan dess har jag funderat en hel del på vad det betyder om vi försöker bildsätta en tid där fotona inte fanns och bara samhällseliten hade råd med porträtt. Jag kände mig obekväm med det, men kunde inte nödvändigtvis argumentera varför. Kulturarvsorganisationer och undervisningsorganisationer har ju alltid försökt att illustrera historiska händelser i förmedlingssyfte (hej, blonda vikingar med hornhjälm och gymprenumeration på skolplanscherna), men om vi generar fotorealistiska bilder som inte är målningar eller illustrationer – blir det inte problematiskt att vi döljer allt vi inte vet om människorna vi försöker avbilda? Om vi låtsas att vi vet hur en specifik historisk person såg ut? Låt mig vara ärlig, jag har inte kommit till en slutsats. Just för att vi alltid har försökt att illustrera människor i olika tider i utställningar i form av vax- och skyltdockor, dioramor och modeller.
Jag hade en givande diskussion nyss på min nya arbetsplats vid fikabordet, om hur förmedlingen av Bergsgraven i Linköping har förändrats över tid. Allt vi lärt oss tack vare forskningen sedan upptäckten år 1953 har såklart förändrat hur man visade människorna som låg begravda där. Men samtidigt har samtida perspektiv och idealer präglat hur vi ställer ut forntiden. Att vi idag fortfarande inte vet med säkerhet hur de har sett ut, utan att våra antaganden fortfarande är baserat på sannolikheter, som osynliggörs när vi tar fram en illustration, film eller vaxdocka. Oavsett hur mycket vi än skriver i väggtexterna (som såklart läses av några, men säkert inte alla), det kommer alltid finnas besökare som lämnar utställningen med tanken att vaxdockorna (eller ritningen, eller tavlan) till hundra procent återspeglar hur de såg ut. På samma sätt präglar filmatiseringar eller dramatiseringar av historiska händelser samtida idéer kring hur olika perioder i tiden såg ut och hur livet var då. Även nationalromantiska skolplanscher har haft den effekten på tidigare generationer. Finns det då en metodisk skillnad till AI-genererade bilder på historiska händelser?
Man skulle kunna argumentera att ja, nu är ju tekniken faktiskt tillgängligt för en stor del av oss alla, medan det innan var helt enkelt för dyrt för de flesta att ge uppdrag till konstnärer som illustrerade händelser till utställningar eller, ännu dyrare, att få en vaxdocka som ska representera en person från en valfri period. Det är såklart en faktor, att vi nuförtiden översköljs av bilder från en mängd olika avsändare, med goda eller onda avsikter. Vi har sett tillräckligt många bilder skapade med avsikten att få folk att tro på annat än verkligheten. Men sedan kan jag tycka att det är bra att det inte bara är organisationer med bra ekonomi som kan bidra till idén kring hur historien har sett ut (eller de som kan måla, teckna och rita, de tillhör jag nämligen inte heller).
Ett annat argument skulle kunna vara att kulturarvsorganisationer med dagens vetenskap som grund alltid försöker sträva efter en så neutral representation av dåtiden som möjligt. Men sedan vet vi alla vilka bias som finns i samlingar, arkiv, utställningsplanering och -formgivning. Även om många idag strävar efter neutralitet är det möjligtvis en ideal som vi aldrig uppnår (och det kan vara själva poängen med ett omöjligt mål, att aldrig sluta sträva efter det). Dagens vaxdockor är, med all forskning och framtida upptäckter, morgondagens levande ljus, och kanske alltid förblir det.
Skillnaden mellan fotorealism och illustration
Jag skulle hävda att det bara finns två relevanta skillnader mellan verktygen som historiskt (och fram till idag) använts i historieförmedling och AI-tjänsterna. Det handlar om vem som fattar beslut i framtagning av visualiseringar och vilken flexibilitet som finns i stilvalet.
Den första handlar att en illustration kräver en del beslut på vägen till slutresultatet, oavsett om det är en målning, en teckning, en vaxdocka eller ett collage. En del tas omedvetet eller med producentens inbyggda bias, men sedan 1800- och 1900-talets nationalromantik har vi diskuterat en del om ögon- och hudfärg, kroppsbyggnad och kläder som fornmänniskan ska ha. Du har helt enkelt valt en platinablond hårfärg till den muskulösa vikingen.
Det gäller inte för fritids- eller småskaliga yrkespromptare som lägger dessa beslut över till techjätterna. Bilderna som vi får fram när vi vill bildsätta allt från ett LinkedIn-inlägg till i industriell skala tillverkade produkter kommer från en tjänst som har minst samma antal bias som en genomsnittlig människa, men mottagaren får ingen flaggning av alla beslut som har tagits på vägen dit (se Muminvikingen jag använde som rubrikbild: ingen har sagt att vikingen ska ha en hjälm med två horn, ändå finns den där).
