I många utställningar används digitala skärmar för att erbjuda fördjupad information, multimedialt innehåll eller målgruppsanpassade upplevelser. Samtidigt behöver vi tänka på frågor om tillgänglighet, teknikens livslängd och besökarnas faktiska engagemang. Är skärmar en väg till ökad delaktighet och kunskap – eller riskerar de att bli dyra, svåråtkomliga lösningar? I den här artikeln fördjupar jag mig i både möjligheter och utmaningar med digitala gränssnitt i fysiska utställningar, med utgångspunkt i ett pågående samtal mellan två kollegor.
Ett omdebatterat ämne
Förra veckan dök en fråga upp i mejlinglistan till detta nyhetsbrev, KOD-listan. Jesper Hillbom beskrev ett kommande utställningsprojekt där museet överväger att visa föremålsinformation och bilder via Digitalt museums API på pekskärmar vid montrarna – en idé som väckt intern tveksamhet kring tillgänglighet och användarvänlighet. I ett svar lyfte Fredrik Nordbladh en rad fördelar med digitala skärmar: de är flexibla, kan anpassas efter olika målgrupper och möjliggör ett rikare innehåll, såsom film, 3D-modeller och olika tillgänglighetsformat som syntolkning, teckenspråk och lättläst. Samtidigt pekar han på tydliga nackdelar: tekniken kräver löpande underhåll, både tekniskt och innehållsmässigt, samt kan vara energikrävande och kostsam att utveckla på ett tillgängligt sätt. Dessutom upplever många besökare skärmtrötthet, och säkerhetsrisker som intrång i system har förekommit. Utifrån tidigare projekt inom besöksnäringen betonar Fredrik också vikten av att tänka strategiskt kring den digitala upplevelsens mervärde, snarare än att fokusera enbart på själva tekniken.
Mejlkonversationen triggade olika tankar hos mig (och om det gör det hos dig med, delta gärna i diskussionen i mejllistan eller kommentera under detta inlägg).
Det blir inte automatiskt bättre med skärmar
Tyvärr har jag sett flera exempel där skärmarna inte har förbättrat utställningar, utan tvärtom. I vissa fall har det försämrat utställningsupplevelsen. Jag tänker på de fall, där skärmarna har lett till att all text som curatorerna eller antikvarierna har velat få med fick vara med. Begränsningen som av naturliga skäl finns för fysiska texter på grund av en begränsad väggyta har också fördelar. Den bästa utställningstexten är ändå den där flera tillsammans slipar på ordval, formuleringar, väljer ut och prioriterar till en text har tagit form.
Den naturliga begränsningen finns inte med utställningsskärmar och det är både en för- och ibland en nackdel. Texterna till skärmar både produceras med samma noggrannhet som fysiska texter på väggarna, vi borde producera dem med samma kvalitetsanspråk som vi har på alla andra utställningstexter.
Samma ambivalens ligger i skärmarnas potential att uppdateras, på ett mycket enklare sätt än väggtexter eller utställningskataloger. Det kan lätt bli ett ”Vi gör det först såhär, invigningen är ju snart, och då uppdaterar vi skärmen senare” – men senare blir aldrig av.
När jag som de flesta i sektorn rör mig i utställningar är jag ju lite yrkesskadad och observerar andra besökare. Här kommer mina rekommendationer vad som kan vara bra att tänka på om man funderar på att använda skärmar i utställningar – och när man kanske ska låta bli.
1. Det beror på utställningen.
Det är en stor skillnad om man gestaltar skärmar för en tillfällig eller en permanent utställning. Förväntningarna på tekniken, både när det gäller hårdvara och mjukvara, är helt olika. Planerar man för en basutställning som ska stå fem, tio eller tjugo år behöver man räkna in att mjukvaran behöver uppdateras eller ersättas och att hårdvaran med stor sannolikhet behöver ersättas med tiden. Det krävs en helt annan planering av kompetens som man behöver internt för att kunna agera snabbt. Vi alla vet att inget är så pinsamt som en stor pekskärm med en klisterlapp på: ”Ur funktion”. Samtidigt måste man räkna in att användarupplevelsen och besökarnas förväntningar kommer förändras med tiden. En animerad film, ett interaktivt spel eller till och med ett bildspel kan upplevas som otroligt gammaldags om fem till tio år. En utställning som känns toppmodern när den invigs kan snabbt upplevas som utdaterad om bara några år. Har ni den typen av budget för att förvalta och uppdatera tekniken? Vet ni att det finns den interna kompetensen för att förvalta, uppdatera utställningstekniken och planera för utbyte och uppgraderingar?
2. Att kunna dra till sig besökarnas nyfikenhet – och ge ett direkt svar på den.
Ett stort problem som jag har upplevt i många utställningar är att besökarna ser något, till exempel ett föremål i en monter, och är nu, i den sekunden, intresserad av vad det är för något. De har helt enkelt ett direkt intresse av att få information. De ser ingenting som ger dem svaret i den fysiska omgivningen, förutom en skärm – och den kommunicerar alldeles för otydligt vad de får förvänta sig från att interagera med dem.
