Morgonen den 15 oktober ifjol stod plötsligt Stockholmskällan utan sin bild- och ljuddatabas. ”Stockholms historia i ord, ljud och bild” var tömd på både ljud och bild. En AI-skanning på andra sidan Atlanten räckte för att slå ut tillgången till historiskt material – och blottlade hur sårbara museer är när kontrollen över digitalt innehåll ligger hos externa teknikleverantörer. Händelsen påminner om varför institutioner måste ha koll på ägande och backup av sina digitala samlingar.
För användarna framstod det som om sajten hade tömts – som om historien raderats på innehåll. En AI-baserad skanning, utförd i Kanada, hade flaggat ett fotografi som potentiellt olagligt. Rapporten gick vidare till Microsoft, den globala molntjänstleverantör som tillhandahåller Stockholmskällans innehåll, som enligt sina rutiner stängde ner hela mediadatabasen helt utan förvarning.
I efterhand blev det tydligt att det handlade om en klassisk krock mellan kulturarv och automatiserade regelverk. Material som i ett historiskt sammanhang är fullt legitimt – exempelvis äldre fotografier med nakenhet – kan av algoritmer feltolkas som olagligt innehåll. Och när systemen är kopplade till globala regelverk kring exempelvis CSAM finns liten marginal för nyanser.
Tack vare backuper återpublicerades de allra flesta material inom loppet av några timmar, och genom dialog med Microsofts företrädare i Norden kunde hela webbplatsen rulla som tidigare efter en vecka. Men händelsen aktualiserade en rad frågor: Vem äger egentligen det digitala materialet? Vem har makt att stänga ner det? Och vilka konsekvenser får det för det fria kunskapsutbytet?
Det är lätt att tänka på digitalisering som en garanti för tillgänglighet. Men i praktiken innebär det ofta ett ökat beroende av externa infrastrukturer – ofta ägda av multinationella techbolag. När lagringen sker i molntjänster där juridik, teknik och policy styrs från andra länder, kan lokala aktörer hamna i ett underläge.
Samtidigt är det viktigt att understryka att problemet inte bara är tekniskt. Det är också publicistiskt. Stockholmskällans uppdrag är att visa historien i sin fulla komplexitet – även det som kan uppfattas som obekvämt. Material som berör rasism, stereotypa framställningar eller nakenhet kan vara centralt för att förstå det förflutna. Så hur gör vi det utan att självcensurera oss av rädsla för att förlora tillgången till det digitala kulturarvet. Hur går vi vidare?
Erfarenheterna från Stockholmskällan pekar på två huvudspår. För det första krävs redaktionella åtgärder i form av utbildning och tydliga riktlinjer för publicering. För det andra krävs tekniska åtgärder, där robusta backuplösningar är avgörande.
En central lärdom är behovet av att ha flera olika typer av backup. Lokala kopior, alternativa servrar och redundanta lagringslösningar kan göra skillnaden mellan ett tillfälligt avbrott och en total förlust av data. Att förlita sig på en enda leverantör innebär en risk.
Händelsen med Stockholmskällan visar att digitalisering inte bara handlar om att göra material tillgängligt. Det handlar också om kontroll, ansvar och beredskap. Frågan är inte bara vad som finns i samlingarna – utan vem som har makten över dem.
Därför är budskapet lika enkelt som avgörande: Ha koll på vem som kontrollerar era digitala filer – och se till att alltid ha fungerande backuper.
Samuel Branting
Lämna ett svar