För några månader sedan hade jag ett längre samtal med en man i 60-årsåldern. Han ville skriva om bildstenar och hade några frågor om upphovsrätt till foton han ville använda. Jag är ingen arkeolog, men jag tyckte att stenarna skiljde sig markant från de som jag har sett i Sverige. Det här var ett stort projekt för honom, något som mannen hade velat göra länge och nu hade han pensionerats och äntligen tid. Det låg en färdig manuskript på skrivbordet framför mig, ett arbete han hade lagt mycket tid på. Nu var han säkert att hans resultat skulle revolutionera forskningen. Det tog mig några minuter, men efter några försiktiga frågor visade det sig att de flesta fotona var AI-genererade, och att tjänsten han hade bollat sina forskningsfrågor med var så snäll och byggde upp hans förtroende i sina forskningsfrågor och resultat. Han lämnade efter en halvtimme och verkade helt knäckt. ”Men jag trodde ju att det var sanning!”
Utgör motivets formgivning skillnaden för AI-genererad förmedlingsinnehåll?
Det är där jag tror att problemet ligger: vi har vant oss att fotografiska produkter visar det verkliga, även om det kanske är iscensatt och bearbetat. Såklart har vi haft Photoshop innan och vi har diskuterat bildmanipulering lika länge som fotografisk teknik har funnits. Men nu, när det blir svårare till omöjligt att skilja mellan AI-bilder och verklighetstrogna foton kräver det en del att avgöra om det vi ser framför oss är sanning eller fejk. Då kan fejk snabbt bli sanning. Därför skulle jag argumentera att det finns en skillnad mellan att använda AI-genererade illustrationer och AI-genererade bilder i fotografisk stil i undervisning och förmedling. Och den blir ännu mer problematiskt om vi skapar dem med historiska motiv.
I rapporten Svenskarna och internet redovisades att år 2025 uppgav 20 % av internetanvändarna över 8 år att de använder AI-tjänster istället för traditionella sökmotorer.1 Nu när AI-resultat visas mer och mer direkt i sökmotorer suddas den gränsen också ut. Även om en hel del svarar att de kollar upp tvivelaktig information som de får av AI-tjänster skulle jag gissa att svaren präglas av en del social önskvärdhet. Precis som innan gäller i många situationer: ett svar är bättre än inget svar, oavsett om det stämmer eller inte. Det gäller i många fall även för bilder skulle jag hävda.
I en värld som kommunicerar så mycket mer i bildform än tidigare, där sharepics behöver finnas snabbt tillgängligt och där många upplever GDPR som en tröskel i professionell kommunikation när människor ska visas i bild tror jag att det nästan är omöjligt att moderera tillväxten av AI-genererade bilder i våra flöden. Jag håller dock fast vid min skepsis mot AI-genererade foton som används i historieförmedling och annan undervisning, just för att det försvårar att se skillnaden mellan verkliga motiv och artificiellt skapade verk. Vi lägger våra samtida kulturella filters och vanor över historien. Där kan det snabbt bli riktigt problematiskt.
Ett exempel är foton som skapas med hjälp av AI som ska visa Förintelse-relaterade platser och händelser. I ett öppet brev har i början av januari 2026 ett stort antal av tyska museer, minnesorganisationer och forskningsinstitutioner som främjar minnet efter Förintelsen och dess offer kritiserat AI-genererade foton som sprids av sociala medier. Kritiken riktar sig inte mot privatpersoner eller de som skapar bilderna, utan mot plattformarna som inte ser den typen av AI-genererat innehåll som problem. De formulerar problemet på följande sätt:
”Med hjälp av artificiell intelligens skapas här innehåll som består av fragment av historiska fakta och känslomässig fiktion. Bakom detta innehåll ligger olika motiv: Å ena sidan utnyttjar så kallade innehållsfabriker den emotionella kraften i Förintelsen för att med minimal ansträngning uppnå maximal räckvidd. En affärsmodell som baseras på klick och reklamintäkter. Å andra sidan används detta innehåll specifikt för att förvanska historiska fakta, förskjuta rollerna mellan offer och förövare eller sprida revisionistiska narrativ. Plattformarnas algoritmer gynnar emotionellt laddat innehåll, oavsett dess sanningshalt.”
Det sätter fingret på min magkänsla som jag fick när jag läste om den första utställningen som använde sig av AI-genererade foton för att illustrera historiska händelser. I triangeln mellan felaktiga visualiseringar av historien som används i träningsdatan, techbolagens makt på skapande (Open AI & co) och delande sidan (Meta & kompisar) samt en beklämmande översättning av historiska händelser till fotorealistiska bilder anpassad på samtidens konsumtionsvanor skapas en betydande risk. Risken att vi outsourcar ansvaret för att motverka bias i förmedling av historia och kultur till företag som inte har något som helst ekonomiskt intresse att göra sig av med dem.
Vad tycker du? Är de oändliga möjligheter att visualisera allt i alla stilar till en extremt låg konst en större chans än risk? Kommentera gärna!
Lämna ett svar