Jag kan varmt rekommendera boken UI is communication : how to design intuitive, user-centered interfaces by focusing on effective communication som jag nyss läste i en kurs om användarvänliga digitala gränssnitt. Den sammanfattar väldigt pedagogiskt och icke-tekniskt viktiga grundprinciper för användargränssnitt och deras formgivning. I alla fall gav den mig en formulering för just detta problem och hur induktiva användargränssnitt (user interfaces på engelska, förkortad UI) undviker det: ”Inductive UIs explain each task step with a clear and concise main instruction that answers the first question users have: What am I supposed to do here?” (McKay 2013, p. 39)
Många utställningsskärmar är gestaltade på ett sätt som satsar på experiment istället för att göra interaktionsflödet självklart. Besökaren behöver testa sig fram, hittar inte direkt knappar för att de finns på platser där de inte förväntar sig dem eller för att de använder andra ikoner än de är vana vid. Då dör det där momentära intresset som besökaren hade otroligt fort. Där hade vi en möjlighet för kunskapsförmedling och har misslyckats.
3. Mäta framgångar och upptäcka nödvändiga uppdateringar
Ett stort problem är att det, enligt min kunskap, finns alldeles för lite data och för få utvärderingar av utställningsskärmar, både för tillfälliga och basutställningar. Därför är det en fråga jag rekommenderar om ni vill upphandla eller köpa in ett system till digital förmedling i fysiska miljöer: Hur lätt är det att ta fram statistik om användning? Vilken sorts statistik kan vi samla in, hur får vi tillgång till datan?
Ni kan såklart också göra kvalitativa undersökningar med besökarna. Jag kan varmt rekommendera att prata med besökare i olika demografiska kategorier innan och efter utställningsbesöket. Då får man ofta fram mycket överraskande och lärorik information om användandet av digitala förmedlingsstationer i form av skärmar, ljudspår och liknande.
Ifall ni kan utvärdera statistik är det också viktigt att tänka på vad siffrorna egentligen betyder: En skärm som används sällan, men då väldigt länge och på många olika hierarkiska nivåer kan vara mer meningsfull för en viss målgrupp än en skärm som används otroligt ofta, men bara i några få sekunder. Den ena kan vara en station för besökare som är intresserad av fördjupning, som besöker utställningen själv och har mycket tid, medan den andra kan stå centralt och verkar ha ett tydligt syfte, men är sedan svårt att interagera med. Jag har upplevt att det oftast bara går att tyda datan om man kombinerar statistiska analyser med observationer i utställningar och kvalitativa användarintervjuer.
4. Testa användarupplevelsen innan lanseringen
I museisektorn satsar man ofta på en stor lansering, till exempel vid en utställningsinvigning. Jag avråder dock från att göra samma sak för digitala användarupplevelser. Även om det bara finns lite tid kvar rekommenderar jag att prioritera användartester. Det kan vara så enkelt att be olika kollegor från olika generationer, med olika nivåer av utställningsvana, att testa prototypen. Ge dem inga eller få anvisningar (för det kommer de flesta besökarna inte heller ha i utställningen) och observera hur väl kollegan tar sig genom formatet. Är det tydligt vad som förväntas av besökaren? Letar din kollega länge efter olika knappar? Undrar den överlag varför hen ska interagera med skärmen?
5. En skärm är ingen bok, eller: Dra nytta av mediets möjligheter!
Av de skärmar jag själv har utvecklat är det de som antingen löser ett riktigt problem för besökaren eller som erbjuder verklig interaktion som används mest. Det ser jag bekräftat i mina observationer i andra utställningar.
Många utställningsskärmar är en animerad version av en klassisk utställningstext eller en katalog. Det är text med bild, bildspel med text, text med mera text. Det förutsätter a) att besökaren vill fördjupa sig här och nu i längre texter och b) att andra besökare som står runt omkring vill läsa exakt samma text samtidigt istället för andra texter som finns på samma skärm. Problemet som besökaren har är dock ofta inte ”Nu vill jag läsa mer”, utan snarare ”Vad är det där? Varför var det sådär?” och ”Jag vill komma närmare! Jag vill veta mer om just detta!” Många utställningsskärmar har svårt att bemöta den konkreta frågan och bemöter besökaren istället med text som kan vara svårt att navigera och söka i efter den relevanta informationen.
Jag tyckte mycket om de föremålsbaserade små skärmarna i Historiska museets utställning ”Vikingarnas värld” (även tillgängliga på webben), där man kan zooma in på föremålen, se dem från olika håll och läsa mer om dem. Skärmarna löste direkt flera problem som fysiska föremål har i utställningar: ofta kan man inte komma riktigt nära och man ser dem bara från ett håll. Dessutom försökte man inte koppla en och samma skärm till många föremål i olika montrar, utan kopplingen mellan skärmen och föremålet blev väldigt tydlig.
Hur kan vi göra rätt?
Digitala skärmar i utställningar kan fördjupa upplevelsen, tillgängliggöra innehåll och skapa nya sätt att möta föremål, men kräver samtidigt genomtänkt formgivning, intern kompetensutveckling, resurser för förvaltning och en förståelse för olika målgruppers behov och beteenden. Som alltid gäller det att matcha teknikens möjligheter med utställningens syfte och publik. Hur har ni arbetat med digitala skärmar i era utställningar? Vilka lösningar har fungerat – och vilka har ni övergett? Dela gärna med er av era erfarenheter i mejllistan eller kommentera här!
